*gäääsp*
Nää det här är inget sånt där ”Jag har inga kompisar kvar, skolan går dåligt, vad ska jag ta mig till” inlägg som alltid brukar starta med ”jag är trött”, ”Jag är trött på livet” eller dylikt.
Nu är det faktiskt så att jag är förbannat jävla trött, på riktigt liksom. Jag vaknar klockan tidigast två varje dag och till och med när jag va så glad över att jag hade skola i torsdags så vaknade jag med denna energi upp klockan 15.30..
Vad är felet på mig? Jo visst jag lägger mig typ klockan 3-5 varje morgon och absolut inte tidigare… Jag tror jag skyller på denna förbannade dator jag sitter vid som håller mig uppe. Hur friskt är det att kolla på en hel säsong av breaking bad från klockan 20.00-04.30 en lördagkväll? Ahh kanske deprimerande.
Men nej! Jag mår utmärkt och snart ska jag till gymmet och visa vem som bestämmer! Dom där jävla vikterna alltså… Genom att lyfta dom.. Eehh.
Det här har pågått sen nyår i alla fall, fuckad dygnsrytm skulle vissa säga, någon läkare kanske föreslår en testosteroncheck, morsan undrar om jag har nån läskig sjukdom, pappa säger; ”lägg dig tidigare för fan”.. Ah, sen är ju faktum att ingen säger någonting för att.. Ja… det kanske anses normalt att vakna klockan 3 på dagen och käka sin frukost 2 timmar innan det är kväll.
”Härifrån går det bara utför. Snart är du också nere i skiten.”
Min mamma ler förstående och tar min hand.
I onsdags firade vi. Vi firade att jag ännu ett år klarat mig utan att dö. Ur det perspektivet känns ett födelsedagsfirande närmast som en total dumförklaring. Jag tror visserligen inte att det var särskilt många som blev förvånade över att jag klarade ett år till men man tyckte ändå att det var så pass anmärkningsvärt att det skulle firas.
”Nu är du en man, hur känns det?”
Jag förstår inte alls, jag är lika omanlig som i förra veckan men ändå är jag tydligen att betrakta som en man nu.
”Du sade ju att jag blev en man för två år sedan när jag fyllde arton?”
Thomas, mammas man, ler förstående och höjer sitt ölglas.
Det här med manlighet har alltid varit ett litet mysterium för mig. Jag behärskar vissa delar av vad som uppfattas som manligt, exempelvis är jag ”manligt” förtjust i teknik. Samtidigt är jag alldeles ”omanligt” modeintresserad.
Det är inte en oförståelse inför könsroller i allmänhet eller ens den manliga könsrollen i synnerhet, det är snarare en oförståelse kring hur jag ska kunna passa in i den form som stöpts för mig utan att behöva dra in den retoriska magen.
Jag skulle gärna påstå att jag är övertygad om att ingen kan passa in helt utan att tänka på det men jag tror inte att det är så. Jag ser många män omkring mig som är helt avslappnat manliga. Oftast är dessa personer äldre än jag och har väl haft mer träning. Det kanske är så att jag helt enkelt blir en av dessa manliga män med tiden…
Att bli vuxen kanske inte handlar om att bli bekväm i sig själv utan snarare om att bli bekväm i den man av dagens samhälle förväntas vara.
Om tonåren handlar om att göra revolt och att hitta sin ”alldeles egna” nisch eller subkultur att passa in i så verkar vuxenlivet handla om att hitta sin plats i mängden och att passa in där.
Inte konstigt att så många tonåringar har ångest om det är det man går till mötes. Lite konstigt att jag inte har haft det. Men å andra sidan kanske det var en del av min revolt.
Men min bekymmerslöshet (nåja…) till trots så har jag inte sett fram emot att bli äldre på mycket länge. Faktiskt inte så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt att det verkar ju inte så party det där med att åldras.
Ja, snart sitter jag väl där i skiten och lutar mig mot en nybliven ex-tonåring som fram till dess att jag avslöjar sanningen bakom det hela känt sig orädd inför allt som väntar. Då, när skräcken sprider sig i hans ögon, liksom diffunderar ut i iris som teet ur sin tepåse, då drar jag på smilbanden, lägger huvudet på sned och ler förstående.
I mitt jobb som ombudsman för Ung Vänster så åker jag ut ganska mycket i skolor och snackar med killar om feminism. Om de frågar på förhand så ska vi prata om killar och tjejer, skillnader, likheter etc. men oavsett vilken ”fin” omskrivning jag vill använda är feminism vi snackar. Anledningen till omskrivningen är att jag iaf ska ha en hyfsad chans att nå ut till dem jag snackar med och tyvärr låser sig många killar idag bara av att höra ordet feminism.
