Utvald bloggare
Sitter på en full tunnelbana och spränger trumhinnorna med en hes borlängian som väser något om tiden före rocken. Jag lyssnar inte. Det är inte meningen heller. Jag ska bara stänga ute allt. Slippa höra. Slippa höra de fnittriga tjejerna. Jag höjer volymen. Slippa höra vagnens mobilsamtal. Slippa höra min egen smssignal. En av tjejerna snubblar till och landar nästan på mig. Tydligen mycket underhållande. Jag höjer volymen.
Slänger mig fram. Le nu. Var trevlig. Glad. Jag hostar. Ett tack till butiksbiträdet lyckas jag stöna fram som den grottmänniska vars mentala nivå jag befinner mig på för tillfället skulle gjort.
Tabletterna har slutat verka tror jag, nersköljda med mer koffein och paracetamol. Så hardcore är jag. Ibuprofen är lite för tungt för mig, dessutom är min självmedicinering uttänkt. Substanserna hjälper varandra. Hjälper mig. Hjälper mig?
Håller pulsen kring 100 iaf. Hellre ett slag för mycket än för lite…
Sade jag att jag var stressad?
