Jag satt i min säng i min flanellpyjamas och funderade över vad jag skulle vilja berätta för er. Vad finns det som jag skulle kunna bidra med min åsikt om. Jag satte mig helt enkelt framför min dator och letade på massa olika tidningshemsidor efter något jag skulle kunna vara en arg liten terrier över (detta ett smeknamn jag många gånger har förtjänat genom ettrigt klagande/tjatande/argumenterande, lite beroende hur man ser på saken). Inte ens googlandet på antifeminism+blogg kunde ge mig inspiration idag. Jag vet inte om detta har att göra med min feber eller om jag drabbats av allvarlig skrivkramp.

Sen hörde jag ett litet kraffsande och gnagande från fotänden av min säng och sen kände jag att det var en viss sak som jag skulle vilja dela med mig av, och jag måste nog varna för en drös med slisk vid fortsatt läsning.

Innan jul skulel jag nog kunna erkänna att jag var en ganska tjatig liten tjej. Jag hade en period där jag verligen saknade en liten luden varelse som låg i mitt knä och var varm när jag tittade på tv. Detta fick inte min stackars pojkvän höra nog av, men fin som han är så stod han ut tappert och förklarade helt enkelt hur äckligt det skulle lukta.

Men så på våran lilla julafton fick jag en bild på världens finaste bur som ett litet liv skulle få kalla hem inom en snar framtid. Jag blev väldigt lycklig och började genast titta upp allt man behövde veta för att ta hand om en liten hamster, vilket var min egentliga julklapp. En finfin hamster.

Frågorna var många; Ska man skaffa sig en guld eller dvärghamster? En hona eller hane? Vad är den bästa maten? Det bästa spånet? Det bästa sättet att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig?

Det är egentligen ganska läskigt. Att det finns ett litet liv i världen som är helt beroende av att jag ger det mat och byter vatten och tar hand om det.

Det blev i alla fall en liten man. Detta kan nog faktiskt komma som en överraskning för en del, eftersom jag talar om min lilla skönhet som om det vore en hona. Men jag visste att min lilla hamster var en Ester, så jag tycker det föll sig bäst så. I munnen alltså.

Ester är i och för sig inte så liten, utan en ganska gigantisk liten varelse, stor som en hamster ungefär. Men fin är hon. Finast.

Det jag egentligen ville berätta för er, tappra läsare som hållit ut i denna oändliga sörja till inlägg, är hur mysigt det kan vara för en person med rädsla för att vara ensam att bara höra någon kraffsa och gnaga på en trädgren eller rulla över ens tår med sin stor rosa hamsterboll när man känner sig som mest ängslig och ensam.

Liknande inlägg:

1. Nationstestet. Raggningstestet.
2. Om detta må ni berätta.
3. FFL Frysen stajl

Såhär efter en elftedel av min utbildning tänkte jag reflektera.

Idag var nämligen dag 1 på T2 på läkarprogrammet i Uppsala.
Vad vi har att se fram emot under terminens första kurs, tillväxt och degeneration är följande:
1 tenta, 2 duggor, 4 laborationer, 6 fall, 10 seminarier samt 100 föreläsningar.

Så nu när den andra terminen startar och jag blickar framåt får jag tillstå att jag är lika rädd som jag var innan den första elftedelen var avklarad. Den överlevde jag ju bevisligen och om jag ska sia om framtiden så lär jag nog överleva åtminstone en elftedel till. Men det är ju dumt att spekulera.

Terminen som gick var inte särskilt lätt men utmaningen var sällan att förstå eller tillgodogöra sig utbildningen. Det var snarare hur jag gör det samtidigt som jag har något slags privatliv.

Fast nu ljuger jag. Lite, i alla fall. För problemet har också varit hur man ska lägga upp allt plugg, är det föreläsningar, sammanfattningar, böcker, tentor eller flashcards som ska pluggas på?
Även om folk verkar se mig som flashcardskillen så var det bara ett empiriskt försök att hitta ett sätt att plugga som faktiskt fungerar. Än så länge vet jag inte, något som gör mig orolig.

