Bajsporr (.se)

Såhär efter en elftedel av min utbildning tänkte jag reflektera.

Idag var nämligen dag 1 på T2 på läkarprogrammet i Uppsala.
Vad vi har att se fram emot under terminens första kurs, tillväxt och degeneration är följande:
1 tenta, 2 duggor, 4 laborationer, 6 fall, 10 seminarier samt 100 föreläsningar.

Så nu när den andra terminen startar och jag blickar framåt får jag tillstå att jag är lika rädd som jag var innan den första elftedelen var avklarad. Den överlevde jag ju bevisligen och om jag ska sia om framtiden så lär jag nog överleva åtminstone en elftedel till. Men det är ju dumt att spekulera.

Terminen som gick var inte särskilt lätt men utmaningen var sällan att förstå eller tillgodogöra sig utbildningen. Det var snarare hur jag gör det samtidigt som jag har något slags privatliv.

Fast nu ljuger jag. Lite, i alla fall. För problemet har också varit hur man ska lägga upp allt plugg, är det föreläsningar, sammanfattningar, böcker, tentor eller flashcards som ska pluggas på?
Även om folk verkar se mig som flashcardskillen så var det bara ett empiriskt försök att hitta ett sätt att plugga som faktiskt fungerar. Än så länge vet jag inte, något som gör mig orolig.

Jag kan känna att det är länge sedan som jag faktiskt utmanade mig såhär. Jag har sedan alla praktiska ämnen lämnades därhän efter högstadiet inte haft några problem med skolan (även om jag absolut kämpade hårt för mina betyg). Där fanns liksom aldrig risken att misslyckas totalt.

När jag jobbade för Ung Vänster fanns det visserligen en risk att man kanske inte skulle gå hem hos den skolklass man besökte eller att man skulle vinna den debatt man satt i. Men där fanns aldrig misslyckandet på samma sätt. Skulle jag förlora en debatt så skulle det gå bättre nästa gång och världen skulle få se solen även nästa dag.

Så nu när risken att misslyckas faktiskt existerar på riktigt, på något sätt är konkret, så är ju frågan, hur hanterar jag det?

Roar, trots mitt uppstigande strax efter klockan fyra på morgonen känner jag mig relativt pigg. Morgonens första sociala interaktion fick mig att tänka.

7-11-tant: Ja?
Jag: En kaffe tack. Tror du att en stor går ned i en sådan här?
(jag håller upp en termosmugg som det står I ♥ KAFFE på)
7-11-tant: Ja, det skulle jag tro?
Jag: Då tar vi en sån’!
(lämnar fram kaffeklippkort med en stämpel kvar till gratiskaffe samt betalar mitt elixir)
(7-11-tanten stämplar fel ruta)
Jag: Ursäkta, den där rutan var redan stämplad
7-11-tant: Va?
Jag: Ja, rutan som du stämplade, den var redan stämplad
7-11-tant: Ja, den stämplade jag nu?
Jag: Den var stämplad sedan tidigare
7-11-tant: Men JAG stämplade den
Jag: Ja, men den hade stämpel?
7-11-tant: Vad var det för stämpel?
Jag: En kaffestämpel?
7-11-tant: Va?

etc. till dess att jag fick min rättmätiga stämpel.

Den smått löjliga konversationen fick mig att tänka på frågor. En majoritet av konversationen bestod just av frågor. Först så tänkte jag på mina frågor:
Vilken sal ska jag vara i idag?
Varför hittar jag fortfarande brev från Uppsala där de kräver att jag ska höra av mig angående min plats?
Kommer jag att få den där lägenheten egentligen?

Helt sunda normala frågor som är ganska intetsägande. När jag däremot börjar tänka på frågor som andra ställt till mig försvinner den intetsägande bilden och det blir något märkligt.

Vad är du för etnisk blandning egentligen?
Så du är bonden och de andra är dina grisar?
Jesper, kommer du ihåg hur du tog dig hem igår då?
Varför har du en byggjobbarhjälm på huvudet?

(skrivet i tisdags)

För andra gången på två dagar är jag uppe vid fyra. Nåja halv fem åtminstone.

Igår avklarades en resa som skulle komma att ta ca 15 timmar.

Idag avklaras en resa som tar 40 minuter varefter ny börjar som ska komma att ta hela livet.
Men den definitionen menar jag inte att jag har gjort upp med min egen dödlighet på något sätt. Resan innebär ”bara” att jag inlett en utbildning som ska leda till vad jag ska göra i resten av mitt liv.

Halv fem var det ja. Tåget till Uppsala gick strax efter sex och ankom tämligen tidsenligt i Uppsala strax före sju. Sömndrucken slår jag upp ögonen. Jag var inte hemme förrän vid nio kvällen innan. Jag och Kim hade lämnat våra resekompanjoner kvar i Grekland pga av trasiga lampor på en landningsbana tidigare under dagen. Efter ett matstopp hos min moder hade vi halvt döda stapplat in i min lägenhet.

