Bajsporr (.se)

Ibland undrar jag helt seriöst hur människor tänker och hur evolutionen fungerar.Hur vissa saker inte kan ha död ut med generationer av äckel.

Som tjej har jag ett antal gånger, till och med ett flerta gånger, blivit skriken efter och tafsad på, detta är inget nytt men varje gång detta händer blir jag lika förbannad och ledsen över att detta ens händer.

Jag är på väg hem från en av mina vänner i Segeltorp som ligger utanför Fruängen, vilket är en resa i sig. Jag får sällskap till Slussen men sen var det upp till mig att ta mig hem själv. Min plan; Gullmarsplan, sedan buss till Skarpnäck.

När jag lyckas ta mig till Gullmarsplan och sitter vid hållplatsen och väntar så kommer det fram en kille pch sätter sig bredvid mig. Lite småfull som jag är så svarar jag när han börjar småprata med mig om vart jag ska och vad jag har gjort. Vi pratar och skrattar lite som småfulla människor på väg hem ofta tycks göra. Helt plötsligt kör en av vad som verkar vara hans killkompisar fram med en bil där bussen snart ska rulla fram. Han stannar och tittar på sin vän som sitter bredvid mig på ett väldigt menande sätt, typ ”ska-vi-inte-åka-snart?”. Killen bredvid mig säger då, helt plötslig;

”Du skulle väl till Skarpnäck? Vi ska till Enskededalen, vad säg som om att få skjuts hem?”

Detta är något som jag tar som ett skämt, som något en relativt full människa säger till en annan vid en busshällplats i natten. Hur dum tror han att jag är? Det är regel nummer 1 i uppfostringen i Sverige;

Tala aldrig med främlingar, och om de lockar dig in i en bil, följ inte med dem .

Detta är ett av mina budord som jag inte släpper bara sådär. Då börjar denna man ta mig på låret och försöka övertyga mig om att det visst är en väldigt bra idé att följa med i bilen. Detta är INTE vad jag kallar ett bra argument och hans vidriga sätt gör att jag ställer mig upp och säger åter igen ”Tack, men nej tack”, denna gången ganska mycket argare.

Då tar denna man/kille/dåre tag om mina ramar, tar mig på bröstet och försöker tvinga in mig i den skruttiga lilla bil som hans kompis kört fram.

Ibland tackar jag gudarana för att jag har gått på självförsvar. Min första logiska tanke vid detta tillf’älle är att ta tag om hans midja och knäa honom så hårt jag bara kan. Detta är vad jag gjorde.

Sedan kom ordningsvakterna och började förhöra mig om vad jag höll på med. Jag förklarade halvgråtande situationen för dessa och gick sedan därifrån. När min buss äntligen kom såg jag dessa vakter arg skälla ut denna kille utanför bilen. Nu i efterhand önskar jag att jag hade slagit honom mer. Det gör jag alltid.

Spela roll hur mycket feministisk teori jag kan, hur många föredrag jag har hört/hållit om detta, hur många liknande situationer jag hamnat i så begriper jag inte hur jag skulle kunna förtjäna detta. Det gör jag inte. Det gör ingen. Jävla manshelvete.

Så känna det just nu. Tack Stockholm för detta varma välkomnande hem igen.

Imorgon blir det Incesterås.

I mitt jobb som ombudsman för Ung Vänster så åker jag ut ganska mycket i skolor och snackar med killar om feminism. Om de frågar på förhand så ska vi prata om killar och tjejer, skillnader, likheter etc. men oavsett vilken ”fin” omskrivning jag vill använda är feminism vi snackar. Anledningen till omskrivningen är att jag iaf ska ha en hyfsad chans att nå ut till dem jag snackar med och tyvärr låser sig många killar idag bara av att höra ordet feminism.

Lite beroende på hur gruppen är så tar jag upp lite olika saker men jag kommer utan undantag in på könsroller. Det brukar oftast vara ganska svårt att greppa för killarna, det är lättare att ta exempelvis lönestatistik och exemplifiera utifrån det men att se på sitt eget beteende som någonting annat än helt självvalt är oftast ganska främmande (”Vaddå? Jag tycker ju om fotboll ju!”). Och många gånger är det just när man diskuterar könsroller under sådana här samtal med killar som den manliga könsrollen gör sig nästintill pinsamt uppenbar.

