Bajsporr (.se)

Ni kanske har hört talas om paniken som utbröt kring låten ”Sommar’n som aldrig säger nej”? Låtraden ”Dina bröst är som svalor som häckar” skapade ramaskriv i jante-Sverige året  1973. Det finns vissa ramar som man måste hålla sig inom, speciellt när det gäller de artister som anses som folkkära  artister, för att inte hamna i samma situaion som Malta gjorde.

En artist som jag skulle räka till denna kategori är föredetta idol-Seastian som både har varit med i melodifestivalen och nu gör rollen som ”Danne” i ”Grease- den svenska verisonen”. Han har också varit med i Allsång på skansen (Om detta inte gör någon till gruppen folkkära artister, gör inget det). Men trots allt detta kunde Sebastian Karlsson år 2006 släppa låten ”Do what you’re told” som snabbt blev en radiohit utan att någon kommenterade texten i denna låt. Varför rasade inte Sverige? Jag vet inte. Jag rasar.
Jag ska ge er ett par exempel på vad jag menar.

Låten börjar som vad som verkar ett litet gräl mellan Sebastian och hans ”flickvän”.

Someone’s gonna give…

and it ain’t gonna be me

From now on

Han känner att han behöver sätta ner foten och säga att han vill få det som han vill ibland. Eller?

Someone’s gonna give…

and it ain’t gonna be me

From now on you’ve gotta…

Do what you’re told

Jaha ja! Där ser man! Nu är det Sebbe som bestämmer! Ja ojojoj! Men varför ska hon lyssna på dig för?

I’m the man, gimme control

Eftersom han är man. Såklart.

You’ve

Been wearing the pants

It was cool

But I’m taking them back

Nej men vadå man kan ju inte klaga på honom. Byxor är ju faktiskt inte menade för kvinnoben. Man ska inte utmana naturens lagar, eller vad säger du Gud?  (Du skola icke bära din mans byxor, 1 MOS 22:1.)

We’re Venus and Mars

Standing on opposite planets

Sexes panic

Ja vi ska ju inte gå och löjla oss och tycka att kvinnor kan få göra saker som män gör, det är ju bara en galen fas innan hon inser hur töntigt det är att utmana könsrollerna. Inge mer såna strunt saker, så som…

You get in the car, take my keys,

And then you proceed to drive me…

Crazy

…att köra bil! Ja men herregud! Måste jag dra naturgrejen igen? Det finns ju damcyklar, det måste ju ändå räcka.

Skämmes  jante-Sverige för att du bara rasar när det gäller könsord och skämmes Sebastian för att du skriver så sexistisk låtar och för att du tar foton där det ser ut som du slickar dig i armhålan! Skämmes!

En spark i baken skickas på posten.

Så det kan gå… Målet är ju sommaren va, för att få den där ultimata kroppen som alla brudarna ska gilla. För personlighet räcker ju inte långt i dagens samhälle? Eller jo vänta, alla brudar gillar ju en snubbe med fin personlighet… Fast ah vettefan, det måste ju finnas ”det där lilla extra”. Fina armar, stora muskler, lång, smal.. Fuck do I know!?

Man har ju själv inget av det där.

MEN – Planen var att skaffa lite muskler.  Så hur har det gått sen augusti 2009? Jag har inga bilder som visar så jättestora skillnader men jag lägger upp lite bilder ändå, kan ju vara kul att blotta sig för allt vad internet är.

Augusti 2009

 Kerem är en mullig 19 åring, lovehandles finns, långt hår, dubbelhaka. Söt snubbe!

November 2009

Här någonstans har jag tränat muskler i drygt 2 månader, har absolut inte tänkt något på att fettet ska försvinna så det ligger fortfarande kvar, dock har jag fått muskler vilket syns till exempel på att axlarna är lite bredare och att jag har fått lite armar!

Februari 2010

Här omkring har jag tappat mycket vad det gäller träning, börjat dricka alkohol igen, börat äta sämre etc etc. Dock har jag hållt i träningen helt okej så musklerna har växt lite mer.

Så ja, hur har träningen gått hittills? Många skulle säga olika, vissa skulle säga ”ja men va bra man märker ju skillnad” medans andra skulle tänka ”fan man märker ju knappt något”… Men inget av det där spelar egetnligen någon roll för att jag har nu under senaste halvåret lärt mig att jag kan göra skillnad med min kropp, om jag vill så kan jag få den kropp jag vill ha vilket förhoppningsvis ska göra mig lite gladare.

Nu är planen att jag ska gå ner i fett väldigt mycket så att jag får mer definierade muskler och samtidigt försöka bygga lite mer. Vi får se hur det går! 

Nu är planen i alla fall att ge järnet.

Jag satt i min säng i min flanellpyjamas och funderade över vad jag skulle vilja berätta för er. Vad finns det som jag skulle kunna bidra med min åsikt om. Jag satte mig helt enkelt framför min dator och letade på massa olika tidningshemsidor efter något jag skulle kunna vara en arg liten terrier över (detta ett smeknamn jag många gånger har förtjänat genom ettrigt klagande/tjatande/argumenterande, lite beroende hur man ser på saken). Inte ens googlandet på antifeminism+blogg kunde ge mig inspiration idag. Jag vet inte om detta har att göra med min feber eller om jag drabbats av allvarlig skrivkramp.