Jag kan känna att det är länge sedan som jag faktiskt utmanade mig såhär. Jag har sedan alla praktiska ämnen lämnades därhän efter högstadiet inte haft några problem med skolan (även om jag absolut kämpade hårt för mina betyg). Där fanns liksom aldrig risken att misslyckas totalt.

När jag jobbade för Ung Vänster fanns det visserligen en risk att man kanske inte skulle gå hem hos den skolklass man besökte eller att man skulle vinna den debatt man satt i. Men där fanns aldrig misslyckandet på samma sätt. Skulle jag förlora en debatt så skulle det gå bättre nästa gång och världen skulle få se solen även nästa dag.

Så nu när risken att misslyckas faktiskt existerar på riktigt, på något sätt är konkret, så är ju frågan, hur hanterar jag det?

Liknande inlägg:

1. Resor och sånt
2. FFL Frysen stajl
3. IPRED ur spel

Igår hade vi besök från hufvudstaden. Kerem och Karro ärade oss med sin närvaro i vår fina och nystädade lägenhet. Vi skulle egentligen fått det här besöket för två veckor sen då vi skulle ha firat Kerems 20årsdag, dock blev det ändrade planer, men nu var de alltså här.

Vi skulle, för att visa dessa två vårt lite finare lite bättre studentliv, gå på en pubrunda på nationerna i stan. Vi jobbade oss under kvällen igenom 4 olika pubar, men vi startade vår resa på vår egen nation, V-dala.

Som jag berättade förut så hade Kerem precis fyllt år så vi bestämde oss för att sjunga för honom på den första nationen och sen kläckte jag den fantastiska idéen om att vi skulle göra Det Stora Nationstestet och  sjunga för honom på varje nation för att se hur många som hängde med i firandet och genom detta avgöra stämningens hetta, eller kyla. Här kommer resultatet.

V-dala: Den första nationen vi hamnade på, och även vår egen. Puben var full av människor och klockan var väl ungefär 22.00 när vi började sjunga, men ändå var stämningen låg. En kvinna mimade med i sången. Några få applåderade efteråt. Mer än så blev det inte. Tyvärr. Jag kan inte se en så stor anledning till detta utom att detta kanske inte är den mest stämningsfulla puben i stan (men de har en bra lördagsklubb i alla fall). 3/10.

Upplands: Andra anhalten och grannationen. Här var det också fullt av folk och klockan hade nog hunnit bli nästan halv när vi kom hit och hade hunnit fått ölen och ställde oss vid en barlist längs en vägg. Vi hade inför sången ett problem att lösa; Det fanns inga sittplatser där födelsedagsbarnet kunde sitta under sången. Lösning; Vi sätter Kerem på en pall där någon redan sitter. Detta kan bli festligt tänkte vi, nu har ju hela det stora bordet där vi satte ner Kerem sett oss och uppmärksammat att något kommer hända, nu måste de ju sjunga. Men icke. Knäpptysta var de. Det var alla på hela puben. Bajsstämmning skulle man kunna säga. Men till Upplands försvar så är denna nation inte helt optimal för att skapa en stämning för annat än små sällskap då hela puben består av mindre rum med ett par bord istället för ett större rum med större bord.  Jag tror också att det borde där vi satte ner Kerem mer blev överraskade och förvirrade än vi trodde de skulle bli. För lite öl möjligen. Sen måste ju vi som testutförare ta åt oss lite kritik då vi först försökte oss på ”med en enkel tullipan…” och misslyckades innan vi tog den vanliga hederliga sången. Testet var alltså inte utfört på samma sätt som vid första puben. Skäms på oss. Men trots allt detta, så var stämningen mer begravningslik här än vad som är acceptabelt. 1/10.

GH: Tredje stoppet för kvällen. GHs pub som mer ser ut som scoutstuga än något annat men är en väldigt liten gemytlig pubmiljö, speciellt bra för vårat test. För även om vi på denna pub hann prata med lite folk innan vi sjöng och berättade om testet så var detta i särklass det bästa stället. När vi började sjunga för Kerem så började folk ställa sig upp vid alla borden och skålade med oss och skrålade med och jublade och det blev helt enkelt en väldigt härlig stämning. Fantatsiskt trevligt. Det här är platsen då jag, om ett par veckor, ska bli sjungen för. 9/10.

