Bajsporr (.se)

Min midsommar blev allt annat än ordinär. Jag och mina vänner tillbringade som sagt dagarna i en båt ute i vackra skärgården, men livet är inte alltid så ljuvt som man har tänkt sig. En del dramatik utspelade sig när en del personer blev överförfriskade och hånglade med män, snodde båtar, dansade limbo, etc. Vi gick även skallgång under kvällen. Men detta berodde inte på mina arma vänners enorma alkoholintag utan detta beskyller jag en äldre släkting med vänner för- Inte för allt drama så klart, det får vissa av mina vänner ta ansvaret för, men för denna enorma dramatik. Med vad som jag fortfarande hoppas var välvilja och vad vi i efterhand nog var ristande äventyr i sina egna liv spenderade dessa 25 åringar kvllen med att få oss stressade över småsaker och hettsa upp en slaks första-fyllan-stämning hos oss yngre och mer ovetande personer.

Detta kanske låter lite luddigt, så jag kanske ska ta ett exempel från denna händelserika kväll.

En av mina vänner (jag ska inte nämna några namn) började grovhånglade med en äldre man under ladudansen. Det var lite Fredrik Åkare och Cecilia Lind över det hela, utan den romantiska delen och med mer stjärttaffs framför barnfamiljer. Hon verkade i vilket fall ha trevligt och plötsligt så splittrades vår kompisgrupp under dansen och vi tappade bort varandra. Dock hittade alla tillbaka till varandra hos en bekant på ön, utom just denna vän.

Nu skulle jag inte säga att jag inte var orolig klockan 3 på natten när hon fortfarande inte hade dykt upp/svarade på sin mobil, men den logiska slutsatsen var ändå att hon hade följt med denna ”Fredrik” hem för lite kuckelimuckande. Men det dessa härliga världsvana världsräddande vuxna personerna gjorde var att skrika om hur allvarligt det var att hon inte hade kommit tillbaka och innan vi visste ordet av skulle de starka männen ”som alla hade gjort lumpen och är experter på det här” ut med en skallgångskedja. Dessa personer poängterade även att det var väldigt farligt och att alla kvinnor borde stanna kvar i huset för att det var farligt där ute och för att dessa män kunde detta så mycket bättre. Helt plötsligt utbryter en i detta mogna sällskap ut;

”Vi kan inte stå är och prata, det här handlar om  minuter!”

Som hämtat ur en dålig actionfilm om en seriemördare. Vilken jävla normal människa som helst skulle nog kunna förstå hur detta känns att höra för en trött förvirrad och relativt alkoholpåverkad kvinna som jag ändå är. Reagerade jag som de ville att jag skulle göra? Ack nej! Mig kunde de inte besegra med sitt översittar-/sexistbeteende utan jag blev istället för att sätta mig på soffan med de andra arg och insisterade på att följa med ut på jackten efter min försvunna vän med alla dessa påstådda militärmän.

Vi hittade hennes senare ute i vår båt med den äldre mannen som hade kommit på sig själv i vår gemensamma säng. Ibland är världen så mycket fräschare än vad man kan föreställa sig. Jag undrar fortfarande om dessa äldre personer inte hellre hade velat hitta min vän våldtagen i ett dike för att de skulle få chansen att agera sin roll som kamratstödjare ännu mer. We will never know. Men en sak är säker, de kommer bli några fantastiska morsor och farsor på stan en dag.

I mitt jobb som ombudsman för Ung Vänster så åker jag ut ganska mycket i skolor och snackar med killar om feminism. Om de frågar på förhand så ska vi prata om killar och tjejer, skillnader, likheter etc. men oavsett vilken ”fin” omskrivning jag vill använda är feminism vi snackar. Anledningen till omskrivningen är att jag iaf ska ha en hyfsad chans att nå ut till dem jag snackar med och tyvärr låser sig många killar idag bara av att höra ordet feminism.

