Två svarta konturer mot en horisont. Den större av de två tar den andres hand. Han blickar bort i tomheten. Han omfamnar den.
Två svarta konturer mot en horisont. Den mindre av de två har sin hand i den andres. Han blundar. Han vågar inte möta den oändlighet som skriker efter honom.
Med ett barns logik gömmer han sig för den.
”Om jag inte kan se monstret, kan inte monstret se mig”
Hans rädsla för det okända, skälet till varför han gömmer sig, är lika barnslig som gömseltaktiken. Han bryr sig inte. Han vet om det. Den store har utan krusiduller upplyst honom om sakernas tillstånd.
Till slut öppnar den lille sina ögon, inte för att omfamna eller bemöta tomheten utan för att finna tröst hos sin, till synes, så lugne kompanjon.
”Du tittar ju inte heller” utbrister den lille.
”Om jag inte kan se monstret, kan inte monstret se mig”
Utvald bloggare

Bor det mon tro en liten skrivare i dig ? Finfinfin.