Norrlands: Vad som kom att bli sista anhalten för kvällen. En större pub än de tidigare men nu var klockan också väldigt mycket, så folk borde ha hunnit få i sig ett par öl innan vi kom dit och kanske vara lite mer sugna på att skråla i takt med oss. Här hade vi också lite hjälp i form av Mauro, gammal gymnasiekompis till männen i sällskapet, som jobbar på Norrlands. Folk sjöng med lite granna. En väldit full man tacklade mig och lyfte upp Kerem på ett bord. Men det fanns ändå inte den här helhetsstämningen på puben som vi hoppast på, även om en del enskillda instattser måste prisas. 6/10.

Testet var mycket roligt att genomföra och vi hade en solklar vinnare i GHs pub. Mycket härlig stämning  och också puben com har flesta, och definitivt roligast, öl. Gårdagens inköp där innehöll bland annat en körsbärsöl och en grönt te-öl. Sjögräsölen var slut. Tyvärr.

Igår blev de också många diskussioner kring raggning, både innan vi gick ut, men också under kvällen. Hur ska man ragga? Kan vi sno knep från How i meet your mother och köra ”Have you meet Ted?” eller möjligen ”Ted Mosby, architect.” (fast då med Jespers nyinskaffade namnskylt där hans nuvarande studieinriktning kan läsas)? Många diskussioner som sagt. Vem skulle lyckas bäst ikväll?

Så här i efterhand skulle jag nog säga att vem som var vår vinnare är svårt att avgöra, i alla fall om vi ska prata om de deltagare som vi som sällskap bestod av. Istället kom det in en otippad deltagare. Toamannen.

Under mina levnadsår har jag många gåner stött på dåliga raggningsrepliker. Mest i film. Mest i amerikanska sådana. Jag har dock inte haft någon empirisk erfarenhet av detta.  Tills igår.

Som jag tidigare berättade hamnade vi på GH efter ungefär tre öl, och detta leder till att min blåsa känns fullare i takt med att jag gör detsamma. Så jag begav mig mot toalettkön för att lösa detta problem. Det var jag inte ensam om att göra. För bakom mig står en man som antingen tänkte att toalettkön var ett bra raggningställe, eller bara kände för att göra något kul av denna annars ganska långtråkiga väntan.

Toalettmannen lutar sig fram emot mitt öra och säger relativt högt, trots att det mest logiska hade varit att viska;

- Jag bukar inte ligga med tjejer som dig, men…

Hur ska jag tolka detta? Jag får mest en känsla av att han försöker med The game. Min reaktion blev mest ett ljud, som inte var av sexuell karaktär, utan mest blev något typ av ljudsatt andning. Detta hände precis när det var min tur att gå på toaletten (tackgodegud) så det han fick nöja sig med som respons var just mitt ljud och ett fniss när jag var tvungen att passera honom igen på vägen tillbaka.

Han lyckades nog inte med sin uppgift, om denna inte var att ge mig en upplevelse jag inte tidigare varit med om i och med min första dåliga raggningsreplik på krogen. Den tackar jag för.

Liknande inlägg:

1. Att äga ett litet liv.
2. FFL Frysen stajl
3. Jävla Stockholmsnatt. Jävla manshelvete.

Spela den så kallade temamusiken

Fem kumquats
Sex jenka
Tre skruvar samt tre muttrar (från Järnia)

Tre kronor. Inte tre kronor som den nationalsymbol som pryder stadshuset på den ö som är Stockholms kronjuvel eller spelarna i det hockeylag som inte kommer att försvara sin titel som olympiska mästare vid det kommande vinter-OS:et.

Tre kronor som det vi studenter får extra i veckan efter det som kallas en 350 kronors studiemedelshöjning av den borgerliga alliansen. När höjningen annonserades blev jag arg. Hur fan kan de påstå att de gör någonting för studenterna genom att sänka fribeloppet och höja studiemedlet med 350 kronor. Genom en sådan höjning anser nu de borgerliga att de har hjälpt alla fattiga studenter. Problemet är att vi skulle behöva typ 2000 kronor för att kunna höja vår levnadsstandard till en rimlig nivå.

