Bajsporr (.se)

Tänkte skriva om ett av mina bemötanden med att härligt killgäng från my hood, Vällingby! Läste precis om hur jesper hade osynlig, som en ninja, lyckats ta sig bort från detta idiotiska killgäng som uppenbarligen inte ville något annat än jävlas, med folk.

Till skillnad från jesper så kan inte jag vara en cool ninja, jag kan dessutom heller inte hålla mig borta från killgäng på samma sätt som vissa andra, för jag blir så fruktansvärt arg! Denna historia, som är ganska kort, skedde en gång mitt på dagen när jag var på väg till tunnelbanan hem ifrån mig(tar ca 5 minuter att gå).

Jag brukar oftast vara ganska glad och det var jag denna sommardag. Med musik i mina öron och ett glatt humör så går jag mot tunnelbanan när jag tar en liten avsides väg som är ganska instängd där folk inte brukar gå. Ca 200 meter framför mig ser jag ett killgäng på ungefär 7 personer, direkt ser jag hur en av grabbarna, som uppenbarligen är ledaren som jesper skulle säga, börjar gå lite framför gänget. Ledaren biffar upp sig lite, sträcker på ryggen, spänner alla muskler han har och tittar på mig när han går med raskare och raskare takt.

Jag tänker ”Äh” och fortsätter gå med musik i mina öron och med samma glada humör och tittar bort från människan när jag helt plötsligt utan att ens förstå själv hur snabbt de där 200 metrerna har gått märker att Ledaren hoppar emot mig med bröstet före och skrämmer skiten ur mig. Jag sliter ut mina hörlurar och tittar fruktansvärt arg på honom och hör hur hela killgänget skrattar som galningar.
Här skiljer sig det kanske Jesper skulle gjort mot det jag gjorde.

Jag går ca 5 meter till då jag vänder mig om, hostar till och gör tummen ner med båda händerna med så stora rörelser som möjligt emot Ledaren och hans gäng. Efter detta så vänder jag mig om och fortsätter gå, än en gång så är det 200 meter emellan gänget och mig när Ledaren skriker ”EY LEN, KOM HIT BRE!” och spänner sig så mycket han kan.

Här gör jag nästa misstag då jag vänder mig om och går sakta emot honom med hjärtat dunkandes som om jag sprungit 2 mil på 5 minuter. Mina tankar under tiden jag går dessa 200 meter (som kändes som en evighet) är i stilen som ”Hur ska jag slå ner allihopa?” ”Vem ska jag slå ner först innan jag får spö?” ”Är det värt det?”.

När jag väl kommer fram så säger Ledaren ungefär ”Ey abo vafan gör du med händerna sådär yao?”. Och jag tänker direkt att jag får nog prata mig ur det här så jag säger ”Jo alltså när du hoppade emot mig sådär så blev jag ju fruktansvärt rädd och tyckte att det var ganska dåligt det du gjorde. Därför gjorde jag så med händerna:(”
Snubben trodde väl antagligen att jag skulle säga ”din mamma” och hoppa på honom eftersom han kollar på mig med en frågvis blick och säger ”Vafan gå nu bre” och hans kompisar börjar as garva när jag vänder mig om och går mot tunnelbanan.

Jag känner nu efteråt att jag hade ganska mycket tur. Det kunde ha gått så mycket värre.

Tur att ledaren var socialt inkompetent och bad mig att gå efter min mening utan brytning och hot om våld.

Ikväll såg jag ”My Bloody Valentine 3D” på Heron City. Det här inlägget skulle handla om det. Inte längre. Kortfattat: Filmen suger. 3D-effekterna suger. Glasögonen är Rayban-wannabes.

Det här inlägget handlar om min färd hem.

Efter att ha gått vad som enligt skyltarna var 1,2 km till Skärholmens T-bana, bl.a. genom ett öde och tämligen creepy garage kommer jag ned på perrongen.

Missade tåget precis. 14 minuter till nästa. Nästan tomt på Perrongen.
Tre ungdomar. Två tjejer och en kille. De brottas med en selecta-automat och tjafsar om vad som kan vara öppet såhär dags.

Klockan är 22:53.

En av tjejerna säger att de kan gå till OKQ8. ”De har öppet dygnet runt!”. Jag gick förbi OKQ8 på väg från Heron. Det var stängt. Jag funderar på om jag ska berätta de dåliga nyheterna.

Nej.

