Bajsporr (.se)

Ibland undrar jag helt seriöst hur människor tänker och hur evolutionen fungerar.Hur vissa saker inte kan ha död ut med generationer av äckel.

Som tjej har jag ett antal gånger, till och med ett flerta gånger, blivit skriken efter och tafsad på, detta är inget nytt men varje gång detta händer blir jag lika förbannad och ledsen över att detta ens händer.

Jag är på väg hem från en av mina vänner i Segeltorp som ligger utanför Fruängen, vilket är en resa i sig. Jag får sällskap till Slussen men sen var det upp till mig att ta mig hem själv. Min plan; Gullmarsplan, sedan buss till Skarpnäck.

När jag lyckas ta mig till Gullmarsplan och sitter vid hållplatsen och väntar så kommer det fram en kille pch sätter sig bredvid mig. Lite småfull som jag är så svarar jag när han börjar småprata med mig om vart jag ska och vad jag har gjort. Vi pratar och skrattar lite som småfulla människor på väg hem ofta tycks göra. Helt plötsligt kör en av vad som verkar vara hans killkompisar fram med en bil där bussen snart ska rulla fram. Han stannar och tittar på sin vän som sitter bredvid mig på ett väldigt menande sätt, typ ”ska-vi-inte-åka-snart?”. Killen bredvid mig säger då, helt plötslig;

”Du skulle väl till Skarpnäck? Vi ska till Enskededalen, vad säg som om att få skjuts hem?”

Detta är något som jag tar som ett skämt, som något en relativt full människa säger till en annan vid en busshällplats i natten. Hur dum tror han att jag är? Det är regel nummer 1 i uppfostringen i Sverige;

Tala aldrig med främlingar, och om de lockar dig in i en bil, följ inte med dem .

Detta är ett av mina budord som jag inte släpper bara sådär. Då börjar denna man ta mig på låret och försöka övertyga mig om att det visst är en väldigt bra idé att följa med i bilen. Detta är INTE vad jag kallar ett bra argument och hans vidriga sätt gör att jag ställer mig upp och säger åter igen ”Tack, men nej tack”, denna gången ganska mycket argare.

Då tar denna man/kille/dåre tag om mina ramar, tar mig på bröstet och försöker tvinga in mig i den skruttiga lilla bil som hans kompis kört fram.

Ibland tackar jag gudarana för att jag har gått på självförsvar. Min första logiska tanke vid detta tillf’älle är att ta tag om hans midja och knäa honom så hårt jag bara kan. Detta är vad jag gjorde.

Sedan kom ordningsvakterna och började förhöra mig om vad jag höll på med. Jag förklarade halvgråtande situationen för dessa och gick sedan därifrån. När min buss äntligen kom såg jag dessa vakter arg skälla ut denna kille utanför bilen. Nu i efterhand önskar jag att jag hade slagit honom mer. Det gör jag alltid.

Spela roll hur mycket feministisk teori jag kan, hur många föredrag jag har hört/hållit om detta, hur många liknande situationer jag hamnat i så begriper jag inte hur jag skulle kunna förtjäna detta. Det gör jag inte. Det gör ingen. Jävla manshelvete.

Så känna det just nu. Tack Stockholm för detta varma välkomnande hem igen.

Imorgon blir det Incesterås.

Tänkte skriva om ett av mina bemötanden med att härligt killgäng från my hood, Vällingby! Läste precis om hur jesper hade osynlig, som en ninja, lyckats ta sig bort från detta idiotiska killgäng som uppenbarligen inte ville något annat än jävlas, med folk.

Till skillnad från jesper så kan inte jag vara en cool ninja, jag kan dessutom heller inte hålla mig borta från killgäng på samma sätt som vissa andra, för jag blir så fruktansvärt arg! Denna historia, som är ganska kort, skedde en gång mitt på dagen när jag var på väg till tunnelbanan hem ifrån mig(tar ca 5 minuter att gå).

Jag brukar oftast vara ganska glad och det var jag denna sommardag. Med musik i mina öron och ett glatt humör så går jag mot tunnelbanan när jag tar en liten avsides väg som är ganska instängd där folk inte brukar gå. Ca 200 meter framför mig ser jag ett killgäng på ungefär 7 personer, direkt ser jag hur en av grabbarna, som uppenbarligen är ledaren som jesper skulle säga, börjar gå lite framför gänget. Ledaren biffar upp sig lite, sträcker på ryggen, spänner alla muskler han har och tittar på mig när han går med raskare och raskare takt.