När beskedet med om min studiemedelshöjning kom skrattade jag. Jag hade fått 3 kronor mer i veckan. Övriga 77 kr i veckan som regeringen gett mig ”fick” jag genom att de helt enkelt bestämde sig för att höja mina lån istället. Den så kallade ”höjningen” på 350 kronor var alltså inte ens en låtsashöjning utan en tredjedels gb sandwich i veckan. Men egentligen ska man inte klaga det blir jag faktiskt mer än två glassar i månaden. Glassigt värre!

(F.ö. heter temamusiken Sex kronor och en fimp av Lé Bandmask)

Liknande inlägg:

1. Getinginvasion samt bastutåg
2. Jobbigt på jobbet
3. FFL Frysen stajl

Den 7 september, 08.15. Min allra första dag på resten av mitt liv. Eller i alla fall 5,5 år framöver. Jag kliver in, livrädd för att tappa bort mig i denna en aning förvirrande byggnad. Livrädd för att råka säga något fel till de andra. Livrädd för dagens lektion. Totalt jävla skräckslagen.

Nu, 17 dagar senare sitter jag vant och studerar i husets bibliotek. Nu är jag inte längre livrädd för seminarierna och mina kursare. Nu sitter jag istället och blir galen på mig själv som inte kan koncentrera mig på att läsa det jag borde till min tenta på tisdag. Jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig och läsa så många sidor som det krävs av oss att det ska läsas och faktiskt komma ihåg OCH analysera!

Jag har lite svårt att anpassa mig till att inte vara bäst i klassen, eller i alla fall bland de bästa. Jag tror jag är lite fucked-for-life från min tid på Fryshuset. Där kunde man. om man hade rätt ordbajsningsskill och en ganska måttlig kunskap om ämnet, kunde man i princip få bra betyg i allt. Detta var något jag trivdes väldigt bra med. Jag är bra på att ordbajsa.

Nu fungerar inte det här längre. Just nu, när jag sitter här och försöker tentaplugga känns det inte som om jag kommer lyckas bajsa fram ett G på skrivningen. Just nu känns det mer som att försöka bajsa fram världens största barn. Jag är trött.

Jag är trött och skulle behöva lite sällskap eller underhållning. Just nu får jag nöja mig med en plopp och internettupplagorna av våra dagstidngar. Det är humor. Oftast. Ibland är det lite tragikomiskt. Men jag tycker det är okej att skratta åt det också. Man får unna sig lite skadeglädje nu när man är fattig student och inte kan roa sig med dyra nöjen.

Men Uppsala är fantastiskt. Det är fantastiskt att varje (nästan) morgon gå till mitt stora skolhus i tegel. Till och med en känsla av Skarpnäck finns här i denna fina stad. Jag skulle nästan vilja påstå att mitt klängväxt beprydda skolhus är det vackraste av alla institutionerna, speciellt nu när löven som täcker hela huset har ändrat färg från sommargrön till klarröd höstkappa.

Mitt skolhus har vinrankor med faktiska vindruvor, som inte ens är lite sura.

Hur är ditt liv?

Liknande inlägg:

1. Tre kronor
2. Resor och sånt
3. Om detta må ni berätta.

Roar, trots mitt uppstigande strax efter klockan fyra på morgonen känner jag mig relativt pigg. Morgonens första sociala interaktion fick mig att tänka.

7-11-tant: Ja?
Jag: En kaffe tack. Tror du att en stor går ned i en sådan här?
(jag håller upp en termosmugg som det står I ♥ KAFFE på)
7-11-tant: Ja, det skulle jag tro?
Jag: Då tar vi en sån’!
(lämnar fram kaffeklippkort med en stämpel kvar till gratiskaffe samt betalar mitt elixir)
(7-11-tanten stämplar fel ruta)
Jag: Ursäkta, den där rutan var redan stämplad
7-11-tant: Va?
Jag: Ja, rutan som du stämplade, den var redan stämplad
7-11-tant: Ja, den stämplade jag nu?
Jag: Den var stämplad sedan tidigare
7-11-tant: Men JAG stämplade den
Jag: Ja, men den hade stämpel?
7-11-tant: Vad var det för stämpel?
Jag: En kaffestämpel?
7-11-tant: Va?

etc. till dess att jag fick min rättmätiga stämpel.