Lite beroende på hur gruppen är så tar jag upp lite olika saker men jag kommer utan undantag in på könsroller. Det brukar oftast vara ganska svårt att greppa för killarna, det är lättare att ta exempelvis lönestatistik och exemplifiera utifrån det men att se på sitt eget beteende som någonting annat än helt självvalt är oftast ganska främmande (”Vaddå? Jag tycker ju om fotboll ju!”). Och många gånger är det just när man diskuterar könsroller under sådana här samtal med killar som den manliga könsrollen gör sig nästintill pinsamt uppenbar.
Den gör sig uppenbar just genom att killarna inte förstår sig på könsroller och deras hämmande effekter. Killar förväntas inte prata om sina känslor. Man kan skratta när jag berättar en anekdot när någon blivit kallad för bög för att ha frångått den manliga normen men man kan aldrig bidra med sina egna känslor, sina egna upplevelser.
Eftersom det enligt normen inte är meningen att vi ska prata om våra känslor så kan vi killar oftast inte det heller. Vi vet helt enkelt inte hur man gör.
Dagens ungdom fostras till stor del av populärkulturen. När såg du senast en film om manlig vänskap? Om en tonårskilles resa in i vuxenlivet?
Så fort manlig vänskap visas är det antingen som Brokeback Mountain, och då är karaktärerna bögar, eller så är det krigsfilmer som handlar hur tuffa hårda män (ibland veka ungdomar som sedan blir tuffa hårda män i armén) kämpar tillsammans i en extrem situation.
Om pojkar ska bli män handlar det antingen om ovan nämnda krigsfilmer eller tonårskomedier med ett gäng killar som ska förlora oskulden och/eller köpa porr/kondomer/sexleksaker/horor.
På ”den andra sidan” däremot finns det massa filmer om vänskap mellan tjejer exempelvis ”The Sisterhood of Traveling Pants” och ”Crossroads” (med ett underbart soundtrack med ”I’m Not a Girl, Not Yet a Woman” i spetsen).
I denna manliga vänskapsöken har jag dock funnit en oas.
Nic Schröder
Mannen som med Nic & the Family släppte dunderhiten ”Hej hej Monika!” och följde upp med albumet ”Hej hej skiva!” för att sedan gå över till barnprogrammet ”Hej hej sommar!”
De flesta hör bara en konstig skåning som med halvtaskig sångröst brölar om trivialiteter. Men Nic är så mycket mer. Han bryter mot de normer som annars tycks följas till punkt och pricka i dagens popkultur. I mästerverket ”Min Bästa vän” behandlar Nic något som känns närmast tabubelagt, nämligen sin egen känsla av ensamhet och övergivenhet när hans bästa vän kommer i puberteten före honom. En känsla jag är säker på att många känner igen sig i, en känsla som få i den åldern får möjlighet att sätta ord på.
Min bästa vän hammna i puberteten, sen var jag inte värd fem spänn
I april hade han glömt vad jag hette och kalla mej för Bill.
I maj och juni va Leffe fjunig.
Och när sommarlovet kom hängde han hellre med ett par år äldre, kommer jag nånsin att bli som dom?
Vid första genomlyssningen tänker man att det här är ännu ett one-hit-wonder som med nödrim och ett trevligt leende försöker sälja innehållslös skitpop till småkids med precis den hjärnkapacitet som krävs för att komma på och/eller sjunga med i en text som till 90 % består av ”Hej Monika”. Men lyssnar man ordentligt så klarnar en ångestfylld resa genom Schröders tonår. En berättelse om att vara kille, oavsett om det handlar om att hamna i målbrottet efter sin (f.d.) bästa vän eller att överhuvudtaget inte förstå sig på tjejer. Nic tar t.o.m. upp den tomhet han och många andra tonåringar känner inför döden, en tomhet som i Nics fall leter till en slags apati där han inte ens bryr sig om han får spö, återigen en verklig känsla av hopplöshet som Nic lyckas ta ned på jorden och göra precis lagom greppvänlig.
”Hej hej skiva” är ett briljant mästerverk som förklätt i ett popfodral levererar en konkret kamp mot den manliga könsrollen ett nödrim i taget
Blott en ensam fattig metafor
om en loska i ett öppet sår
Tack och adjö
om typ 60 år ska vi alla dö
/Jesper (en som gärna hade tagit emot Nics visdom om han bara hade haft vett att göra det)
Bajsporr.se är ett mindre bloggkollektiv där tankar och reflektioner trängs med idioti och ordbajseri.
Sidan startade som en reseblogg men ska nu ta steget ut bland de stora barnen.
Utvald bloggare