Den gör sig uppenbar just genom att killarna inte förstår sig på könsroller och deras hämmande effekter. Killar förväntas inte prata om sina känslor. Man kan skratta när jag berättar en anekdot när någon blivit kallad för bög för att ha frångått den manliga normen men man kan aldrig bidra med sina egna känslor, sina egna upplevelser.

Eftersom det enligt normen inte är meningen att vi ska prata om våra känslor så kan vi killar oftast inte det heller. Vi vet helt enkelt inte hur man gör.
Dagens ungdom fostras till stor del av populärkulturen. När såg du senast en film om manlig vänskap? Om en tonårskilles resa in i vuxenlivet?

Så fort manlig vänskap visas är det antingen som Brokeback Mountain, och då är karaktärerna bögar, eller så är det krigsfilmer som handlar hur tuffa hårda män (ibland veka ungdomar som sedan blir tuffa hårda män i armén) kämpar tillsammans i en extrem situation.
Om pojkar ska bli män handlar det antingen om ovan nämnda krigsfilmer eller tonårskomedier med ett gäng killar som ska förlora oskulden och/eller köpa porr/kondomer/sexleksaker/horor.

På ”den andra sidan” däremot finns det massa filmer om vänskap mellan tjejer exempelvis ”The Sisterhood of Traveling Pants” och ”Crossroads” (med ett underbart soundtrack med ”I’m Not a Girl, Not Yet a Woman” i spetsen).

I denna manliga vänskapsöken har jag dock funnit en oas.
Nic Schröder
Mannen som med Nic & the Family släppte dunderhiten ”Hej hej Monika!” och följde upp med albumet ”Hej hej skiva!” för att sedan gå över till barnprogrammet ”Hej hej sommar!”

De flesta hör bara en konstig skåning som med halvtaskig sångröst brölar om trivialiteter. Men Nic är så mycket mer. Han bryter mot de normer som annars tycks följas till punkt och pricka i dagens popkultur. I mästerverket ”Min Bästa vän” behandlar Nic något som känns närmast tabubelagt, nämligen sin egen känsla av ensamhet och övergivenhet när hans bästa vän kommer i puberteten före honom. En känsla jag är säker på att många känner igen sig i, en känsla som få i den åldern får möjlighet att sätta ord på.

Min bästa vän hammna i puberteten, sen var jag inte värd fem spänn

I april hade han glömt vad jag hette och kalla mej för Bill.
I maj och juni va Leffe fjunig.
Och när sommarlovet kom hängde han hellre med ett par år äldre, kommer jag nånsin att bli som dom?

Vid första genomlyssningen tänker man att det här är ännu ett one-hit-wonder som med nödrim och ett trevligt leende försöker sälja innehållslös skitpop till småkids med precis den hjärnkapacitet som krävs för att komma på och/eller sjunga med i en text som till 90 % består av ”Hej Monika”. Men lyssnar man ordentligt så klarnar en ångestfylld resa genom Schröders tonår. En berättelse om att vara kille, oavsett om det handlar om att hamna i målbrottet efter sin (f.d.) bästa vän eller att överhuvudtaget inte förstå sig på tjejer. Nic tar t.o.m. upp den tomhet han och många andra tonåringar känner inför döden, en tomhet som i Nics fall leter till en slags apati där han inte ens bryr sig om han får spö, återigen en verklig känsla av hopplöshet som Nic lyckas ta ned på jorden och göra precis lagom greppvänlig.

”Hej hej skiva” är ett briljant mästerverk som förklätt i ett popfodral levererar en konkret kamp mot den manliga könsrollen ett nödrim i taget

Blott en ensam fattig metafor
om en loska i ett öppet sår

Tack och adjö
om typ 60 år ska vi alla dö

/Jesper (en som gärna hade tagit emot Nics visdom om han bara hade haft vett att göra det)