Jag tänker ”Äh” och fortsätter gå med musik i mina öron och med samma glada humör och tittar bort från människan när jag helt plötsligt utan att ens förstå själv hur snabbt de där 200 metrerna har gått märker att Ledaren hoppar emot mig med bröstet före och skrämmer skiten ur mig. Jag sliter ut mina hörlurar och tittar fruktansvärt arg på honom och hör hur hela killgänget skrattar som galningar.
Här skiljer sig det kanske Jesper skulle gjort mot det jag gjorde.

Jag går ca 5 meter till då jag vänder mig om, hostar till och gör tummen ner med båda händerna med så stora rörelser som möjligt emot Ledaren och hans gäng. Efter detta så vänder jag mig om och fortsätter gå, än en gång så är det 200 meter emellan gänget och mig när Ledaren skriker ”EY LEN, KOM HIT BRE!” och spänner sig så mycket han kan.

Här gör jag nästa misstag då jag vänder mig om och går sakta emot honom med hjärtat dunkandes som om jag sprungit 2 mil på 5 minuter. Mina tankar under tiden jag går dessa 200 meter (som kändes som en evighet) är i stilen som ”Hur ska jag slå ner allihopa?” ”Vem ska jag slå ner först innan jag får spö?” ”Är det värt det?”.

När jag väl kommer fram så säger Ledaren ungefär ”Ey abo vafan gör du med händerna sådär yao?”. Och jag tänker direkt att jag får nog prata mig ur det här så jag säger ”Jo alltså när du hoppade emot mig sådär så blev jag ju fruktansvärt rädd och tyckte att det var ganska dåligt det du gjorde. Därför gjorde jag så med händerna:(”
Snubben trodde väl antagligen att jag skulle säga ”din mamma” och hoppa på honom eftersom han kollar på mig med en frågvis blick och säger ”Vafan gå nu bre” och hans kompisar börjar as garva när jag vänder mig om och går mot tunnelbanan.

Jag känner nu efteråt att jag hade ganska mycket tur. Det kunde ha gått så mycket värre.

Tur att ledaren var socialt inkompetent och bad mig att gå efter min mening utan brytning och hot om våld.

05:55 Klockan ringer. Den spelar Mr Moon, en låt jag kommer ihåg från när jag var liten. Jag gick i högstadiet, det var Mando Diaos första hit och den var, som jag skulle ha sagt då, ”asbra”. Men i skolan var den inte asbra, det var en tjejlåt. Alldeles för känslosam för en kille. Jag var ju kille, jag är ju kille, så det funkar ju inte med känslor. Inte förrän låten sheepdog kom fick jag erkänna min kärlek till det bästa som kommit från Borlänge sedan någonsin.

06:00 Den riktiga klockan ringer. Den spelar ingen låt, bär inte på några barndomsminnen. Den för bara med sig att mitt hjärta förbyter sin balladkonsert till ett sheepdogklappande. Den ska skydda mig, skydda mig från att sova eller snarare skydda mig från att försova mig. Men det som är så skönt.

07:00 Frukosten är uppäten, i morgonsoffan diskuterar de vilka blommor man ska ha på balkongen i år. Pelargoner säger jag tyst för mig själv. Det är den enda balkongblomman jag kan namnet på och därför den enda jag köper. I mitt huvud förbyts de uttjatade vattningstipsen från den uppenbart inte medietränade blomexperten i minnen från min barndom.

I wanna love you but i’m growing old
Ten little soldiers screaming in my soul.

Jag måste verkligen ha trott att jag var jättedjup när jag var liten.

Jag reser mig upp, lägger ned disken i diskhon. Jag skulle hinna diska men tänker att det kan jag lika gärna göra sedan.

Lagom till att jag kommer till jobbet börjar jag tänka på hur synd det är att de avskaffat de vita rockarna. Måste ha varit lättare att gå in i rollen om man tar på sig sin uniform. Precis som en polis ges möjlighet att kliva in och ut ur sin roll, in och ut ur sin uniform, precis så nekas jag samma möjlighet.

Jag sväljer ljudligt, IR-sensorn bekräftar min existens och öppnar dörren för mig, jag undrar om jag någonsin kommer att bli van. Doktor Hessius.

