Utvald bloggare
Jag har ofta förbryllats och roat mig åt en väns klasskamrats underliga fascination av drakar. Som så många innan mig som roat sig på andras underligheter tänker jag för mig själv ” Tur att jag ej är som dem”.
Men efter att vissa vänner skämtat om att även jag har en fascination för drakar, då det alltid tycks finnas sådana varelser i de böcker jag läser, själv viftar jag bort dessa skämt med motiveringen att det bara är en tillfällighet. Vilket i vissa fall är en godtagbar ursäkt då det i vissa av böckerna jag läser kommer mig onödigt att introducera dessa över växta ödlor med vingar Ex. I den senaste av böckerna jag läst kommer det sig att i en avgörande duell mellan två av huvudpersonerna så växer det innan någon hinner göra något ett drakhuvud ut ur en av huvudpersonernas tatuerade arm och slukar den andre huvudpersonens själ typ. Vilket enligt mig förstörde slutet av boken och var fullt onödigt, då det finns oändligt fler alternativa lösningar som hade varit så mycket bättre. Men det kan ändå inte ursäkta att det är en stor mäng av de böcker som jag har läst som har ordet drake eller har en avbildning av detta sago monter på bokomslaget.
Desto mer jag tänker på min tidigare obelysta relation till drakar, dyker det upp minen från de yngre tonåren då jag faktiskt skrev en uppsats om dessa eldsprutande viddunder och helt oberörd läste upp denna ”avancerade” och ”djupgående” analys av Drakar för klassen. Så bit för bit kommer jag närmare en oerhört skrämmande slutsats, att mitt tidigare antagande kanske inte stämmer utan att det istället är så att jag och den tidigare omnämnda låt oss kalla henne Hanna är mer lika än vad jag tidigare trott.
Tänk om jag hade som min klasskamrat i högstadiet valt att gå skrivarlinjen på fryshuset, då hade det kanske varit jag som passionerat talat om tänder, vingar och eld. Mvh DrakJohan.
