Bajsporr (.se)

Tänkte skriva om ett av mina bemötanden med att härligt killgäng från my hood, Vällingby! Läste precis om hur jesper hade osynlig, som en ninja, lyckats ta sig bort från detta idiotiska killgäng som uppenbarligen inte ville något annat än jävlas, med folk.

Till skillnad från jesper så kan inte jag vara en cool ninja, jag kan dessutom heller inte hålla mig borta från killgäng på samma sätt som vissa andra, för jag blir så fruktansvärt arg! Denna historia, som är ganska kort, skedde en gång mitt på dagen när jag var på väg till tunnelbanan hem ifrån mig(tar ca 5 minuter att gå).

Jag brukar oftast vara ganska glad och det var jag denna sommardag. Med musik i mina öron och ett glatt humör så går jag mot tunnelbanan när jag tar en liten avsides väg som är ganska instängd där folk inte brukar gå. Ca 200 meter framför mig ser jag ett killgäng på ungefär 7 personer, direkt ser jag hur en av grabbarna, som uppenbarligen är ledaren som jesper skulle säga, börjar gå lite framför gänget. Ledaren biffar upp sig lite, sträcker på ryggen, spänner alla muskler han har och tittar på mig när han går med raskare och raskare takt.

Jag tänker ”Äh” och fortsätter gå med musik i mina öron och med samma glada humör och tittar bort från människan när jag helt plötsligt utan att ens förstå själv hur snabbt de där 200 metrerna har gått märker att Ledaren hoppar emot mig med bröstet före och skrämmer skiten ur mig. Jag sliter ut mina hörlurar och tittar fruktansvärt arg på honom och hör hur hela killgänget skrattar som galningar.
Här skiljer sig det kanske Jesper skulle gjort mot det jag gjorde.

Jag går ca 5 meter till då jag vänder mig om, hostar till och gör tummen ner med båda händerna med så stora rörelser som möjligt emot Ledaren och hans gäng. Efter detta så vänder jag mig om och fortsätter gå, än en gång så är det 200 meter emellan gänget och mig när Ledaren skriker ”EY LEN, KOM HIT BRE!” och spänner sig så mycket han kan.

Här gör jag nästa misstag då jag vänder mig om och går sakta emot honom med hjärtat dunkandes som om jag sprungit 2 mil på 5 minuter. Mina tankar under tiden jag går dessa 200 meter (som kändes som en evighet) är i stilen som ”Hur ska jag slå ner allihopa?” ”Vem ska jag slå ner först innan jag får spö?” ”Är det värt det?”.

När jag väl kommer fram så säger Ledaren ungefär ”Ey abo vafan gör du med händerna sådär yao?”. Och jag tänker direkt att jag får nog prata mig ur det här så jag säger ”Jo alltså när du hoppade emot mig sådär så blev jag ju fruktansvärt rädd och tyckte att det var ganska dåligt det du gjorde. Därför gjorde jag så med händerna:(”
Snubben trodde väl antagligen att jag skulle säga ”din mamma” och hoppa på honom eftersom han kollar på mig med en frågvis blick och säger ”Vafan gå nu bre” och hans kompisar börjar as garva när jag vänder mig om och går mot tunnelbanan.

Jag känner nu efteråt att jag hade ganska mycket tur. Det kunde ha gått så mycket värre.

Tur att ledaren var socialt inkompetent och bad mig att gå efter min mening utan brytning och hot om våld.

Jag är en av få studenter som kan stoltsera med ett jobb ( sen att det är min mamma som sopar banan för mig talar vi tyst om). Jag är nyanställd på ett badhus och blir upplärd för tillfället. Som nyanställd finns det ett 30-tal namn jag ska lägga på minnet, samt lite personlig fakta som ska passa ihop med rätt namn. Det krävs enormt fokus varje gång någon presenterar sig för att ; jag ska minnas namnet, minnas ansikten och minnas att denna person presenterat sig. Ett gott första intryck, lägger ribban. Så jag ser till att tala tydligt, ett fast handslag och att le. När hela hälsningsproceduren är genomförd kan jag bara minnas ett namn, mitt eget. Jag vet att jag inte är ensam, det är något allmänt narcissistiskt. Man älskar att höra sitt eget namn sägas.

Så nu är jag i den jobbiga sitsen att jag inte vet vilka jag har hälsat på, de jag känner igen kan jag inte namnet på. För att inte verka otrevlig så ”niar” jag mina arbetskamrater och hoppas på att någon snart kommer att tilltala dem vid förnamn.

Vad hände med namnbrickor?

/Martina

Nedan publicerar jag Sebbes syn av vad som egentligen hände vid tidigare nämnda diskbråk. Jag publicerar utan att ändra, rättstava eller ens kommentera att det kött Sebbe vill ska vara rött i mitten är fläsk.
/Jesper

Alerta, alerta, antidiskfascista!

