Bajsporr (.se)

Såhär efter en elftedel av min utbildning tänkte jag reflektera.

Idag var nämligen dag 1 på T2 på läkarprogrammet i Uppsala.
Vad vi har att se fram emot under terminens första kurs, tillväxt och degeneration är följande:
1 tenta, 2 duggor, 4 laborationer, 6 fall, 10 seminarier samt 100 föreläsningar.

Så nu när den andra terminen startar och jag blickar framåt får jag tillstå att jag är lika rädd som jag var innan den första elftedelen var avklarad. Den överlevde jag ju bevisligen och om jag ska sia om framtiden så lär jag nog överleva åtminstone en elftedel till. Men det är ju dumt att spekulera.

Terminen som gick var inte särskilt lätt men utmaningen var sällan att förstå eller tillgodogöra sig utbildningen. Det var snarare hur jag gör det samtidigt som jag har något slags privatliv.

Fast nu ljuger jag. Lite, i alla fall. För problemet har också varit hur man ska lägga upp allt plugg, är det föreläsningar, sammanfattningar, böcker, tentor eller flashcards som ska pluggas på?
Även om folk verkar se mig som flashcardskillen så var det bara ett empiriskt försök att hitta ett sätt att plugga som faktiskt fungerar. Än så länge vet jag inte, något som gör mig orolig.

Jag kan känna att det är länge sedan som jag faktiskt utmanade mig såhär. Jag har sedan alla praktiska ämnen lämnades därhän efter högstadiet inte haft några problem med skolan (även om jag absolut kämpade hårt för mina betyg). Där fanns liksom aldrig risken att misslyckas totalt.

När jag jobbade för Ung Vänster fanns det visserligen en risk att man kanske inte skulle gå hem hos den skolklass man besökte eller att man skulle vinna den debatt man satt i. Men där fanns aldrig misslyckandet på samma sätt. Skulle jag förlora en debatt så skulle det gå bättre nästa gång och världen skulle få se solen även nästa dag.

Så nu när risken att misslyckas faktiskt existerar på riktigt, på något sätt är konkret, så är ju frågan, hur hanterar jag det?

Den 7 september, 08.15. Min allra första dag på resten av mitt liv. Eller i alla fall 5,5 år framöver. Jag kliver in, livrädd för att tappa bort mig i denna en aning förvirrande byggnad. Livrädd för att råka säga något fel till de andra. Livrädd för dagens lektion. Totalt jävla skräckslagen.

Nu, 17 dagar senare sitter jag vant och studerar i husets bibliotek. Nu är jag inte längre livrädd för seminarierna och mina kursare. Nu sitter jag istället och blir galen på mig själv som inte kan koncentrera mig på att läsa det jag borde till min tenta på tisdag. Jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig och läsa så många sidor som det krävs av oss att det ska läsas och faktiskt komma ihåg OCH analysera!

Jag har lite svårt att anpassa mig till att inte vara bäst i klassen, eller i alla fall bland de bästa. Jag tror jag är lite fucked-for-life från min tid på Fryshuset. Där kunde man. om man hade rätt ordbajsningsskill och en ganska måttlig kunskap om ämnet, kunde man i princip få bra betyg i allt. Detta var något jag trivdes väldigt bra med. Jag är bra på att ordbajsa.

Nu fungerar inte det här längre. Just nu, när jag sitter här och försöker tentaplugga känns det inte som om jag kommer lyckas bajsa fram ett G på skrivningen. Just nu känns det mer som att försöka bajsa fram världens största barn. Jag är trött.

Jag är trött och skulle behöva lite sällskap eller underhållning. Just nu får jag nöja mig med en plopp och internettupplagorna av våra dagstidngar. Det är humor. Oftast. Ibland är det lite tragikomiskt. Men jag tycker det är okej att skratta åt det också. Man får unna sig lite skadeglädje nu när man är fattig student och inte kan roa sig med dyra nöjen.

