Bajsporr (.se)

Jag satt i min säng i min flanellpyjamas och funderade över vad jag skulle vilja berätta för er. Vad finns det som jag skulle kunna bidra med min åsikt om. Jag satte mig helt enkelt framför min dator och letade på massa olika tidningshemsidor efter något jag skulle kunna vara en arg liten terrier över (detta ett smeknamn jag många gånger har förtjänat genom ettrigt klagande/tjatande/argumenterande, lite beroende hur man ser på saken). Inte ens googlandet på antifeminism+blogg kunde ge mig inspiration idag. Jag vet inte om detta har att göra med min feber eller om jag drabbats av allvarlig skrivkramp.

Sen hörde jag ett litet kraffsande och gnagande från fotänden av min säng och sen kände jag att det var en viss sak som jag skulle vilja dela med mig av, och jag måste nog varna för en drös med slisk vid fortsatt läsning.

Innan jul skulel jag nog kunna erkänna att jag var en ganska tjatig liten tjej. Jag hade en period där jag verligen saknade en liten luden varelse som låg i mitt knä och var varm när jag tittade på tv. Detta fick inte min stackars pojkvän höra nog av, men fin som han är så stod han ut tappert och förklarade helt enkelt hur äckligt det skulle lukta.

Men så på våran lilla julafton fick jag en bild på världens finaste bur som ett litet liv skulle få kalla hem inom en snar framtid. Jag blev väldigt lycklig och började genast titta upp allt man behövde veta för att ta hand om en liten hamster, vilket var min egentliga julklapp. En finfin hamster.

Frågorna var många; Ska man skaffa sig en guld eller dvärghamster? En hona eller hane? Vad är den bästa maten? Det bästa spånet? Det bästa sättet att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig?

Det är egentligen ganska läskigt. Att det finns ett litet liv i världen som är helt beroende av att jag ger det mat och byter vatten och tar hand om det.

Det blev i alla fall en liten man. Detta kan nog faktiskt komma som en överraskning för en del, eftersom jag talar om min lilla skönhet som om det vore en hona. Men jag visste att min lilla hamster var en Ester, så jag tycker det föll sig bäst så. I munnen alltså.

Ester är i och för sig inte så liten, utan en ganska gigantisk liten varelse, stor som en hamster ungefär. Men fin är hon. Finast.

Det jag egentligen ville berätta för er, tappra läsare som hållit ut i denna oändliga sörja till inlägg, är hur mysigt det kan vara för en person med rädsla för att vara ensam att bara höra någon kraffsa och gnaga på en trädgren eller rulla över ens tår med sin stor rosa hamsterboll när man känner sig som mest ängslig och ensam.

Alla söker vi efter svar.
En del på livet, en del på ett quiz på sin nollning och andra på vad man egentligen ska tycka om vargjakten.

Alternativ tre gäller mig.

Som så många andra vill jag ha någon vis människa som redan tyckt till om situationen. Någon som man känner att man kan lita på som, gärna osentimentalt, spaltar upp för- och nackdelar och sedan meddelar en dom.

Som så många andra har jag funnit min tilltro till Nordman.
Som jag ser det har Nordman ponerat en potentiell vargjakt och helt sonika bestämt sig för att tillverka den moraliska kompass som krävs.

Visserligen ser jag i egenskap av hardcore-naturvetare att jakt kan behövas för att förhindra en j-kurva och därmed en ohämmad tillväxt av stammen och som leder till en sjukdom eller dylikt som får populationstalen att sjunka till lägre än de var från början.
Därför kan jakt behövas för att hålla vargstammen på en fortsatt hög nivå.

Dock ser jag inte att vargpopulationen är i denna situation. Vi har inte en ohämmad tillväxt hos vargstammen, istället håller de på att dö ut. Uppenbarligen inte av inavel eftersom alla skjutna vargar var ganska så hälsosamma (iaf ur en genetisk synpunkt).

Dock så har ju den utredning regeringen tillsatte kommit fram till att asmånga vargar ska dö och nya flygas in till Sverige. Nåja, vore ju inte direkt första gången regeringen haft fel.

Men hur ska jag ställa mig till det hela?
Enter Nordman

Som en varg i ett laglöst land när vintern närmar sig, springer jag med fara för mitt liv.
Jag har inte lust att dö för en längtan som gör ont, men det är för sent att stanna när jag hunnit ända hit.
Så jag följer ändå den väg jag valt och lämnar inga spår.
För blodet där jag gått är inte mitt.
Jag har inte fått en chans, du är rädd för det jag är och det är för sent att leva om det liv vi levt.

Exakt som han gjorde i frågan för/mot vandrare har Nordman öppnat mina ögon.

Hatet mot, nej rädslan för vargen tar sig uttryck i att 12 000 jägare hade registrerat sig för att döda de 27 vargarna som skulle dödas.