Den smått löjliga konversationen fick mig att tänka på frågor. En majoritet av konversationen bestod just av frågor. Först så tänkte jag på mina frågor:
Vilken sal ska jag vara i idag?
Varför hittar jag fortfarande brev från Uppsala där de kräver att jag ska höra av mig angående min plats?
Kommer jag att få den där lägenheten egentligen?

Helt sunda normala frågor som är ganska intetsägande. När jag däremot börjar tänka på frågor som andra ställt till mig försvinner den intetsägande bilden och det blir något märkligt.

Vad är du för etnisk blandning egentligen?
Så du är bonden och de andra är dina grisar?
Jesper, kommer du ihåg hur du tog dig hem igår då?
Varför har du en byggjobbarhjälm på huvudet?

Liknande inlägg:

1. Statusrapport: Personer
2. I Amsterdam (efter lite trubbel)
3. Dr. Hessius

(skrivet i tisdags)

För andra gången på två dagar är jag uppe vid fyra. Nåja halv fem åtminstone.

Igår avklarades en resa som skulle komma att ta ca 15 timmar.

Idag avklaras en resa som tar 40 minuter varefter ny börjar som ska komma att ta hela livet.
Men den definitionen menar jag inte att jag har gjort upp med min egen dödlighet på något sätt. Resan innebär ”bara” att jag inlett en utbildning som ska leda till vad jag ska göra i resten av mitt liv.

Halv fem var det ja. Tåget till Uppsala gick strax efter sex och ankom tämligen tidsenligt i Uppsala strax före sju. Sömndrucken slår jag upp ögonen. Jag var inte hemme förrän vid nio kvällen innan. Jag och Kim hade lämnat våra resekompanjoner kvar i Grekland pga av trasiga lampor på en landningsbana tidigare under dagen. Efter ett matstopp hos min moder hade vi halvt döda stapplat in i min lägenhet.

Klockan åtta skulle enligt uppgift min första föreläsning börja. Något i stil med ”Den unge läkaren”. Platsen för spektaklet skulle vara en övergiven armélokal. Polacksbacken. Regementsvägen.

Jag hade en mycket praktisk karta till min lokal från det eminenta google maps. Efter 20 minuter är jag nästan framme. Jag har nått området Uppsala Science Park. Bara ett problem, jag ska till hus 2 men husen har inte nummer, de har namn efter kända forskare. Jag chansar på att huset BMT II är mitt hus. I fjärran (andra sidan Dag Hammarskjölds väg) skymtar BMC (BioMedicinskt Centrum) där jag lär spendera en stor del av de kommande fem åren. BMT II är en kontorslokal.

Jag irrar runt utan mål. Efter ett tag uppsöker jag en tavla över området. Då, med under halvtimmen kvar slår det mig. Det finns hus som är numrerade! Det finns C1, C2, C11, C59 etc. Självklart måste mitt hus vara C2!

Jag ser att c2 och c1 sitter ihop så jag följer skyltarna till C1 men hittar inget C2. Jag irrar runt frågar efter vägen, både hos en förvirrad medelålders kvinna och en förvirrande karta över området.

Återigen kommer jag till C1. Jag går in och ser en skylt ”Kurslokal”. Jag har äntligen kommit rätt.
Ursäkta var är C2?
Eh… Du går ned för trappen ut genom porten till höger och så följer du kulverten.
Okej, tack så mycket!

När jag återvänder från vad som visade sig vara Akademiska Sjukhusets återvinningsstation ser de förundrade på mig.