En gubbe kommer ned på Perrongen. Tittar på mig. Han ser lite skrämd ut. Sätter sig långt bort. Efter att ha brottats med nästa Selecta-automat sätter sig de tre på bänken snett bakom mig.

De pratar om vart de ska. OKQ8 figurerar ej som alternativ. Jag lyssnar inte så noggrant. PLING – SMS från Kim. ”Kan vi inte dra hem till dig?” säger killen. PLING – min sms-konversation fortgår. Deras avbryts. Någon säger som reaktion på det senaste i raden smspling, ”Komigen vi snor den”. Nu lyssnar jag desto noggrannare. Mobilen på ljudlös.

Tre tjejer halvspringer ned på Perrongen och sätter sig på bänken bredvid min. Konstigt tänker jag. 10 minuter till tåget. Inget springande behövs. I regel anser jag att springande är onödigt. De senaste två månaderna har jag sprungit tre gånger. Alla försök har resulterat i att jag har ramlat. Två av tre har resulterat i skada.

Från ena nedgången låter det nu mer. Skönt. Ju fler människor desto mindre är risken för något. Ljudet kommer från nio killar. De nio killarna känner varandra. De är uppskattningsvis mellan 15 och 18 år gamla. Jag ogillar killgäng. Pulsen går upp något.

10 minuter till tåget.

Anföraren av gänget sätter sig bredvid mig. Jag tar ned min påse från bänken. ”Tack så jättemycket”. Han ser mig i ögonen och ler. Nästa person sätter sig mellan mig och honom. Han ser mig i ögonen och ler. Personen efter honom sätter sig mellan oss. Jag tittar inte mot honom. Jag ser på min klocka. 9 minuter till tåget.

En kille går fram och tillbaks längs bänkarna. Är han Ledaren? Han sparkar på två av killarnas fötter. ”Ta in fötterna säger jag”. De gör som han säger. Han är Ledaren.

En av killarna bredvid Ledaren rundar bänkarna. En halvmeter från fullbordat varv kommer han till mig. Han ”råkar” gå in i min fot. Han snubblar inte. ”Oj, förlåt”. Han ser mig i ögonen och ler. Han sätter sig mellan mig och den som sist satte sig bredvid mig.

Ledaren pratar med någon. ”Om du inte drar härifrån får du spö!”. Jag är glad att mobilen är på ljudlös.

6 minuter till tåget.

Tåget mot Norsborg kommer. Jag tar min kasse och går. ”En station åt fel håll och jag är av med dem” tänker jag. Jag tappar mina 3D-glasögon. Vänder mig om och plockar upp. Bänkarna är tomma. Mina bänkkamrater går också mot tåget.

Jag vänder mig inte om. I min värld har de inte gått på. Jag går till andra änden av den halvfulla vagnen. Sätter mig ned. Andas. Som Per Gessle sjunger, ”Det är över nu”.

Förbi mig går två killar från Perrongen.
Per Gessle verkar inte ha något att säga om situationen.
De står vid dörrarna.
Jag tar ett annat dörrpar.
Jag går av.
De går av.
Jag sätter mig på en bänk.
De lämnar perrongen.

3 minuter till tåget.

Jag tar upp telefonen och smsar Kim. Den fortsätter vara på ljudlös. Liksom jag. Ljudlös. Osynlig.

Slussen. Byte. Rådmansgatan. Ingen från Perrongen. Fulla turister. Port. Trappa. Dörr. Lås. Slår av espressomaskinen som stått på över dagen. Allt är som vanligt. Jag hatar killgäng.

”Ursäkta, om man ska till Sickla Köpkvarter, hur åker man då?” Spärrvakten tänker en sekund och medan ett finurligt leende breder ut sig över hans läppar utbrister han ”jag skulle rekommendera att du cyklar! Fattar du? Cykla Sickla, cykla till Sickla!”

Jag har köpt en telefon, den är fin spexig och har massa funktioner. Men det finns ett problem, den går inte att ringa med om man inte har på högtalartelefon.

I min jakt efter en verkstad som kan reparera telefonen hamnar jag i Sickla, på det ställe som alla verkar eniga om ska kunna laga min telefon. Med ett trevligt leende och ett professionellt bemötande säger kvinnan bakom disken att de tyvärr inte kan ta emot telefonen.