Men Uppsala är fantastiskt. Det är fantastiskt att varje (nästan) morgon gå till mitt stora skolhus i tegel. Till och med en känsla av Skarpnäck finns här i denna fina stad. Jag skulle nästan vilja påstå att mitt klängväxt beprydda skolhus är det vackraste av alla institutionerna, speciellt nu när löven som täcker hela huset har ändrat färg från sommargrön till klarröd höstkappa.

Mitt skolhus har vinrankor med faktiska vindruvor, som inte ens är lite sura.

Hur är ditt liv?

(skrivet i tisdags)

För andra gången på två dagar är jag uppe vid fyra. Nåja halv fem åtminstone.

Igår avklarades en resa som skulle komma att ta ca 15 timmar.

Idag avklaras en resa som tar 40 minuter varefter ny börjar som ska komma att ta hela livet.
Men den definitionen menar jag inte att jag har gjort upp med min egen dödlighet på något sätt. Resan innebär ”bara” att jag inlett en utbildning som ska leda till vad jag ska göra i resten av mitt liv.

Halv fem var det ja. Tåget till Uppsala gick strax efter sex och ankom tämligen tidsenligt i Uppsala strax före sju. Sömndrucken slår jag upp ögonen. Jag var inte hemme förrän vid nio kvällen innan. Jag och Kim hade lämnat våra resekompanjoner kvar i Grekland pga av trasiga lampor på en landningsbana tidigare under dagen. Efter ett matstopp hos min moder hade vi halvt döda stapplat in i min lägenhet.

Klockan åtta skulle enligt uppgift min första föreläsning börja. Något i stil med ”Den unge läkaren”. Platsen för spektaklet skulle vara en övergiven armélokal. Polacksbacken. Regementsvägen.

Jag hade en mycket praktisk karta till min lokal från det eminenta google maps. Efter 20 minuter är jag nästan framme. Jag har nått området Uppsala Science Park. Bara ett problem, jag ska till hus 2 men husen har inte nummer, de har namn efter kända forskare. Jag chansar på att huset BMT II är mitt hus. I fjärran (andra sidan Dag Hammarskjölds väg) skymtar BMC (BioMedicinskt Centrum) där jag lär spendera en stor del av de kommande fem åren. BMT II är en kontorslokal.

Jag irrar runt utan mål. Efter ett tag uppsöker jag en tavla över området. Då, med under halvtimmen kvar slår det mig. Det finns hus som är numrerade! Det finns C1, C2, C11, C59 etc. Självklart måste mitt hus vara C2!

Jag ser att c2 och c1 sitter ihop så jag följer skyltarna till C1 men hittar inget C2. Jag irrar runt frågar efter vägen, både hos en förvirrad medelålders kvinna och en förvirrande karta över området.

Återigen kommer jag till C1. Jag går in och ser en skylt ”Kurslokal”. Jag har äntligen kommit rätt.
Ursäkta var är C2?
Eh… Du går ned för trappen ut genom porten till höger och så följer du kulverten.
Okej, tack så mycket!

När jag återvänder från vad som visade sig vara Akademiska Sjukhusets återvinningsstation ser de förundrade på mig.

Eh… Jag hittade inget C2 där nere?
Jaha, oj, nej, men… Vad ska du göra där?
Jag ska till min föreläsningssal på Läkarprogrammet.
… … ?
Ja, Pollacksbacken, hus 2?
Jaha, nej men Pollacksbacken är ju jättelångt bort!

Klockan är fem i när paniken som långsamt växt inom mig till slut tar över. 20 minuter senare har jag hittat rätt. Svettig över hela kroppen sitter jag och lyssnar på den unga kvinnliga läkaren när hon berättar om sin vardag och kontemplerar huruvida det är jag eller google begått misstag.

Dagens vits (som professorn i latin från min grekiska- och latinföreläsning drog)
Ett par ska bjuda en läkare på middag och säger något i stil med just ”Skulle du vilja komma över på middag hos oss?”
Läkaren svarar uppspelt ”Megaencephalon!”

(Mega=Stor/jätte, En=i, cephalon=huvud, encephalon=hjärna dvs. megaencephalon!=jättegärna!)

P/O