Utvald bloggare
”Härifrån går det bara utför. Snart är du också nere i skiten.”
Min mamma ler förstående och tar min hand.
I onsdags firade vi. Vi firade att jag ännu ett år klarat mig utan att dö. Ur det perspektivet känns ett födelsedagsfirande närmast som en total dumförklaring. Jag tror visserligen inte att det var särskilt många som blev förvånade över att jag klarade ett år till men man tyckte ändå att det var så pass anmärkningsvärt att det skulle firas.
”Nu är du en man, hur känns det?”
Jag förstår inte alls, jag är lika omanlig som i förra veckan men ändå är jag tydligen att betrakta som en man nu.
”Du sade ju att jag blev en man för två år sedan när jag fyllde arton?”
Thomas, mammas man, ler förstående och höjer sitt ölglas.
Det här med manlighet har alltid varit ett litet mysterium för mig. Jag behärskar vissa delar av vad som uppfattas som manligt, exempelvis är jag ”manligt” förtjust i teknik. Samtidigt är jag alldeles ”omanligt” modeintresserad.
Det är inte en oförståelse inför könsroller i allmänhet eller ens den manliga könsrollen i synnerhet, det är snarare en oförståelse kring hur jag ska kunna passa in i den form som stöpts för mig utan att behöva dra in den retoriska magen.
Jag skulle gärna påstå att jag är övertygad om att ingen kan passa in helt utan att tänka på det men jag tror inte att det är så. Jag ser många män omkring mig som är helt avslappnat manliga. Oftast är dessa personer äldre än jag och har väl haft mer träning. Det kanske är så att jag helt enkelt blir en av dessa manliga män med tiden…
Att bli vuxen kanske inte handlar om att bli bekväm i sig själv utan snarare om att bli bekväm i den man av dagens samhälle förväntas vara.
Om tonåren handlar om att göra revolt och att hitta sin ”alldeles egna” nisch eller subkultur att passa in i så verkar vuxenlivet handla om att hitta sin plats i mängden och att passa in där.
Inte konstigt att så många tonåringar har ångest om det är det man går till mötes. Lite konstigt att jag inte har haft det. Men å andra sidan kanske det var en del av min revolt.
Men min bekymmerslöshet (nåja…) till trots så har jag inte sett fram emot att bli äldre på mycket länge. Faktiskt inte så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt att det verkar ju inte så party det där med att åldras.
Ja, snart sitter jag väl där i skiten och lutar mig mot en nybliven ex-tonåring som fram till dess att jag avslöjar sanningen bakom det hela känt sig orädd inför allt som väntar. Då, när skräcken sprider sig i hans ögon, liksom diffunderar ut i iris som teet ur sin tepåse, då drar jag på smilbanden, lägger huvudet på sned och ler förstående.
