Utvald bloggare
Tillbaka till civilisationen igen, i alla fall för en snabb visit till verkligheten. Jag har, för er som kanske inte visste det, spenderat de senaste tre veckorna på en plats långt utanför radarn kallad Rånö, med segelsugna barn och alla sorters små kryp du kan föreställa dig. Men nu är jag tillbaka över helgen för att gå på Jazzfestivalen, där jag i flera år spenderat den här veckan under sommaren som en del av personalstaben, men som jag i år endast besöker som just en besökare. Det känns lite märkligt.
Jag ska även försöka hinna med att omge mig med trevligt sällskap som jag saknat under dessa veckor, innan jag, på måndag morgon beger mig tillbaka till ödelandet. Hittills har jag haft det relativt trevligt ute på Rånö. Det har varit relativt fint väder, jag har kraschat med en flakmoped, vi har hunnit ha personalfest två gånger redan och jag har gjort mig mera hemmastadd än vad jag trodde att jag skulle göra. Det här är inte första året jag jobbar på Rånö, men det här är första gången jag reser hem med blåslagna ben iklädd ett par herrkallsipper och otvättat hår, utan att tänka på att i stadens djungel så finns det personer som dömer mig för vad jag kläder mig i (och kanske för att gylfen på kalsipperna består av ett hål som sedd ifrån rätt vinkel kan avslöja en hel del.) Lite The båtten is nådd.
Som tur var hade jag fler klädesplagg med mig än detta och jag hann byta om på båtresan över när jag insåg mitt misstag. Men runt mig anar jag fortfarande en doft av landet och kobajs. Eller jag anar ingen doft eftersom jag lyckats bli sommarsnuvig dagen till ära, däremot anar jag mina medresenärers blickar i ögonvrån. Kanske existerar denna doft. Kanske inte. Kanske stirrar den äldre mannen mitt emot mig lite extra för att vi har likadana glasögon. Mina nyinköpta, hans säkerligen inte detsamma.
Nu är jag snart framme. Då väntar vin, sällskap och Timbuktu. Om du ser mig denna kväll, snälla ge mig ett svar till min fråga;
Luktar jag som en lantis?
