Bajsporr (.se)

Nedan publicerar jag Sebbes syn av vad som egentligen hände vid tidigare nämnda diskbråk. Jag publicerar utan att ändra, rättstava eller ens kommentera att det kött Sebbe vill ska vara rött i mitten är fläsk.
/Jesper

Alerta, alerta, antidiskfascista!

Hej! Det är jag som är Sebastian som det talats om i både Johans och Jesper inlägg angående diskbråket.
Likt Johan och Jesper så tycker även jag att det är självklart att man ska hjälpa till med de tråkiga och jobbiga grejerna när vi reser till Grekland (tja, förutom att jag tydligen har förbud för att laga mat bara för att jag inte gillar kolsvarta och torra köttbitar, utan föredrar att tillaga det så att det blir lite blodigt i mitten.) Problemet som uppstod den där fredagen var att jag blev utsatt för en sida av Johan som jag aldrig sett förut, nämligen hans fobi för lite gammalt hederligt smuts, och hans besatthet att vara 100% säker på att man inte missat en enda fläck, till och med om det innebär att man måste göra om grejer 5-6 gånger (trots att man bara missat en liten bit så blir man tvungen att göra om allt, wtf?!)

Hursomhelst så är fobier aldrig bra, och enligt min egen filosofi så leder fobier väldigt lätt till någon slags fascism. I Johans fall så är det diskfascism.

Jag menar, give me a break, jag är en enkel lagerkille från Södra Rotebro, mitt lilla rum är full med kaffekoppar som stått på skrivbordet i 1-2 veckor, gamla tomma jordnöttspåsar, ibland även ett och annat kycklingben på en tallrik som jag totalrensat men inte orkat slänga i papperskorgen. Jag har inte heller dammsugit under mitt skrivbord på minst 2 år.

Med andra ord, jag tål lite stök och lite smuts. Men självklart förstår jag att man måste diska efter sig, och framförallt att hygienen i köket är väldigt viktig! Frågan är bara hur diskningen ska gå till.
Min bild av diskning är att man häller på lite diskmedel, gnuggar det använda området ett par gånger, och sköljer av det med vatten som inte bränner sönder ens händer. Enkelt, snabbt, och tadaaa!

Den bilden delar dock inte Johan som ser bakterier och överallt. Jag menar, hur kan det vara rimligt att behöva diska om en hel tallrik (både insidan OCH utsidan oavsett vilken sida den ramlar på) bara för att man råkar droppa den på diskhon i två sekunder eller att man måste diska om hela skiten bara för att man ställt mojengen på en bänk som inte blivit avbakteficierad med 100 procentig alkohol de senaste fem minuterna?

Dessutom, varför, varför, och varför, ska man behöva gnugga handtagen på besticken med diskmedel när de inte ens nuddat maten? Det räcker med vatten för fan!

Och, dessutom, vad är det om inte diskfascism att inte ens låta mig dra till muggen och spotta ut min bakprilla som jag haft i käften i en timma, bara för att jag ska ”lära” mig att diska?
Vad är det om inte diskfascism att inte ens låta mig dricka vatten under disklektionen, och vad är det om inte diskfascism att inte ens låta mig kolla på Jesper och Kerem när jag pratar med dem bara för att ”jag ska vara koncentrerad på diskningen”?

Efter en och en halvtimmes (!) diskning så började jag med all rätta att tröttna på Johans disklektion, det började med att jag räknade långsamt till 10 för att inte få ett raseriutbrott, och det slutade med att jag diskade dåligt och stänkte diskmedel på hela Johan med flit för att visa mitt missnöje över situation, alltså en helt vanlig protest mot diskfascismen.

Jag tror att det var då som Johan skrek ”MEN FÖR I HELVETE…”

Jaja, nu har ni även fått min version av den här historian. Johan är en väldigt glad och bra person, men när det kommer till hans besatthet av diskning finns det bara ett ord: Diskfascist!

Alerta, alerta, antidiskfascista!

/Sebbe LG