Utvald bloggare
Ikväll såg jag ”My Bloody Valentine 3D” på Heron City. Det här inlägget skulle handla om det. Inte längre. Kortfattat: Filmen suger. 3D-effekterna suger. Glasögonen är Rayban-wannabes.
Det här inlägget handlar om min färd hem.
Efter att ha gått vad som enligt skyltarna var 1,2 km till Skärholmens T-bana, bl.a. genom ett öde och tämligen creepy garage kommer jag ned på perrongen.
Missade tåget precis. 14 minuter till nästa. Nästan tomt på Perrongen.
Tre ungdomar. Två tjejer och en kille. De brottas med en selecta-automat och tjafsar om vad som kan vara öppet såhär dags.
Klockan är 22:53.
En av tjejerna säger att de kan gå till OKQ8. ”De har öppet dygnet runt!”. Jag gick förbi OKQ8 på väg från Heron. Det var stängt. Jag funderar på om jag ska berätta de dåliga nyheterna.
Nej.
En gubbe kommer ned på Perrongen. Tittar på mig. Han ser lite skrämd ut. Sätter sig långt bort. Efter att ha brottats med nästa Selecta-automat sätter sig de tre på bänken snett bakom mig.
De pratar om vart de ska. OKQ8 figurerar ej som alternativ. Jag lyssnar inte så noggrant. PLING – SMS från Kim. ”Kan vi inte dra hem till dig?” säger killen. PLING – min sms-konversation fortgår. Deras avbryts. Någon säger som reaktion på det senaste i raden smspling, ”Komigen vi snor den”. Nu lyssnar jag desto noggrannare. Mobilen på ljudlös.
Tre tjejer halvspringer ned på Perrongen och sätter sig på bänken bredvid min. Konstigt tänker jag. 10 minuter till tåget. Inget springande behövs. I regel anser jag att springande är onödigt. De senaste två månaderna har jag sprungit tre gånger. Alla försök har resulterat i att jag har ramlat. Två av tre har resulterat i skada.
Från ena nedgången låter det nu mer. Skönt. Ju fler människor desto mindre är risken för något. Ljudet kommer från nio killar. De nio killarna känner varandra. De är uppskattningsvis mellan 15 och 18 år gamla. Jag ogillar killgäng. Pulsen går upp något.
10 minuter till tåget.
Anföraren av gänget sätter sig bredvid mig. Jag tar ned min påse från bänken. ”Tack så jättemycket”. Han ser mig i ögonen och ler. Nästa person sätter sig mellan mig och honom. Han ser mig i ögonen och ler. Personen efter honom sätter sig mellan oss. Jag tittar inte mot honom. Jag ser på min klocka. 9 minuter till tåget.
En kille går fram och tillbaks längs bänkarna. Är han Ledaren? Han sparkar på två av killarnas fötter. ”Ta in fötterna säger jag”. De gör som han säger. Han är Ledaren.
En av killarna bredvid Ledaren rundar bänkarna. En halvmeter från fullbordat varv kommer han till mig. Han ”råkar” gå in i min fot. Han snubblar inte. ”Oj, förlåt”. Han ser mig i ögonen och ler. Han sätter sig mellan mig och den som sist satte sig bredvid mig.
Ledaren pratar med någon. ”Om du inte drar härifrån får du spö!”. Jag är glad att mobilen är på ljudlös.
6 minuter till tåget.
Tåget mot Norsborg kommer. Jag tar min kasse och går. ”En station åt fel håll och jag är av med dem” tänker jag. Jag tappar mina 3D-glasögon. Vänder mig om och plockar upp. Bänkarna är tomma. Mina bänkkamrater går också mot tåget.
Jag vänder mig inte om. I min värld har de inte gått på. Jag går till andra änden av den halvfulla vagnen. Sätter mig ned. Andas. Som Per Gessle sjunger, ”Det är över nu”.
Förbi mig går två killar från Perrongen.
Per Gessle verkar inte ha något att säga om situationen.
De står vid dörrarna.
Jag tar ett annat dörrpar.
Jag går av.
De går av.
Jag sätter mig på en bänk.
De lämnar perrongen.
3 minuter till tåget.
Jag tar upp telefonen och smsar Kim. Den fortsätter vara på ljudlös. Liksom jag. Ljudlös. Osynlig.
Slussen. Byte. Rådmansgatan. Ingen från Perrongen. Fulla turister. Port. Trappa. Dörr. Lås. Slår av espressomaskinen som stått på över dagen. Allt är som vanligt. Jag hatar killgäng.