Sen hörde jag ett litet kraffsande och gnagande från fotänden av min säng och sen kände jag att det var en viss sak som jag skulle vilja dela med mig av, och jag måste nog varna för en drös med slisk vid fortsatt läsning.

Innan jul skulel jag nog kunna erkänna att jag var en ganska tjatig liten tjej. Jag hade en period där jag verligen saknade en liten luden varelse som låg i mitt knä och var varm när jag tittade på tv. Detta fick inte min stackars pojkvän höra nog av, men fin som han är så stod han ut tappert och förklarade helt enkelt hur äckligt det skulle lukta.

Men så på våran lilla julafton fick jag en bild på världens finaste bur som ett litet liv skulle få kalla hem inom en snar framtid. Jag blev väldigt lycklig och började genast titta upp allt man behövde veta för att ta hand om en liten hamster, vilket var min egentliga julklapp. En finfin hamster.

Frågorna var många; Ska man skaffa sig en guld eller dvärghamster? En hona eller hane? Vad är den bästa maten? Det bästa spånet? Det bästa sättet att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig?

Det är egentligen ganska läskigt. Att det finns ett litet liv i världen som är helt beroende av att jag ger det mat och byter vatten och tar hand om det.

Det blev i alla fall en liten man. Detta kan nog faktiskt komma som en överraskning för en del, eftersom jag talar om min lilla skönhet som om det vore en hona. Men jag visste att min lilla hamster var en Ester, så jag tycker det föll sig bäst så. I munnen alltså.

Ester är i och för sig inte så liten, utan en ganska gigantisk liten varelse, stor som en hamster ungefär. Men fin är hon. Finast.

Det jag egentligen ville berätta för er, tappra läsare som hållit ut i denna oändliga sörja till inlägg, är hur mysigt det kan vara för en person med rädsla för att vara ensam att bara höra någon kraffsa och gnaga på en trädgren eller rulla över ens tår med sin stor rosa hamsterboll när man känner sig som mest ängslig och ensam.

Svenska kvinnor har börjat bekänna färg.

Kanske värdens töntigaste kedjebrev. Ja jag är seriös. Då tar jag ändå med de kedjebreven man fick och skrev förhand när man gick i mellanstadiet i beräkningarna. Så fruktansvärt jävla töntigt.

Varför är den stora frågan. Varför finns det här behovet av att berätta vilken färg ens BH har, eller om man inte ens har på sig en?

Jag ser inte behovet, jag gör verkligen inte.

Inte för att jag vill sexualisera kvinnan underkläder mer än den redan är, men det är det det känns som att man gör genom att bekänna färg, låta folk gilla ens färg och genom det få någon typ av godkännande över att ens underkläder är najs. Speciellt nu när denna ”stora hemlighet” har läckt ut till det andra könet känns hela denna grej lite mer smutsig och onajs. Killar sluta gilla våra underkläder, vi gillar er inte mer för det, det känns mest bara sliskigt.

Så nu kan ni få gå och fundera över min BH:s färg. Spänningen är olidlig.

Nu har Färjan-Håkan lurat döden.

Färjan-Håkan satt oskyldigt i soliga Thailand och gjorde lite pappersarbete  i solens land när han plötsligt fick en kokosnöt rakt i huvudet! Eller inte direkt rakt i, mer på ena kanten.

” Hade det varit en direktträff hade jag svimmat, men det tog mer på sidan, säger Håkan.” Livsfara helt enkelt.

Färjan-Håkan fortsätter med att berätta om den hemska känslan när han trodde att hans liv var över, på sitt karaktäristiska välformulerade vis;

”Pang! sa det. ”Det är ­inte sant, en kokosnöt i huvudet” tänkte jag.”

Nu kan man ju tänka sig att det finns några av er där ute som tycker att jag ganska orättvisst hånar denna typ av journalistik och främst då kanske denna artikel om livsfaran i och med kokosnötens fall. Men det bästa har ännu inte kommit.

för visst kan en kokosnöt döda en människa, det skulle jag också skriva upp på. Men då pratar man ju om normalstora kokosnötter. Som är ungevfär lika stora som en handboll ungefär. Men detta var inte fallet i detta fall. Så att säga.

”En fallande kokosnöt kan döda en människa. Håkan hade tur i oturen, nöten som träffade honom var ­inte mycket större än en tennisboll. Kokosnötter kan bli upp till 3 kilo tunga. Om en fullstor kokosnöt träffat honom är risken stor att Sverige hade varit en doku­såpafavorit fattigare.”

Jag skulle väl, enligt temat på tidigare inlägg, kunna säga att denna förlust skulle vara topp 3 på ”dödsfall jag inte bryr mig om, över huvud taget”-listan. Men visst. Tack för en fin artikel, Erik Sidung. Jag hoppas du är stolt över dig själv.