Bajsporr (.se)

Jag har ofta förbryllats och roat mig åt en väns klasskamrats underliga fascination av drakar. Som så många innan mig som roat sig på andras underligheter tänker jag för mig själv ” Tur att jag ej är som dem”.
Men efter att vissa vänner skämtat om att även jag har en fascination för drakar, då det alltid tycks finnas sådana varelser i de böcker jag läser, själv viftar jag bort dessa skämt med motiveringen att det bara är en tillfällighet. Vilket i vissa fall är en godtagbar ursäkt då det i vissa av böckerna jag läser kommer mig onödigt att introducera dessa över växta ödlor med vingar Ex. I den senaste av böckerna jag läst kommer det sig att i en avgörande duell mellan två av huvudpersonerna så växer det innan någon hinner göra något ett drakhuvud ut ur en av huvudpersonernas tatuerade arm och slukar den andre huvudpersonens själ typ. Vilket enligt mig förstörde slutet av boken och var fullt onödigt, då det finns oändligt fler alternativa lösningar som hade varit så mycket bättre. Men det kan ändå inte ursäkta att det är en stor mäng av de böcker som jag har läst som har ordet drake eller har en avbildning av detta sago monter på bokomslaget.

Desto mer jag tänker på min tidigare obelysta relation till drakar, dyker det upp minen från de yngre tonåren då jag faktiskt skrev en uppsats om dessa eldsprutande viddunder och helt oberörd läste upp denna ”avancerade” och ”djupgående” analys av Drakar för klassen. Så bit för bit kommer jag närmare en oerhört skrämmande slutsats, att mitt tidigare antagande kanske inte stämmer utan att det istället är så att jag och den tidigare omnämnda låt oss kalla henne Hanna är mer lika än vad jag tidigare trott.
Tänk om jag hade som min klasskamrat i högstadiet valt att gå skrivarlinjen på fryshuset, då hade det kanske varit jag som passionerat talat om tänder, vingar och eld. Mvh DrakJohan.

Som en man i sina sista tonår har jag för länge sedan konstaterat att jag aldrig skulle behöva föra in en tamponad i någon av de öppningar som har skänkts till mig av evolutionens nycker.
Därför bildades plattetyden ”jag är man för att jag inte är kvinna eftersom de använder tamponad medan jag gör det ej” (bara så ni vet så räcker det inte med en plattetyd för att definiera ett begrepp).
Idag har dock min mandom ”starkt” försvagats då jag har till min fasa upptäckt att om du är en oskuldsfull ung man med ett sjuk öra som är både extremt svullet och fullt med var, rekommenderar läkarna att besudla sin mandom genom att föra in en alsolsprit indränkt tamponad i hörselgången.
Så denna sorgens dag ber jag er våra käraste läsare att skänka alla de män där ute som med sänkt blick nu vandrar med en tamponad i sina öron.

Som Martin Timmell en gång sa ”Det kommer mera!”

När vi kom hem var vi båda väldigt trötta. Vi hade haft problem med att ta oss från malmö till Stockholm (konsekvent förlorat alla traderaauktioner vi gett oss in i). Och när vi äntligen steg av vid Stockholms Central kändes det väldigt konstigt.

Självklart var det underbart att träffa Kim och att träffa alla andra som dök upp på festen vi hade (trots att det regnade katter och hundar). Men det var ändå en sorts tomhet, en tristess som kändes ohanterlig till en början. På resan var det saker som hände hela tiden, nya intryck, nya människor, nya städer, ny mat (som vi såg iaf, vi käkade ju samma nudlar oavsett var vi befann oss). Väl hemma var det samma tak som tittade ned på en när man låg i sängen som det alltid hade varit, inga konstiga fläckar som skymtades där uppe, det fanns inte ens några obscena hälsningar inristade på sängkarmen.

Det tog någon vecka, sen var man bekväm i det normala. Det normala som ändå inte var särskilt normalt. Jag skulle ju inte plugga men hade heller inget jobb.

Efter tre veckor på MC-Boden blev jag anställd som ombudsman för Ung Vänster Storstockholm. Det är ett jobb som innebär att jag dels får sitta och pilla med siffror (bokföring) och dels vara ute i gymnasieskolor och prata om vad vi tycker och sådär.

Nu vet ni vad jag gör och vad jag har gjort. Slut på navelskåderiet.

De första dagarna av underbar måltider och orimligt mjuka sängkläder* gjorde att man hamnade i ett slags apatiskt euforikoma då jag mest låg i min säng och frossade i både amerikansk media samt diverse godsaker som senast inhandlats från den lokala ICA-butiken.
Men efter en tid började min mer äventyrliga sida se framåt med en blandning av entusiasms och nervositet mot det livsavgörande val jag tidigare gjort att ta mig en utbildning i ämnet filosofi. Nervositeten var mest grundad i den lätta men ändå tryckande osäkerhet som följde av att jag under en vecka innan jag skulle börja min utbildning febrilt försökte lista ut inom vilket arbetsområde, jag som filosof kunde förvänta mig att placeras. Men denna bagatell kunde icke dämpa den livsglädje som det enkla faktum att få läsa det ämne jag känner så starkt för bringade mig.
Efter ännu en tid visade det sig att den utbildning jag gick på, kunde gott och väl placera mig på gräddhyllan som er nästa FN-talesman. Samt försäkrade de som ansvarade för programmet att även andra lite mindre betydelsefulla, Informations relaterade arbeten som skulle välkomna våra analytiska sinnen.
Annars har detta halvår som ni inte hört något från oss varit av det lugnare slaget om man förstås räknar bort de små företeelser som det oändliga festandet och den otroliga omställning jag fortfarande genomgår då pluggandet är i en klass för sig. Men det kommer säkert ni våra läsare att få höra mer om i de kommande inläggen.

* Troligtvis ett resultat av fyra månaders överromantiserande minnen som ihärdigt gjorde sig påminda vid de mindre njutbara stunderna.

Nu slår vi upp portarna igen, mycket nöje!