Eh… Jag hittade inget C2 där nere?
Jaha, oj, nej, men… Vad ska du göra där?
Jag ska till min föreläsningssal på Läkarprogrammet.
… … ?
Ja, Pollacksbacken, hus 2?
Jaha, nej men Pollacksbacken är ju jättelångt bort!

Klockan är fem i när paniken som långsamt växt inom mig till slut tar över. 20 minuter senare har jag hittat rätt. Svettig över hela kroppen sitter jag och lyssnar på den unga kvinnliga läkaren när hon berättar om sin vardag och kontemplerar huruvida det är jag eller google begått misstag.

Dagens vits (som professorn i latin från min grekiska- och latinföreläsning drog)
Ett par ska bjuda en läkare på middag och säger något i stil med just ”Skulle du vilja komma över på middag hos oss?”
Läkaren svarar uppspelt ”Megaencephalon!”

(Mega=Stor/jätte, En=i, cephalon=huvud, encephalon=hjärna dvs. megaencephalon!=jättegärna!)

P/O

Liknande inlägg:

1. Kropp och sånt
2. En elftedel
3. Att äga ett litet liv.

”Ursäkta, om man ska till Sickla Köpkvarter, hur åker man då?” Spärrvakten tänker en sekund och medan ett finurligt leende breder ut sig över hans läppar utbrister han ”jag skulle rekommendera att du cyklar! Fattar du? Cykla Sickla, cykla till Sickla!”

Jag har köpt en telefon, den är fin spexig och har massa funktioner. Men det finns ett problem, den går inte att ringa med om man inte har på högtalartelefon.

I min jakt efter en verkstad som kan reparera telefonen hamnar jag i Sickla, på det ställe som alla verkar eniga om ska kunna laga min telefon. Med ett trevligt leende och ett professionellt bemötande säger kvinnan bakom disken att de tyvärr inte kan ta emot telefonen.

Så mycket för det äventyret…

Igår natt fick jag mail från one.com, samma ställe som huserar bajsporr, min nya domän är nu i bruk och med det är mitt nya webbäventyr igång. Ett äventyr som jag av någon mystisk anledning kände var så viktigt att alla pengar denna månad är helt slut, tur att jag har mat i kylen ett par dagar framöver…

Nu en dag senare har jag upptäckt att one.com’s server inte var kompatibel med de script jag försökte köra så det var bara att använda min returrätt och avskaffa deras hosting och försöka byta registrar och hitta ny hosting.

Så mycket för det äventyret…

Igår fick jag brev från Uppsala Universitet

”Vi gratulerar dig till att ha blivit antagen till läkarprogrammet i Uppsala och vill redan nu ge dig en del information inför terminsstarten.

Utbildningen börjar måndagen den 31 augusti 2009 med upprop kl. 8.15 sal B 22 Uppsala Biomedinska Centrum, BMC.”

Låter ju inte så farligt förutom att den 31 augusti råkar vara samma dag som jag, alla den andra bloggarna på den här sidan samt vår goda vän Sebastian kommer hem från Grekland. Tillsammans med en mening lite längre ned på sidan blir det riktigt läskigt.

”Frånvaro från uppropet utan giltigt skäl medför att du förlorar din utbildningsplats.”

Bifogat fanns även kontaktuppgifter för en viss Calle Martinsson, ansvarig för att avgöra om du har giltiga skäl eller inte. Han är dock på semester i en vecka till så innan han kommer tillbaks och har hunnit plöja igenom alla mail han fått från folk i samma obekväma sits som jag så vet jag inte hur det blir med något av äventyren.

Åker jag till Grekland? Får jag blir läkare?

Om jag får välja mellan dessa två prioriterar jag läkarutbildningen, säger Calle att jag inte har giltigt skäl och det inte finns några andra biljetter får jag väl helt enkelt säga:

Så mycket för det äventyret…

Liknande inlägg:

1. I Amsterdam (efter lite trubbel)
2. Dr. Hessius
3. Resor och sånt

05:55 Klockan ringer. Den spelar Mr Moon, en låt jag kommer ihåg från när jag var liten. Jag gick i högstadiet, det var Mando Diaos första hit och den var, som jag skulle ha sagt då, ”asbra”. Men i skolan var den inte asbra, det var en tjejlåt. Alldeles för känslosam för en kille. Jag var ju kille, jag är ju kille, så det funkar ju inte med känslor. Inte förrän låten sheepdog kom fick jag erkänna min kärlek till det bästa som kommit från Borlänge sedan någonsin.