Lagom tills mitt framtida jag kommer till jobbet slår jag upp ögonen. Jag vaknar ur min dagdröm av att jag spyr. På insidan. Kaskadspya. Genom näsan kommer det också. Ögonen tåras.
Jag ser framför mig hur mitt inre patetiskt kramar en fiktiv toalettstol och lättar på bördan.

Idag fick jag antagningsbeskedet inför hösten, jag kom in på mitt förstahandsval. Jag blir en av 52 personer som i höst börjar studera på läkarprogrammet i Uppsala tack vare sina betyg. Ytterligare några tillkommer med hjälp av högskoleprovet.

Helt plötsligt är det verkligt. 5,5 år i Uppsala. För 5,5 år sedan gick jag med i Ung Vänster.

Ytterligare 1,5 år som AT-läkare. För 7 år sedan fick jag reda på att jag hade Crohn’s sjukdom.

Ytterligare 5 års ST-tjänstgöring. För 12 år sedan spenderade jag ett sommarlov med att tvinga mig själv att skriva skrivstil. Jag hade hört att om man inte kunde skriva skrivstil fick man inte börja i tredje klass. Det fick man, men då var det redan försent. Jag skriver fortfarande samma barnsliga oläsliga skrivstil. Men det är bra. Man ska inte kunna läsa vad läkare skriver.

Jag har funderat på att forska. Säg att jag vill doktorera men att jag samtidigt vill jobba med patienter, vanligtvis kan man doktorera på kanske 4 år, jag kanske gör det på det dubbla så vi lägger till 8 år till. För 20 år sedan skrek jag för första gången. Sedan fortsatte jag med det ett tag. Jag hade kolik. När mamma berättar om det så berättar hon hur jobbigt det var att jag hade så ont och att jag skrek så mycket. När pappa berättar så berättar han om hur jobbigt det var att motstå impulsen att kasta mig ut ur fönstret.

Då är jag alltså klar om 20 år.
Det är därför jag spyr.
Tro inte att jag inte är jätteglad.
Det är jag.
Jag är bara lite rädd också.
Det får man väl vara?
Kunde jag inte ha fått ha en vit rock åtminstone?

Helgens djupdyk i den svenska exhibitionismen i form av en dag på stranden har lett till vad som får benämnas som ett ärligt försök till en livsstilsförändring eftersom jag nu bestämt mig för att försöka träna lite och äta lite nyttigare (dubbel betoning på lite).

Denna förändring är bakgrunden till denna morgons äventyr, en promenad till jobbet…
Efter en mycket stor cappuccino (gjord på en sexdubbel espresso) gav jag mig ut i sommarvärmen strax under en timme innan jag skulle börja jobba beväpnad endast med min kamera och den nyinförskaffade hyperaktiviteten.

Mindre än fem minuter från ytterdörren skymtar jag Stureplan, den svenska wannabeöverklassens mecka. Kanske var det värmeslag
Kanske var det kaffet
Kanske var det sömnbrist
Jag ryggade inte tillbaks, istället blev jag bara lite glad och fortsatte fundera på hur otroligt fint Stockholm är. Till och med den gråa äckliga fucking jävla stureplanssvampen har vunnit en plats i mitt hjärta.

Tankarna glider egocentriskt bort från överklassen och in på mig själv… I förra inlägget kändes det, när jag läste det i efterhand, som att jag har problem med min självbild. Så är inte fallet, det jag har problem med mansbilden. För att nästan citera Thåström, ”Det är den som är konstig, det är jag som är normal”.

När jag går där och beundrar min stad slås jag av att om det är någonting som är problematiskt med min självbild så är det hur bekväm jag är med mig själv. Det är ett faktum som gör mig något konfunderad… Varför är jag så nöjd med vem jag är är? Varför är jag så bekväm i min bild av mig själv som innerstadsbo samtidigt som jag är lika bekväm i min bild av mig själv som Ung Vänstrare?

I sig själv är det ingenting konstigt med att uppskatta sin (inner)stad och att vara vänster samtidigt men för mig har det inte alltid varit så. Som relativt ny ung vänstrare hade jag ganska svårt att få ihop det. Det var nästan så att jag skämdes över att vara från Kungsholmen i vänstersammamhang. Det var som en sorts skuld när man pratade om den segregerade hufvudstaden att man bodde på fel sida den mur jag byggt upp i mitt huvud kring vad jag ansåg i regel vara överklassområden, jag menar hur knegigt är Kungsholmen liksom?