Klockan åtta skulle enligt uppgift min första föreläsning börja. Något i stil med ”Den unge läkaren”. Platsen för spektaklet skulle vara en övergiven armélokal. Polacksbacken. Regementsvägen.

Jag hade en mycket praktisk karta till min lokal från det eminenta google maps. Efter 20 minuter är jag nästan framme. Jag har nått området Uppsala Science Park. Bara ett problem, jag ska till hus 2 men husen har inte nummer, de har namn efter kända forskare. Jag chansar på att huset BMT II är mitt hus. I fjärran (andra sidan Dag Hammarskjölds väg) skymtar BMC (BioMedicinskt Centrum) där jag lär spendera en stor del av de kommande fem åren. BMT II är en kontorslokal.

Jag irrar runt utan mål. Efter ett tag uppsöker jag en tavla över området. Då, med under halvtimmen kvar slår det mig. Det finns hus som är numrerade! Det finns C1, C2, C11, C59 etc. Självklart måste mitt hus vara C2!

Jag ser att c2 och c1 sitter ihop så jag följer skyltarna till C1 men hittar inget C2. Jag irrar runt frågar efter vägen, både hos en förvirrad medelålders kvinna och en förvirrande karta över området.

Återigen kommer jag till C1. Jag går in och ser en skylt ”Kurslokal”. Jag har äntligen kommit rätt.
Ursäkta var är C2?
Eh… Du går ned för trappen ut genom porten till höger och så följer du kulverten.
Okej, tack så mycket!

När jag återvänder från vad som visade sig vara Akademiska Sjukhusets återvinningsstation ser de förundrade på mig.

Eh… Jag hittade inget C2 där nere?
Jaha, oj, nej, men… Vad ska du göra där?
Jag ska till min föreläsningssal på Läkarprogrammet.
… … ?
Ja, Pollacksbacken, hus 2?
Jaha, nej men Pollacksbacken är ju jättelångt bort!

Klockan är fem i när paniken som långsamt växt inom mig till slut tar över. 20 minuter senare har jag hittat rätt. Svettig över hela kroppen sitter jag och lyssnar på den unga kvinnliga läkaren när hon berättar om sin vardag och kontemplerar huruvida det är jag eller google begått misstag.

Dagens vits (som professorn i latin från min grekiska- och latinföreläsning drog)
Ett par ska bjuda en läkare på middag och säger något i stil med just ”Skulle du vilja komma över på middag hos oss?”
Läkaren svarar uppspelt ”Megaencephalon!”

(Mega=Stor/jätte, En=i, cephalon=huvud, encephalon=hjärna dvs. megaencephalon!=jättegärna!)

P/O

”Ursäkta, om man ska till Sickla Köpkvarter, hur åker man då?” Spärrvakten tänker en sekund och medan ett finurligt leende breder ut sig över hans läppar utbrister han ”jag skulle rekommendera att du cyklar! Fattar du? Cykla Sickla, cykla till Sickla!”

Jag har köpt en telefon, den är fin spexig och har massa funktioner. Men det finns ett problem, den går inte att ringa med om man inte har på högtalartelefon.

I min jakt efter en verkstad som kan reparera telefonen hamnar jag i Sickla, på det ställe som alla verkar eniga om ska kunna laga min telefon. Med ett trevligt leende och ett professionellt bemötande säger kvinnan bakom disken att de tyvärr inte kan ta emot telefonen.

Så mycket för det äventyret…

Igår natt fick jag mail från one.com, samma ställe som huserar bajsporr, min nya domän är nu i bruk och med det är mitt nya webbäventyr igång. Ett äventyr som jag av någon mystisk anledning kände var så viktigt att alla pengar denna månad är helt slut, tur att jag har mat i kylen ett par dagar framöver…

Nu en dag senare har jag upptäckt att one.com’s server inte var kompatibel med de script jag försökte köra så det var bara att använda min returrätt och avskaffa deras hosting och försöka byta registrar och hitta ny hosting.

Så mycket för det äventyret…

Igår fick jag brev från Uppsala Universitet

”Vi gratulerar dig till att ha blivit antagen till läkarprogrammet i Uppsala och vill redan nu ge dig en del information inför terminsstarten.

Utbildningen börjar måndagen den 31 augusti 2009 med upprop kl. 8.15 sal B 22 Uppsala Biomedinska Centrum, BMC.”

Låter ju inte så farligt förutom att den 31 augusti råkar vara samma dag som jag, alla den andra bloggarna på den här sidan samt vår goda vän Sebastian kommer hem från Grekland. Tillsammans med en mening lite längre ned på sidan blir det riktigt läskigt.

”Frånvaro från uppropet utan giltigt skäl medför att du förlorar din utbildningsplats.”