Hej! Det är jag som är Sebastian som det talats om i både Johans och Jesper inlägg angående diskbråket.
Likt Johan och Jesper så tycker även jag att det är självklart att man ska hjälpa till med de tråkiga och jobbiga grejerna när vi reser till Grekland (tja, förutom att jag tydligen har förbud för att laga mat bara för att jag inte gillar kolsvarta och torra köttbitar, utan föredrar att tillaga det så att det blir lite blodigt i mitten.) Problemet som uppstod den där fredagen var att jag blev utsatt för en sida av Johan som jag aldrig sett förut, nämligen hans fobi för lite gammalt hederligt smuts, och hans besatthet att vara 100% säker på att man inte missat en enda fläck, till och med om det innebär att man måste göra om grejer 5-6 gånger (trots att man bara missat en liten bit så blir man tvungen att göra om allt, wtf?!)

Hursomhelst så är fobier aldrig bra, och enligt min egen filosofi så leder fobier väldigt lätt till någon slags fascism. I Johans fall så är det diskfascism.

Jag menar, give me a break, jag är en enkel lagerkille från Södra Rotebro, mitt lilla rum är full med kaffekoppar som stått på skrivbordet i 1-2 veckor, gamla tomma jordnöttspåsar, ibland även ett och annat kycklingben på en tallrik som jag totalrensat men inte orkat slänga i papperskorgen. Jag har inte heller dammsugit under mitt skrivbord på minst 2 år.

Med andra ord, jag tål lite stök och lite smuts. Men självklart förstår jag att man måste diska efter sig, och framförallt att hygienen i köket är väldigt viktig! Frågan är bara hur diskningen ska gå till.
Min bild av diskning är att man häller på lite diskmedel, gnuggar det använda området ett par gånger, och sköljer av det med vatten som inte bränner sönder ens händer. Enkelt, snabbt, och tadaaa!

Den bilden delar dock inte Johan som ser bakterier och överallt. Jag menar, hur kan det vara rimligt att behöva diska om en hel tallrik (både insidan OCH utsidan oavsett vilken sida den ramlar på) bara för att man råkar droppa den på diskhon i två sekunder eller att man måste diska om hela skiten bara för att man ställt mojengen på en bänk som inte blivit avbakteficierad med 100 procentig alkohol de senaste fem minuterna?

Dessutom, varför, varför, och varför, ska man behöva gnugga handtagen på besticken med diskmedel när de inte ens nuddat maten? Det räcker med vatten för fan!

Och, dessutom, vad är det om inte diskfascism att inte ens låta mig dra till muggen och spotta ut min bakprilla som jag haft i käften i en timma, bara för att jag ska ”lära” mig att diska?
Vad är det om inte diskfascism att inte ens låta mig dricka vatten under disklektionen, och vad är det om inte diskfascism att inte ens låta mig kolla på Jesper och Kerem när jag pratar med dem bara för att ”jag ska vara koncentrerad på diskningen”?

Efter en och en halvtimmes (!) diskning så började jag med all rätta att tröttna på Johans disklektion, det började med att jag räknade långsamt till 10 för att inte få ett raseriutbrott, och det slutade med att jag diskade dåligt och stänkte diskmedel på hela Johan med flit för att visa mitt missnöje över situation, alltså en helt vanlig protest mot diskfascismen.

Jag tror att det var då som Johan skrek ”MEN FÖR I HELVETE…”

Jaja, nu har ni även fått min version av den här historian. Johan är en väldigt glad och bra person, men när det kommer till hans besatthet av diskning finns det bara ett ord: Diskfascist!

Alerta, alerta, antidiskfascista!

/Sebbe LG

Det är jag som är den fjärde medlemmen i bajsporr.se. Ett uppdrag som är fyllt av spänning och förväntan. Vi har  förutsättningar att bli det nya ABBA-fenomenet. Vi har alla ingredienser; två män och två kvinnor, fyra svenska medborgare, fyra talanger med ungdomen bevarad. Det som detta kan falla på är namnkombinationerna, vi saknar vokalerna. Det var ju en ren lyckoträff att ABBA råkande bestå av just Annefrid, Agneta , Björn och Benny. Tänk om Björn och Benny hetat Fredrik och Frans, AFFA. Klingar inte lika bra. Eller Melker och Måns, AMMA. Där har vi ett band som inte skulle komma undan med fula kläder och ändå bli hyllade i Idol 2008. Kanske blir bajsporr.se en musikal i framtiden. Inte helt omöjligt må jag säga. Ger mig fan på att Benjamin Wahlgren kommer att spela Jesper då, klämkäck och dansfantast. och Pernilla Wahlgren kommer att spela mig, för att hon kommer att kunna täcka sina gråa hårstrån med garnier nutrisse, för nutrisse betyder näring. Nej det här kan jag inte tillåta. 

Ingen i familjen Wahlgren får deltaga i musikalen Bajsporr.se, kom ihåg det eftervärlden. Den familjen har ju fan nässlat sig in i allt som visas på svenska musikalscenen, och ingen reagerar. När man låter Markoolio och Benjamin Wahlgren spela Rasmus på Luffen har jag tappat hoppet om svensk kulturliv.

/ Martina

Bajsporr.se är på uppsving igen och ska snart få tillökning till kollektivet. Under tiden har jag sett till att uppdatera lite under huven med nytt kommentarssystem som är integrerat med facebook (så att du slipper ha extra konton) och en facebookapplikation som jag inte riktigt vet om den fungerar ännu.

Förutom sånt här tekniskt nonsens och outfits kommer snart filosofiska bryderier, politisa analyser och allmänt ordbajseri.

Mer bajsporr åt folket!

/jesper