Utvald bloggare
Idag var det dags. Idag var dagen då allt stod på spel.
Idag var Dagen D
Om KTA får bestämma var idag inte alls Dagen D, idag var Dag -1.
Men vi backar sisådär en vecka.
Smset löd:
Det här är Richard, KTA-läkare. Ring så fort du kan
Inget mer.
Var det något allvarligt? Om det inte skulle vara något allvarligt skulle det väl inte vara så bråttom? Å andra sidan, om det var något allvarligt skulle väl inte läkaren ha smsat utan istället ha fortsatt att ringa? Men varför var det isf så bråttom med detta icke-allvar?
Richard lät glad när han svarade.
Kanske hade han en överraskning?
Provsvaren från gårdagens prover hade kommit in.
Men de såg väl såklart bra ut, det var väl det han ville ha sagt?
De såg inte så bra ut som de borde.
Säkert bara crp, skjutit i höjden för att jag varit lite förkyld, helt normalt.
Jag hade ovanligt låga nivåer av koagulationsfaktorer.
oj
Efter lite Q&A om mina blödningsvanor (tandborstning, toalettbesök, blåmärken) konstaterades att jag kanske hade blödarsjuka men att jag borde strunta i det.
Score, två kroniska sjukdomar!
Blödarsjukan skulle inte påverka mig.
Förutom att jag skulle ha ännu en kronisk sjukdom och bli exkluderad från läkemedelsstudien jag lyckats få programkommittén för läkarprogrammet i Uppsala att godkänna som giltig frånvaro.
Likt John Locke (inte filosofen utan LOST-karaktären som är döpt efter filosofen) vägrade jag godta när folk sade åt mig vad jag kan och vad jag inte kan göra.
(även han stundtals guidad av en Richard)
Om Ricki Lake har lärt mig någonting så är det att jag vet vad som ska göras när något behöver förändras snabbt.
Det var dags för koagulations-bootcamp.
Koagulations-bootcamp består i princip av att äta spenat, och oh boy did I eat spenat!
Så idag var det dags.
Nu skulle testet tas om och likt Heidi Klum sade Richard min KTA-läkare (i runda slängar) ”One day you’re in, and the next day you’re out”.
