Utvald bloggare
Vi vaknade tidigt, vid nio-tiotiden, av att tjejerna satt och snackade, utan hänsyn till två sovande svenskar.
De skulle checka ut och hade därför gått upp tidigt. Vi hade tänkt somna om men råkade i samtal och var sedan klarvakna. Jag införskaffade bröd som sedan åts såsom Gud skapat det.
Irländskorna skulle inte åka förrän tidig kväll och bjöd med oss till stranden, vi drog även med oss Ed och Dave och gick ned och satt vid vattnet.
Tjejerna hade av någon anledning införskaffat vattenpistoler tidigare på resan som de använde flitigt hela dagen. Då de kunde få sin vilja igenom med hot om bevattning tog ett märkligt internskämt fart här.
Vi blev alla kallade för Manslave: Manslave number one (Dave), Manslave A (Ed), Manslave Alpha (Johan) och Manslave Do (Jag). Vi var här alla lika “bra” manslaves vilket dock ändrades så fort någon inte hade lust att göra det som de ville. Det kunde röra sig om t.ex. att bära något eller att säga att man var just en manslave och att man skulle göra som de ville.
Efter att vi suttit vid vattnet ett tag gick vi in på badstället och badade, det visade sig då att Ania inte kunde simma. Alls.
Det struntade vi andra i, vi gav henne en badring innan vi simmade ut till den ponton som fanns några meter ut. Efter ett par minuter med hennes rop på hjälp simmade jag tillbaks för att hjälpa henne, det visade sig då att hon (med badring) kunde ta sig ut, hon var dock livrädd och ville att någon skulle simma bredvid. Det tyckte jag tog på tok för lång tid så jag simmade ut med händerna på bojen användandes bentag med eminent teknik vilket gjorde att vi kom fram ganska snabbt samt att jag blev befordrad till Manslave No. 1
Lite senare fixade vi en bättre ring, jag var dock för trött för att hjälpa till denna gång och Ania hade vant sig vid vattnet och lyckades ta sig ut, om än med lite besvär. Under hela färden tystnade hon inte en enda gång utan ropade på hjälp ständigt. Jag och resten av tjejerna låtsades att vi ingenting hörde men Johan kunde inte hålla tillbaks utan stod på pontonen och skrattade åt både ur hur svårt det såg och hennes rop på hjälp. Detta resulterade i följande dialog
Johan: hhahahahha
Ania: I’m degrading you to Manslave number 499 now! That’s not an even number! I hate odd numbers!
Laura (tyst till oss andra på pontonen): But one is an odd number you idiot…
Ania: I heard that!
Det var iaf kul när man var där. Senare gick vi tillbaks och träffade Ed och Dave som inte följt med in. Vi fick reda på att de av någon anledning blivit manslave 103 repsektive 104, Ania tröstade dem med att de iaf inte var värre än johan.
Sedan gick vi och åt kinesiskt på samma ställe som gången innan fast med den påtagliga skillnaden att maten var god.
Sedan regnade det och vi gick hem, där fick vi träffa våra nya rumskompisar, två tjejer från någon stad nära Manchester. De var jättetrevliga och vi satt och pratade i typ en timme innan vädret blivit bättre och de gick ut på en tur.
Efter det kom nästa gäng: Ett par där killen såg allmänt förvirrad ut och tjejen såg ut som någon som verkligen verkligen försökte vara cool med varenda liten muskel i kroppen. Hennes tröja skvallrar om resultatet av detta försök; Lila tröja som inte riktigt är tillräckligt lång med svart glänsande text “2 Tough 4 you”.
Oh yes, tufft.
Jag sade hej de grymtade och gick.
Jag och johan gick och lade oss en stund efter irländskorna hade åkt, vi sade hej då lite snabbt bara, vi planerade träffa varandra i Ljubljana dagen efter. När vi vaknade satt de trevliga rumskompisarna och pratade med de konstiga. Det var en lång jobbig konversation om insekter och myggbett.
Långsamt långsamt under dagen förstod vi att avloppet hade kajkat ur, vi använde vår doftspray i badrummet men det hjälpte inte riktigt… Lukten verkade inte komma från badrummet. Det blev nu så illa att man knappt kunde, eller åtminstone inte ville andas i rummet. Efter lite detektivarbete upptäckte vi källen… De konstigas bagage, en sådan otrolig odör att man, om man upptäckte att man spred den skulle tappa både rätten och viljan att fortstätta sin existens.
Eftersom inte någon av de konstiga rumskamraterna hade slutat existera antog vi att de helt enkelt måste vara vana vid stanken vilket bara är sorgligt.
‘
På kvällen åt jag och johan pizza innan vi gick ut till “Caffe Pub Devil” där man kunde dricka öl i literglas, vi hade bjudit med de trevliga rumskompisarna som dock aldrig kom, vi gick dock ganska tidigt, vi var tvungna att gå upp tidigt dagen efter för att ta tåget till Ljubljana.
På vägen hem träffar vi våra rumskompisar, på väg för att träffa oss. Det fick bli en regncheck för vi skulle sova.
Så avslutades vår sista dag i Bled. Vi sov sött, intet ont anandes vad som komma skulle, nästföljande dag skulle visa sig vara en av de mest händelserika dagarna på resan…