06:00 Den riktiga klockan ringer. Den spelar ingen låt, bär inte på några barndomsminnen. Den för bara med sig att mitt hjärta förbyter sin balladkonsert till ett sheepdogklappande. Den ska skydda mig, skydda mig från att sova eller snarare skydda mig från att försova mig. Men det som är så skönt.

07:00 Frukosten är uppäten, i morgonsoffan diskuterar de vilka blommor man ska ha på balkongen i år. Pelargoner säger jag tyst för mig själv. Det är den enda balkongblomman jag kan namnet på och därför den enda jag köper. I mitt huvud förbyts de uttjatade vattningstipsen från den uppenbart inte medietränade blomexperten i minnen från min barndom.

I wanna love you but i’m growing old
Ten little soldiers screaming in my soul.

Jag måste verkligen ha trott att jag var jättedjup när jag var liten.

Jag reser mig upp, lägger ned disken i diskhon. Jag skulle hinna diska men tänker att det kan jag lika gärna göra sedan.

Lagom till att jag kommer till jobbet börjar jag tänka på hur synd det är att de avskaffat de vita rockarna. Måste ha varit lättare att gå in i rollen om man tar på sig sin uniform. Precis som en polis ges möjlighet att kliva in och ut ur sin roll, in och ut ur sin uniform, precis så nekas jag samma möjlighet.

Jag sväljer ljudligt, IR-sensorn bekräftar min existens och öppnar dörren för mig, jag undrar om jag någonsin kommer att bli van. Doktor Hessius.

Lagom tills mitt framtida jag kommer till jobbet slår jag upp ögonen. Jag vaknar ur min dagdröm av att jag spyr. På insidan. Kaskadspya. Genom näsan kommer det också. Ögonen tåras.
Jag ser framför mig hur mitt inre patetiskt kramar en fiktiv toalettstol och lättar på bördan.

Idag fick jag antagningsbeskedet inför hösten, jag kom in på mitt förstahandsval. Jag blir en av 52 personer som i höst börjar studera på läkarprogrammet i Uppsala tack vare sina betyg. Ytterligare några tillkommer med hjälp av högskoleprovet.

Helt plötsligt är det verkligt. 5,5 år i Uppsala. För 5,5 år sedan gick jag med i Ung Vänster.

Ytterligare 1,5 år som AT-läkare. För 7 år sedan fick jag reda på att jag hade Crohn’s sjukdom.

Ytterligare 5 års ST-tjänstgöring. För 12 år sedan spenderade jag ett sommarlov med att tvinga mig själv att skriva skrivstil. Jag hade hört att om man inte kunde skriva skrivstil fick man inte börja i tredje klass. Det fick man, men då var det redan försent. Jag skriver fortfarande samma barnsliga oläsliga skrivstil. Men det är bra. Man ska inte kunna läsa vad läkare skriver.

Jag har funderat på att forska. Säg att jag vill doktorera men att jag samtidigt vill jobba med patienter, vanligtvis kan man doktorera på kanske 4 år, jag kanske gör det på det dubbla så vi lägger till 8 år till. För 20 år sedan skrek jag för första gången. Sedan fortsatte jag med det ett tag. Jag hade kolik. När mamma berättar om det så berättar hon hur jobbigt det var att jag hade så ont och att jag skrek så mycket. När pappa berättar så berättar han om hur jobbigt det var att motstå impulsen att kasta mig ut ur fönstret.

Då är jag alltså klar om 20 år.
Det är därför jag spyr.
Tro inte att jag inte är jätteglad.
Det är jag.
Jag är bara lite rädd också.
Det får man väl vara?
Kunde jag inte ha fått ha en vit rock åtminstone?

Liknande inlägg:

1. En elftedel
2. Siffror ljuger aldrig
3. Frågor?