Bajsporr (.se)

I mitt jobb som ombudsman för Ung Vänster så åker jag ut ganska mycket i skolor och snackar med killar om feminism. Om de frågar på förhand så ska vi prata om killar och tjejer, skillnader, likheter etc. men oavsett vilken ”fin” omskrivning jag vill använda är feminism vi snackar. Anledningen till omskrivningen är att jag iaf ska ha en hyfsad chans att nå ut till dem jag snackar med och tyvärr låser sig många killar idag bara av att höra ordet feminism.

Lite beroende på hur gruppen är så tar jag upp lite olika saker men jag kommer utan undantag in på könsroller. Det brukar oftast vara ganska svårt att greppa för killarna, det är lättare att ta exempelvis lönestatistik och exemplifiera utifrån det men att se på sitt eget beteende som någonting annat än helt självvalt är oftast ganska främmande (”Vaddå? Jag tycker ju om fotboll ju!”). Och många gånger är det just när man diskuterar könsroller under sådana här samtal med killar som den manliga könsrollen gör sig nästintill pinsamt uppenbar.

Den gör sig uppenbar just genom att killarna inte förstår sig på könsroller och deras hämmande effekter. Killar förväntas inte prata om sina känslor. Man kan skratta när jag berättar en anekdot när någon blivit kallad för bög för att ha frångått den manliga normen men man kan aldrig bidra med sina egna känslor, sina egna upplevelser.

Eftersom det enligt normen inte är meningen att vi ska prata om våra känslor så kan vi killar oftast inte det heller. Vi vet helt enkelt inte hur man gör.
Dagens ungdom fostras till stor del av populärkulturen. När såg du senast en film om manlig vänskap? Om en tonårskilles resa in i vuxenlivet?

Så fort manlig vänskap visas är det antingen som Brokeback Mountain, och då är karaktärerna bögar, eller så är det krigsfilmer som handlar hur tuffa hårda män (ibland veka ungdomar som sedan blir tuffa hårda män i armén) kämpar tillsammans i en extrem situation.
Om pojkar ska bli män handlar det antingen om ovan nämnda krigsfilmer eller tonårskomedier med ett gäng killar som ska förlora oskulden och/eller köpa porr/kondomer/sexleksaker/horor.

På ”den andra sidan” däremot finns det massa filmer om vänskap mellan tjejer exempelvis ”The Sisterhood of Traveling Pants” och ”Crossroads” (med ett underbart soundtrack med ”I’m Not a Girl, Not Yet a Woman” i spetsen).

I denna manliga vänskapsöken har jag dock funnit en oas.
Nic Schröder
Mannen som med Nic & the Family släppte dunderhiten ”Hej hej Monika!” och följde upp med albumet ”Hej hej skiva!” för att sedan gå över till barnprogrammet ”Hej hej sommar!”

De flesta hör bara en konstig skåning som med halvtaskig sångröst brölar om trivialiteter. Men Nic är så mycket mer. Han bryter mot de normer som annars tycks följas till punkt och pricka i dagens popkultur. I mästerverket ”Min Bästa vän” behandlar Nic något som känns närmast tabubelagt, nämligen sin egen känsla av ensamhet och övergivenhet när hans bästa vän kommer i puberteten före honom. En känsla jag är säker på att många känner igen sig i, en känsla som få i den åldern får möjlighet att sätta ord på.

Min bästa vän hammna i puberteten, sen var jag inte värd fem spänn

I april hade han glömt vad jag hette och kalla mej för Bill.
I maj och juni va Leffe fjunig.
Och när sommarlovet kom hängde han hellre med ett par år äldre, kommer jag nånsin att bli som dom?

Vid första genomlyssningen tänker man att det här är ännu ett one-hit-wonder som med nödrim och ett trevligt leende försöker sälja innehållslös skitpop till småkids med precis den hjärnkapacitet som krävs för att komma på och/eller sjunga med i en text som till 90 % består av ”Hej Monika”. Men lyssnar man ordentligt så klarnar en ångestfylld resa genom Schröders tonår. En berättelse om att vara kille, oavsett om det handlar om att hamna i målbrottet efter sin (f.d.) bästa vän eller att överhuvudtaget inte förstå sig på tjejer. Nic tar t.o.m. upp den tomhet han och många andra tonåringar känner inför döden, en tomhet som i Nics fall leter till en slags apati där han inte ens bryr sig om han får spö, återigen en verklig känsla av hopplöshet som Nic lyckas ta ned på jorden och göra precis lagom greppvänlig.

”Hej hej skiva” är ett briljant mästerverk som förklätt i ett popfodral levererar en konkret kamp mot den manliga könsrollen ett nödrim i taget

Blott en ensam fattig metafor
om en loska i ett öppet sår

Tack och adjö
om typ 60 år ska vi alla dö

/Jesper (en som gärna hade tagit emot Nics visdom om han bara hade haft vett att göra det)