Bifogat fanns även kontaktuppgifter för en viss Calle Martinsson, ansvarig för att avgöra om du har giltiga skäl eller inte. Han är dock på semester i en vecka till så innan han kommer tillbaks och har hunnit plöja igenom alla mail han fått från folk i samma obekväma sits som jag så vet jag inte hur det blir med något av äventyren.

Åker jag till Grekland? Får jag blir läkare?

Om jag får välja mellan dessa två prioriterar jag läkarutbildningen, säger Calle att jag inte har giltigt skäl och det inte finns några andra biljetter får jag väl helt enkelt säga:

Så mycket för det äventyret…

05:55 Klockan ringer. Den spelar Mr Moon, en låt jag kommer ihåg från när jag var liten. Jag gick i högstadiet, det var Mando Diaos första hit och den var, som jag skulle ha sagt då, ”asbra”. Men i skolan var den inte asbra, det var en tjejlåt. Alldeles för känslosam för en kille. Jag var ju kille, jag är ju kille, så det funkar ju inte med känslor. Inte förrän låten sheepdog kom fick jag erkänna min kärlek till det bästa som kommit från Borlänge sedan någonsin.

06:00 Den riktiga klockan ringer. Den spelar ingen låt, bär inte på några barndomsminnen. Den för bara med sig att mitt hjärta förbyter sin balladkonsert till ett sheepdogklappande. Den ska skydda mig, skydda mig från att sova eller snarare skydda mig från att försova mig. Men det som är så skönt.

07:00 Frukosten är uppäten, i morgonsoffan diskuterar de vilka blommor man ska ha på balkongen i år. Pelargoner säger jag tyst för mig själv. Det är den enda balkongblomman jag kan namnet på och därför den enda jag köper. I mitt huvud förbyts de uttjatade vattningstipsen från den uppenbart inte medietränade blomexperten i minnen från min barndom.

I wanna love you but i’m growing old
Ten little soldiers screaming in my soul.

Jag måste verkligen ha trott att jag var jättedjup när jag var liten.

Jag reser mig upp, lägger ned disken i diskhon. Jag skulle hinna diska men tänker att det kan jag lika gärna göra sedan.

Lagom till att jag kommer till jobbet börjar jag tänka på hur synd det är att de avskaffat de vita rockarna. Måste ha varit lättare att gå in i rollen om man tar på sig sin uniform. Precis som en polis ges möjlighet att kliva in och ut ur sin roll, in och ut ur sin uniform, precis så nekas jag samma möjlighet.

Jag sväljer ljudligt, IR-sensorn bekräftar min existens och öppnar dörren för mig, jag undrar om jag någonsin kommer att bli van. Doktor Hessius.

Lagom tills mitt framtida jag kommer till jobbet slår jag upp ögonen. Jag vaknar ur min dagdröm av att jag spyr. På insidan. Kaskadspya. Genom näsan kommer det också. Ögonen tåras.
Jag ser framför mig hur mitt inre patetiskt kramar en fiktiv toalettstol och lättar på bördan.

Idag fick jag antagningsbeskedet inför hösten, jag kom in på mitt förstahandsval. Jag blir en av 52 personer som i höst börjar studera på läkarprogrammet i Uppsala tack vare sina betyg. Ytterligare några tillkommer med hjälp av högskoleprovet.

Helt plötsligt är det verkligt. 5,5 år i Uppsala. För 5,5 år sedan gick jag med i Ung Vänster.

Ytterligare 1,5 år som AT-läkare. För 7 år sedan fick jag reda på att jag hade Crohn’s sjukdom.

Ytterligare 5 års ST-tjänstgöring. För 12 år sedan spenderade jag ett sommarlov med att tvinga mig själv att skriva skrivstil. Jag hade hört att om man inte kunde skriva skrivstil fick man inte börja i tredje klass. Det fick man, men då var det redan försent. Jag skriver fortfarande samma barnsliga oläsliga skrivstil. Men det är bra. Man ska inte kunna läsa vad läkare skriver.

Jag har funderat på att forska. Säg att jag vill doktorera men att jag samtidigt vill jobba med patienter, vanligtvis kan man doktorera på kanske 4 år, jag kanske gör det på det dubbla så vi lägger till 8 år till. För 20 år sedan skrek jag för första gången. Sedan fortsatte jag med det ett tag. Jag hade kolik. När mamma berättar om det så berättar hon hur jobbigt det var att jag hade så ont och att jag skrek så mycket. När pappa berättar så berättar han om hur jobbigt det var att motstå impulsen att kasta mig ut ur fönstret.

Då är jag alltså klar om 20 år.
Det är därför jag spyr.
Tro inte att jag inte är jätteglad.
Det är jag.
Jag är bara lite rädd också.
Det får man väl vara?
Kunde jag inte ha fått ha en vit rock åtminstone?