Så mycket för det äventyret…

Igår natt fick jag mail från one.com, samma ställe som huserar bajsporr, min nya domän är nu i bruk och med det är mitt nya webbäventyr igång. Ett äventyr som jag av någon mystisk anledning kände var så viktigt att alla pengar denna månad är helt slut, tur att jag har mat i kylen ett par dagar framöver…

Nu en dag senare har jag upptäckt att one.com’s server inte var kompatibel med de script jag försökte köra så det var bara att använda min returrätt och avskaffa deras hosting och försöka byta registrar och hitta ny hosting.

Så mycket för det äventyret…

Igår fick jag brev från Uppsala Universitet

”Vi gratulerar dig till att ha blivit antagen till läkarprogrammet i Uppsala och vill redan nu ge dig en del information inför terminsstarten.

Utbildningen börjar måndagen den 31 augusti 2009 med upprop kl. 8.15 sal B 22 Uppsala Biomedinska Centrum, BMC.”

Låter ju inte så farligt förutom att den 31 augusti råkar vara samma dag som jag, alla den andra bloggarna på den här sidan samt vår goda vän Sebastian kommer hem från Grekland. Tillsammans med en mening lite längre ned på sidan blir det riktigt läskigt.

”Frånvaro från uppropet utan giltigt skäl medför att du förlorar din utbildningsplats.”

Bifogat fanns även kontaktuppgifter för en viss Calle Martinsson, ansvarig för att avgöra om du har giltiga skäl eller inte. Han är dock på semester i en vecka till så innan han kommer tillbaks och har hunnit plöja igenom alla mail han fått från folk i samma obekväma sits som jag så vet jag inte hur det blir med något av äventyren.

Åker jag till Grekland? Får jag blir läkare?

Om jag får välja mellan dessa två prioriterar jag läkarutbildningen, säger Calle att jag inte har giltigt skäl och det inte finns några andra biljetter får jag väl helt enkelt säga:

Så mycket för det äventyret…

05:55 Klockan ringer. Den spelar Mr Moon, en låt jag kommer ihåg från när jag var liten. Jag gick i högstadiet, det var Mando Diaos första hit och den var, som jag skulle ha sagt då, ”asbra”. Men i skolan var den inte asbra, det var en tjejlåt. Alldeles för känslosam för en kille. Jag var ju kille, jag är ju kille, så det funkar ju inte med känslor. Inte förrän låten sheepdog kom fick jag erkänna min kärlek till det bästa som kommit från Borlänge sedan någonsin.

06:00 Den riktiga klockan ringer. Den spelar ingen låt, bär inte på några barndomsminnen. Den för bara med sig att mitt hjärta förbyter sin balladkonsert till ett sheepdogklappande. Den ska skydda mig, skydda mig från att sova eller snarare skydda mig från att försova mig. Men det som är så skönt.

07:00 Frukosten är uppäten, i morgonsoffan diskuterar de vilka blommor man ska ha på balkongen i år. Pelargoner säger jag tyst för mig själv. Det är den enda balkongblomman jag kan namnet på och därför den enda jag köper. I mitt huvud förbyts de uttjatade vattningstipsen från den uppenbart inte medietränade blomexperten i minnen från min barndom.

I wanna love you but i’m growing old
Ten little soldiers screaming in my soul.

Jag måste verkligen ha trott att jag var jättedjup när jag var liten.

Jag reser mig upp, lägger ned disken i diskhon. Jag skulle hinna diska men tänker att det kan jag lika gärna göra sedan.

Lagom till att jag kommer till jobbet börjar jag tänka på hur synd det är att de avskaffat de vita rockarna. Måste ha varit lättare att gå in i rollen om man tar på sig sin uniform. Precis som en polis ges möjlighet att kliva in och ut ur sin roll, in och ut ur sin uniform, precis så nekas jag samma möjlighet.

Jag sväljer ljudligt, IR-sensorn bekräftar min existens och öppnar dörren för mig, jag undrar om jag någonsin kommer att bli van. Doktor Hessius.

Lagom tills mitt framtida jag kommer till jobbet slår jag upp ögonen. Jag vaknar ur min dagdröm av att jag spyr. På insidan. Kaskadspya. Genom näsan kommer det också. Ögonen tåras.
Jag ser framför mig hur mitt inre patetiskt kramar en fiktiv toalettstol och lättar på bördan.

Idag fick jag antagningsbeskedet inför hösten, jag kom in på mitt förstahandsval. Jag blir en av 52 personer som i höst börjar studera på läkarprogrammet i Uppsala tack vare sina betyg. Ytterligare några tillkommer med hjälp av högskoleprovet.