Lite beroende på hur gruppen är så tar jag upp lite olika saker men jag kommer utan undantag in på könsroller. Det brukar oftast vara ganska svårt att greppa för killarna, det är lättare att ta exempelvis lönestatistik och exemplifiera utifrån det men att se på sitt eget beteende som någonting annat än helt självvalt är oftast ganska främmande (”Vaddå? Jag tycker ju om fotboll ju!”). Och många gånger är det just när man diskuterar könsroller under sådana här samtal med killar som den manliga könsrollen gör sig nästintill pinsamt uppenbar.

Den gör sig uppenbar just genom att killarna inte förstår sig på könsroller och deras hämmande effekter. Killar förväntas inte prata om sina känslor. Man kan skratta när jag berättar en anekdot när någon blivit kallad för bög för att ha frångått den manliga normen men man kan aldrig bidra med sina egna känslor, sina egna upplevelser.

Eftersom det enligt normen inte är meningen att vi ska prata om våra känslor så kan vi killar oftast inte det heller. Vi vet helt enkelt inte hur man gör.
Dagens ungdom fostras till stor del av populärkulturen. När såg du senast en film om manlig vänskap? Om en tonårskilles resa in i vuxenlivet?

Så fort manlig vänskap visas är det antingen som Brokeback Mountain, och då är karaktärerna bögar, eller så är det krigsfilmer som handlar hur tuffa hårda män (ibland veka ungdomar som sedan blir tuffa hårda män i armén) kämpar tillsammans i en extrem situation.
Om pojkar ska bli män handlar det antingen om ovan nämnda krigsfilmer eller tonårskomedier med ett gäng killar som ska förlora oskulden och/eller köpa porr/kondomer/sexleksaker/horor.

På ”den andra sidan” däremot finns det massa filmer om vänskap mellan tjejer exempelvis ”The Sisterhood of Traveling Pants” och ”Crossroads” (med ett underbart soundtrack med ”I’m Not a Girl, Not Yet a Woman” i spetsen).

I denna manliga vänskapsöken har jag dock funnit en oas.
Nic Schröder
Mannen som med Nic & the Family släppte dunderhiten ”Hej hej Monika!” och följde upp med albumet ”Hej hej skiva!” för att sedan gå över till barnprogrammet ”Hej hej sommar!”

De flesta hör bara en konstig skåning som med halvtaskig sångröst brölar om trivialiteter. Men Nic är så mycket mer. Han bryter mot de normer som annars tycks följas till punkt och pricka i dagens popkultur. I mästerverket ”Min Bästa vän” behandlar Nic något som känns närmast tabubelagt, nämligen sin egen känsla av ensamhet och övergivenhet när hans bästa vän kommer i puberteten före honom. En känsla jag är säker på att många känner igen sig i, en känsla som få i den åldern får möjlighet att sätta ord på.

Min bästa vän hammna i puberteten, sen var jag inte värd fem spänn

I april hade han glömt vad jag hette och kalla mej för Bill.
I maj och juni va Leffe fjunig.
Och när sommarlovet kom hängde han hellre med ett par år äldre, kommer jag nånsin att bli som dom?

Vid första genomlyssningen tänker man att det här är ännu ett one-hit-wonder som med nödrim och ett trevligt leende försöker sälja innehållslös skitpop till småkids med precis den hjärnkapacitet som krävs för att komma på och/eller sjunga med i en text som till 90 % består av ”Hej Monika”. Men lyssnar man ordentligt så klarnar en ångestfylld resa genom Schröders tonår. En berättelse om att vara kille, oavsett om det handlar om att hamna i målbrottet efter sin (f.d.) bästa vän eller att överhuvudtaget inte förstå sig på tjejer. Nic tar t.o.m. upp den tomhet han och många andra tonåringar känner inför döden, en tomhet som i Nics fall leter till en slags apati där han inte ens bryr sig om han får spö, återigen en verklig känsla av hopplöshet som Nic lyckas ta ned på jorden och göra precis lagom greppvänlig.