I låten jämför Nordman sig själv med vargar i ett laglöst land. Ergo springer nu vargarna som en Nordman i ett laglöst land.

Så vargen, Nordman, I’m with you on this one!

Såhär efter en elftedel av min utbildning tänkte jag reflektera.

Idag var nämligen dag 1 på T2 på läkarprogrammet i Uppsala.
Vad vi har att se fram emot under terminens första kurs, tillväxt och degeneration är följande:
1 tenta, 2 duggor, 4 laborationer, 6 fall, 10 seminarier samt 100 föreläsningar.

Så nu när den andra terminen startar och jag blickar framåt får jag tillstå att jag är lika rädd som jag var innan den första elftedelen var avklarad. Den överlevde jag ju bevisligen och om jag ska sia om framtiden så lär jag nog överleva åtminstone en elftedel till. Men det är ju dumt att spekulera.

Terminen som gick var inte särskilt lätt men utmaningen var sällan att förstå eller tillgodogöra sig utbildningen. Det var snarare hur jag gör det samtidigt som jag har något slags privatliv.

Fast nu ljuger jag. Lite, i alla fall. För problemet har också varit hur man ska lägga upp allt plugg, är det föreläsningar, sammanfattningar, böcker, tentor eller flashcards som ska pluggas på?
Även om folk verkar se mig som flashcardskillen så var det bara ett empiriskt försök att hitta ett sätt att plugga som faktiskt fungerar. Än så länge vet jag inte, något som gör mig orolig.

Jag kan känna att det är länge sedan som jag faktiskt utmanade mig såhär. Jag har sedan alla praktiska ämnen lämnades därhän efter högstadiet inte haft några problem med skolan (även om jag absolut kämpade hårt för mina betyg). Där fanns liksom aldrig risken att misslyckas totalt.

När jag jobbade för Ung Vänster fanns det visserligen en risk att man kanske inte skulle gå hem hos den skolklass man besökte eller att man skulle vinna den debatt man satt i. Men där fanns aldrig misslyckandet på samma sätt. Skulle jag förlora en debatt så skulle det gå bättre nästa gång och världen skulle få se solen även nästa dag.

Så nu när risken att misslyckas faktiskt existerar på riktigt, på något sätt är konkret, så är ju frågan, hur hanterar jag det?

Jag är otroligt glad, jag känner hur bra jag mår när jag sitter och blundar. Jag har ett helt liv framöver som jag kan forma exakt som jag vill. Jag älskar att vakna upp varje morgon och bekanta mig med nya människor, socialisera mig med vänner, lära mig nya saker.

Fan varför kan man inte tänka så hela tiden!?

Detta inlägg betyder ingenting för resten av världen, men fan jag har insett en sak, och det är jag nöjd över.
Var glada!
Bekämpa kapitalismen med ett leende, gå ut ur en tentamen med känslan av fullbordande, lyssna på musik o tänk på allt vackert.

NU, när du läser detta, krama den du har närmast, vän, pojkvän, flickvän, mamma, pappa, fru, barn… Ge dom en kram o njut av de saker som livet ger, som är så underbart.

Synd att man själv inte har sällskap, det vore fint just nu

*gäääsp*
Nää det här är inget sånt där ”Jag har inga kompisar kvar, skolan går dåligt, vad ska jag ta mig till” inlägg som alltid brukar starta med ”jag är trött”, ”Jag är trött på livet” eller dylikt.

Nu är det faktiskt så att jag är förbannat jävla trött, på riktigt liksom. Jag vaknar klockan tidigast två varje dag och till och med när jag va så glad över att jag hade skola i torsdags så vaknade jag med denna energi upp klockan 15.30..

Vad är felet på mig? Jo visst jag lägger mig typ klockan 3-5 varje morgon och absolut inte tidigare… Jag tror jag skyller på denna förbannade dator jag sitter vid som håller mig uppe. Hur friskt är det att kolla på en hel säsong av breaking bad från klockan 20.00-04.30 en lördagkväll? Ahh kanske deprimerande.

Men nej! Jag mår utmärkt och snart ska jag till gymmet och visa vem som bestämmer! Dom där jävla vikterna alltså… Genom att lyfta dom.. Eehh.

Det här har pågått sen nyår i alla fall, fuckad dygnsrytm skulle vissa säga, någon läkare kanske föreslår en testosteroncheck, morsan undrar om jag har nån läskig sjukdom, pappa säger; ”lägg dig tidigare för fan”.. Ah, sen är ju faktum att ingen säger någonting för att.. Ja… det kanske anses normalt att vakna klockan 3 på dagen och käka sin frukost 2 timmar innan det är kväll.

Aja, till er som har spotify: Electric Eel Shock – Don’T Say Fuck

Nyår + 10 har sugit än så länge, men det är lugnt. Don’t say fuck bara!

*gäsp*’