Bajsporr (.se)

Den 7 september, 08.15. Min allra första dag på resten av mitt liv. Eller i alla fall 5,5 år framöver. Jag kliver in, livrädd för att tappa bort mig i denna en aning förvirrande byggnad. Livrädd för att råka säga något fel till de andra. Livrädd för dagens lektion. Totalt jävla skräckslagen.

Nu, 17 dagar senare sitter jag vant och studerar i husets bibliotek. Nu är jag inte längre livrädd för seminarierna och mina kursare. Nu sitter jag istället och blir galen på mig själv som inte kan koncentrera mig på att läsa det jag borde till min tenta på tisdag. Jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig och läsa så många sidor som det krävs av oss att det ska läsas och faktiskt komma ihåg OCH analysera!

Jag har lite svårt att anpassa mig till att inte vara bäst i klassen, eller i alla fall bland de bästa. Jag tror jag är lite fucked-for-life från min tid på Fryshuset. Där kunde man. om man hade rätt ordbajsningsskill och en ganska måttlig kunskap om ämnet, kunde man i princip få bra betyg i allt. Detta var något jag trivdes väldigt bra med. Jag är bra på att ordbajsa.

Nu fungerar inte det här längre. Just nu, när jag sitter här och försöker tentaplugga känns det inte som om jag kommer lyckas bajsa fram ett G på skrivningen. Just nu känns det mer som att försöka bajsa fram världens största barn. Jag är trött.

Jag är trött och skulle behöva lite sällskap eller underhållning. Just nu får jag nöja mig med en plopp och internettupplagorna av våra dagstidngar. Det är humor. Oftast. Ibland är det lite tragikomiskt. Men jag tycker det är okej att skratta åt det också. Man får unna sig lite skadeglädje nu när man är fattig student och inte kan roa sig med dyra nöjen.

Men Uppsala är fantastiskt. Det är fantastiskt att varje (nästan) morgon gå till mitt stora skolhus i tegel. Till och med en känsla av Skarpnäck finns här i denna fina stad. Jag skulle nästan vilja påstå att mitt klängväxt beprydda skolhus är det vackraste av alla institutionerna, speciellt nu när löven som täcker hela huset har ändrat färg från sommargrön till klarröd höstkappa.

Mitt skolhus har vinrankor med faktiska vindruvor, som inte ens är lite sura.

Hur är ditt liv?

Godmorgon alla läsare. Medan min lille pojkvän fortfarande sover (klockan 13.00) så tänkte jag att jag skulle gå upp och göra mig fin inför sommaren med lite hårborttagnings kräm som jag inhandlade på Åhléns igår. Jag har prövat Veet förut, men den funkade inte och var onödigt dyr för det dåliga resultatet, men igår hittade jag en billigare variant från märket Silky skin som jag tänkte pröva. Min tanke var att även om resultatet blir halvbra så har det  varit ganska värt priset.

För alla personer som inte vet hur en sådan här kräm fungerar så tänkte jag beskriva det lite snabbt. Man sätter på en hårborttagningskräm där man vill att håret ska försvinna, i mitt fall benen, låter den verka i 10 minuter och skrapar sedan bort håret/krämen med en liten spattel och ta da ! Hårlösa ben utan skärsår eller märken.

I mitt fall stämde detta inte riktigt. Som förpackningen säger så ska hårborttagningen ske ”smärtfritt” och utan skärsår, men som sagt inte i mitt fall inte. För i min kräm var det små bitar av glassplitter som jag inte märkte av förän jag hade smörjt in nästan hela ena benet med krämen och raspade upp min hud med glaset, och då kändes det lite som att jag var halvvägs över ån och var tvungen att ta hela steget och göra båda benen, vilket resulterade i fler små skärsår.

Resultatet blev precis lika dåligt som jag hade förväntat mig, och lite där till i och med att mina små skärsår fickhärlig hårborttagning i sig. Så om ni hör talas om att jag behövt amputera båda benen inom en snar framtid vet ni varför. Förrresten så luktar den bajs också!

(Titeln är för övrigt snodd från bloggerskan Stina-Lee)