”Hej hej skiva” är ett briljant mästerverk som förklätt i ett popfodral levererar en konkret kamp mot den manliga könsrollen ett nödrim i taget

Blott en ensam fattig metafor
om en loska i ett öppet sår

Tack och adjö
om typ 60 år ska vi alla dö

/Jesper (en som gärna hade tagit emot Nics visdom om han bara hade haft vett att göra det)

Den fantastiska dokumentären ”Gift med Eifelltornet” som jag redan har sett 3 gånger visas nu på kanal 5. Lika underbart och förvirrande varje gång. Dessa fantastiska personer som dokumentären handlar om blir alltså kär i, och har haft kärleksförhållanden med olika ting, så som två olika pilbågar, Eifelltornet, staket och en hel del andra saker.

Dessa personer har alltså intima förhållanden med föremål. Mest är jag facinerad över den känslomässiga biten, även om det sexuella ger mig nyfikna bilder, men det faktum att dessa personer har ersatt sina människliga relationer till stor del med relationer med föremål gör mig förvirrad och ledsen. De tycker helt enkelt inte alls att det är något speciell skillnad mellan deras relation och någon annas, annat än att de känner sig diskriminerade av resten av samhället. Men det finns även delar i deras relationer som gör att den inte alls kan liknas vid en mänsklig relation. De bråkar med sina föremå, de kysser dem, men samtidigt behandlar de även sina älskare som just föremål.

En av kvinnorna i denna dokumentär bor i Norra Sverige och har ställt ut en del av sina älskare på bottenplanet i sitt hus, som nu är ett museum. Om denna kvinna nu ser dessa objekt som sina älskare kan jag tycka att det är lite märkligt att ställa ut dessa för allmänhetetn att taffsa på. Ingen av dessa personer är heller trogna mot de objekt de faktiskt påstår sig vara gifta med, utan alla har tre eller fyra ytterliggare objekt att ta för sig av, vilket inte tycks kunna gå att härleda till de olika personernas uppfattning om ett förhållande, utan har enigt de själva att göra med sin ”läggning”.

Det finns helt enkelt en hel del fördelar med denna böjelse. Du får allt det goda med en partner som  du älskar och som ovillkorligt älskar dig tillbaka (som om han hade ett val) och ger dig fantastiskt sex, samtidigt som att det inte finns några som helst löften om trohet, och eftersom du är den enda som fysiskt kan ta första steget med någon annan så är detta inte heller något du behöver oroa dig för.

En del saker är dock märkliga med denna sexuellatitet, som på många sätt verkar helt harmlöst.

1. Alla 40 personer som idag är de kända objektumsexuella personerna är kvinnor. Finns det något typiskt ”kvinnligt”, normbildat eller icke, som skulle kunna ge mig svaret? Finns det något som gör att vi på alla plan letar efter närhet, vart vi än hittar den?

2. Hur man kan tycka att detta enbart är en sexuell läggning och inte på något vis en psykisk störning eller i alla fall ett tecken på att dessa personer mår dåligt på ett eller annat sätt gör mig förvirrad. Om jag gick runt med en bild på en karusell och sa att jag kunde förstå vad ”den sa”, skulle jag antagligen klassas som galen. Jag tycker inte att dessa personer är äckliga eller så, jag tycker mest att det är intressant att se vart gränsen går för sexuella avvikelser och något annat.

Speciellt tycker jag att det märkligaste är att man till och med härleder denna känsla till personer med asberger dessa personers svårigheter att knyta mänskliga band.  En av dessa kvinnor har även under nästan hela sin livstid blivit utsatt för övergrepp och det är även dokumenterat av läkare att hennes kärlek för objekt delvis har att göra med hennes rädsla för att bli övergiven och hennes problem att koppla samman kärlek och mänsklig närhet. Då är frågan; är det enbart den sexuella kopplingen som gör detta till en sexuell läggning?

Som ni har märkt har jag börjat min tid här med mycket sexsnack, hur det blir i fortsättningen får vi se.

Sexy love.

/Kim