Samtidigt var det inte en fråga om att jag ville flytta, nejdå jag vantrivdes inte, det är svårt att göra det på Kungsholmen. Utan det var snarare tanken på att jag, genom att vara en innerstadsunge, var en del av allt det jag som ung vänstrare var emot, guilt by association liksom.

Denna osäkerhet tog sig uttryck i att jag för att kunna vara bekväm i min identitet som vänster kände mig tvungen att uttrycka den på ett otroligt övertydligt sätt, som om det inte räckte med att säga det. Jag hade inte trovärdighet i frågan någonting som kunde förklaras med söndertjatade fraser om att vara ung och röd eller ungdomsrevolter, menande blickar och ett ”när jag var i din ålder”. En av de få som faktiskt kunde vara ärlig var min träslöjdslärare som när jag på väg mot slutet av mitt första år i ung vänster helt sonika utbrast ”jaså du är fortfarande vänster, det trodde jag aldrig!”
Jag tro inte att denna attityd var något som var reserverat endast för mig men i den situation kände jag att jag var tvungen att verkligen visa det för alla, om ord inte räcker till måste det finnas andra sätt. Och hur visar man det bättre än med Che-tröjor, långt hår och en läderjacka?

Samtidigt som jag kan se tillbaks och beundra mig själv för att jag vågade stå ut från mängden så ser jag samtidigt att jag stod ut från mängden i ren skräck för att bli avslöjad som något annat än den identitet jag funnit i Ung Vänster.

En tid in i gymnasiet slutade jag vara rädd och förstod att jag visst kunde vara arbetarklass trots att vare sig mamma eller pappa är/var/kommer att vara gruvarbetare.

Så nu, 20 timmar senare, avslutar jag dagen som jag började den: nöjd med mig själv och drickandes alldeles för mycket kaffe

”Härifrån går det bara utför. Snart är du också nere i skiten.”
Min mamma ler förstående och tar min hand.

I onsdags firade vi. Vi firade att jag ännu ett år klarat mig utan att dö. Ur det perspektivet känns ett födelsedagsfirande närmast som en total dumförklaring. Jag tror visserligen inte att det var särskilt många som blev förvånade över att jag klarade ett år till men man tyckte ändå att det var så pass anmärkningsvärt att det skulle firas.

”Nu är du en man, hur känns det?”
Jag förstår inte alls, jag är lika omanlig som i förra veckan men ändå är jag tydligen att betrakta som en man nu.
”Du sade ju att jag blev en man för två år sedan när jag fyllde arton?”
Thomas, mammas man, ler förstående och höjer sitt ölglas.

Det här med manlighet har alltid varit ett litet mysterium för mig. Jag behärskar vissa delar av vad som uppfattas som manligt, exempelvis är jag ”manligt” förtjust i teknik. Samtidigt är jag alldeles ”omanligt” modeintresserad.

Det är inte en oförståelse inför könsroller i allmänhet eller ens den manliga könsrollen i synnerhet, det är snarare en oförståelse kring hur jag ska kunna passa in i den form som stöpts för mig utan att behöva dra in den retoriska magen.

Jag skulle gärna påstå att jag är övertygad om att ingen kan passa in helt utan att tänka på det men jag tror inte att det är så. Jag ser många män omkring mig som är helt avslappnat manliga. Oftast är dessa personer äldre än jag och har väl haft mer träning. Det kanske är så att jag helt enkelt blir en av dessa manliga män med tiden…

Att bli vuxen kanske inte handlar om att bli bekväm i sig själv utan snarare om att bli bekväm i den man av dagens samhälle förväntas vara.
Om tonåren handlar om att göra revolt och att hitta sin ”alldeles egna” nisch eller subkultur att passa in i så verkar vuxenlivet handla om att hitta sin plats i mängden och att passa in där.

Inte konstigt att så många tonåringar har ångest om det är det man går till mötes. Lite konstigt att jag inte har haft det. Men å andra sidan kanske det var en del av min revolt.

Men min bekymmerslöshet (nåja…) till trots så har jag inte sett fram emot att bli äldre på mycket länge. Faktiskt inte så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt att det verkar ju inte så party det där med att åldras.

Ja, snart sitter jag väl där i skiten och lutar mig mot en nybliven ex-tonåring som fram till dess att jag avslöjar sanningen bakom det hela känt sig orädd inför allt som väntar. Då, när skräcken sprider sig i hans ögon, liksom diffunderar ut i iris som teet ur sin tepåse, då drar jag på smilbanden, lägger huvudet på sned och ler förstående.