Helt plötsligt är det verkligt. 5,5 år i Uppsala. För 5,5 år sedan gick jag med i Ung Vänster.

Ytterligare 1,5 år som AT-läkare. För 7 år sedan fick jag reda på att jag hade Crohn’s sjukdom.

Ytterligare 5 års ST-tjänstgöring. För 12 år sedan spenderade jag ett sommarlov med att tvinga mig själv att skriva skrivstil. Jag hade hört att om man inte kunde skriva skrivstil fick man inte börja i tredje klass. Det fick man, men då var det redan försent. Jag skriver fortfarande samma barnsliga oläsliga skrivstil. Men det är bra. Man ska inte kunna läsa vad läkare skriver.

Jag har funderat på att forska. Säg att jag vill doktorera men att jag samtidigt vill jobba med patienter, vanligtvis kan man doktorera på kanske 4 år, jag kanske gör det på det dubbla så vi lägger till 8 år till. För 20 år sedan skrek jag för första gången. Sedan fortsatte jag med det ett tag. Jag hade kolik. När mamma berättar om det så berättar hon hur jobbigt det var att jag hade så ont och att jag skrek så mycket. När pappa berättar så berättar han om hur jobbigt det var att motstå impulsen att kasta mig ut ur fönstret.

Då är jag alltså klar om 20 år.
Det är därför jag spyr.
Tro inte att jag inte är jätteglad.
Det är jag.
Jag är bara lite rädd också.
Det får man väl vara?
Kunde jag inte ha fått ha en vit rock åtminstone?

”Härifrån går det bara utför. Snart är du också nere i skiten.”
Min mamma ler förstående och tar min hand.

I onsdags firade vi. Vi firade att jag ännu ett år klarat mig utan att dö. Ur det perspektivet känns ett födelsedagsfirande närmast som en total dumförklaring. Jag tror visserligen inte att det var särskilt många som blev förvånade över att jag klarade ett år till men man tyckte ändå att det var så pass anmärkningsvärt att det skulle firas.

”Nu är du en man, hur känns det?”
Jag förstår inte alls, jag är lika omanlig som i förra veckan men ändå är jag tydligen att betrakta som en man nu.
”Du sade ju att jag blev en man för två år sedan när jag fyllde arton?”
Thomas, mammas man, ler förstående och höjer sitt ölglas.

Det här med manlighet har alltid varit ett litet mysterium för mig. Jag behärskar vissa delar av vad som uppfattas som manligt, exempelvis är jag ”manligt” förtjust i teknik. Samtidigt är jag alldeles ”omanligt” modeintresserad.

Det är inte en oförståelse inför könsroller i allmänhet eller ens den manliga könsrollen i synnerhet, det är snarare en oförståelse kring hur jag ska kunna passa in i den form som stöpts för mig utan att behöva dra in den retoriska magen.

Jag skulle gärna påstå att jag är övertygad om att ingen kan passa in helt utan att tänka på det men jag tror inte att det är så. Jag ser många män omkring mig som är helt avslappnat manliga. Oftast är dessa personer äldre än jag och har väl haft mer träning. Det kanske är så att jag helt enkelt blir en av dessa manliga män med tiden…

Att bli vuxen kanske inte handlar om att bli bekväm i sig själv utan snarare om att bli bekväm i den man av dagens samhälle förväntas vara.
Om tonåren handlar om att göra revolt och att hitta sin ”alldeles egna” nisch eller subkultur att passa in i så verkar vuxenlivet handla om att hitta sin plats i mängden och att passa in där.

Inte konstigt att så många tonåringar har ångest om det är det man går till mötes. Lite konstigt att jag inte har haft det. Men å andra sidan kanske det var en del av min revolt.

Men min bekymmerslöshet (nåja…) till trots så har jag inte sett fram emot att bli äldre på mycket länge. Faktiskt inte så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt att det verkar ju inte så party det där med att åldras.

Ja, snart sitter jag väl där i skiten och lutar mig mot en nybliven ex-tonåring som fram till dess att jag avslöjar sanningen bakom det hela känt sig orädd inför allt som väntar. Då, när skräcken sprider sig i hans ögon, liksom diffunderar ut i iris som teet ur sin tepåse, då drar jag på smilbanden, lägger huvudet på sned och ler förstående.