Bajsporr (.se)

Igår hade vi besök från hufvudstaden. Kerem och Karro ärade oss med sin närvaro i vår fina och nystädade lägenhet. Vi skulle egentligen fått det här besöket för två veckor sen då vi skulle ha firat Kerems 20årsdag, dock blev det ändrade planer, men nu var de alltså här.

Vi skulle, för att visa dessa två vårt lite finare lite bättre studentliv, gå på en pubrunda på nationerna i stan. Vi jobbade oss under kvällen igenom 4 olika pubar, men vi startade vår resa på vår egen nation, V-dala.

Som jag berättade förut så hade Kerem precis fyllt år så vi bestämde oss för att sjunga för honom på den första nationen och sen kläckte jag den fantastiska idéen om att vi skulle göra Det Stora Nationstestet och  sjunga för honom på varje nation för att se hur många som hängde med i firandet och genom detta avgöra stämningens hetta, eller kyla. Här kommer resultatet.

V-dala: Den första nationen vi hamnade på, och även vår egen. Puben var full av människor och klockan var väl ungefär 22.00 när vi började sjunga, men ändå var stämningen låg. En kvinna mimade med i sången. Några få applåderade efteråt. Mer än så blev det inte. Tyvärr. Jag kan inte se en så stor anledning till detta utom att detta kanske inte är den mest stämningsfulla puben i stan (men de har en bra lördagsklubb i alla fall). 3/10.

Upplands: Andra anhalten och grannationen. Här var det också fullt av folk och klockan hade nog hunnit bli nästan halv när vi kom hit och hade hunnit fått ölen och ställde oss vid en barlist längs en vägg. Vi hade inför sången ett problem att lösa; Det fanns inga sittplatser där födelsedagsbarnet kunde sitta under sången. Lösning; Vi sätter Kerem på en pall där någon redan sitter. Detta kan bli festligt tänkte vi, nu har ju hela det stora bordet där vi satte ner Kerem sett oss och uppmärksammat att något kommer hända, nu måste de ju sjunga. Men icke. Knäpptysta var de. Det var alla på hela puben. Bajsstämmning skulle man kunna säga. Men till Upplands försvar så är denna nation inte helt optimal för att skapa en stämning för annat än små sällskap då hela puben består av mindre rum med ett par bord istället för ett större rum med större bord.  Jag tror också att det borde där vi satte ner Kerem mer blev överraskade och förvirrade än vi trodde de skulle bli. För lite öl möjligen. Sen måste ju vi som testutförare ta åt oss lite kritik då vi först försökte oss på ”med en enkel tullipan…” och misslyckades innan vi tog den vanliga hederliga sången. Testet var alltså inte utfört på samma sätt som vid första puben. Skäms på oss. Men trots allt detta, så var stämningen mer begravningslik här än vad som är acceptabelt. 1/10.

GH: Tredje stoppet för kvällen. GHs pub som mer ser ut som scoutstuga än något annat men är en väldigt liten gemytlig pubmiljö, speciellt bra för vårat test. För även om vi på denna pub hann prata med lite folk innan vi sjöng och berättade om testet så var detta i särklass det bästa stället. När vi började sjunga för Kerem så började folk ställa sig upp vid alla borden och skålade med oss och skrålade med och jublade och det blev helt enkelt en väldigt härlig stämning. Fantatsiskt trevligt. Det här är platsen då jag, om ett par veckor, ska bli sjungen för. 9/10.

Norrlands: Vad som kom att bli sista anhalten för kvällen. En större pub än de tidigare men nu var klockan också väldigt mycket, så folk borde ha hunnit få i sig ett par öl innan vi kom dit och kanske vara lite mer sugna på att skråla i takt med oss. Här hade vi också lite hjälp i form av Mauro, gammal gymnasiekompis till männen i sällskapet, som jobbar på Norrlands. Folk sjöng med lite granna. En väldit full man tacklade mig och lyfte upp Kerem på ett bord. Men det fanns ändå inte den här helhetsstämningen på puben som vi hoppast på, även om en del enskillda instattser måste prisas. 6/10.

Testet var mycket roligt att genomföra och vi hade en solklar vinnare i GHs pub. Mycket härlig stämning  och också puben com har flesta, och definitivt roligast, öl. Gårdagens inköp där innehöll bland annat en körsbärsöl och en grönt te-öl. Sjögräsölen var slut. Tyvärr.

Igår blev de också många diskussioner kring raggning, både innan vi gick ut, men också under kvällen. Hur ska man ragga? Kan vi sno knep från How i meet your mother och köra ”Have you meet Ted?” eller möjligen ”Ted Mosby, architect.” (fast då med Jespers nyinskaffade namnskylt där hans nuvarande studieinriktning kan läsas)? Många diskussioner som sagt. Vem skulle lyckas bäst ikväll?

Så här i efterhand skulle jag nog säga att vem som var vår vinnare är svårt att avgöra, i alla fall om vi ska prata om de deltagare som vi som sällskap bestod av. Istället kom det in en otippad deltagare. Toamannen.

Under mina levnadsår har jag många gåner stött på dåliga raggningsrepliker. Mest i film. Mest i amerikanska sådana. Jag har dock inte haft någon empirisk erfarenhet av detta.  Tills igår.

Som jag tidigare berättade hamnade vi på GH efter ungefär tre öl, och detta leder till att min blåsa känns fullare i takt med att jag gör detsamma. Så jag begav mig mot toalettkön för att lösa detta problem. Det var jag inte ensam om att göra. För bakom mig står en man som antingen tänkte att toalettkön var ett bra raggningställe, eller bara kände för att göra något kul av denna annars ganska långtråkiga väntan.

Toalettmannen lutar sig fram emot mitt öra och säger relativt högt, trots att det mest logiska hade varit att viska;

- Jag bukar inte ligga med tjejer som dig, men…

Hur ska jag tolka detta? Jag får mest en känsla av att han försöker med The game. Min reaktion blev mest ett ljud, som inte var av sexuell karaktär, utan mest blev något typ av ljudsatt andning. Detta hände precis när det var min tur att gå på toaletten (tackgodegud) så det han fick nöja sig med som respons var just mitt ljud och ett fniss när jag var tvungen att passera honom igen på vägen tillbaka.

Han lyckades nog inte med sin uppgift, om denna inte var att ge mig en upplevelse jag inte tidigare varit med om i och med min första dåliga raggningsreplik på krogen. Den tackar jag för.

Dagens gästinlägg kommer från en otippad duo. Professor emeritus i islamologi, Jan Hjärpe (ingen koppling till Bajsporrs Johan Hjerpe) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Åkesson skriver idag på Aftonbladets debattsida att Sverige står under hot från muslimerna. Jan Hjärpe säger i ett flertal intervjuer att debattinlägget är läskigt och liknar nazistpropaganda med skillnaden att Hitlers judar i dagens läge förbytts mot Åkessons muslimer. Bara för att testa hela grejen har jag tagit mig friheten att översätta Åkesson till hitlerism.

Läs och njut

Judarna är vårt största hot

En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba (Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd. (Red. anm.)) västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.

Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med judendomen och semitiseringen. Man utgår från att judar inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att judendomen i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att judar har ett annat namn på gud.

Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja judendomen på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.

Judendom skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på vålds­användning. Judendom har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att judendomen och den judiska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.

Detta, tillsammans med nästan 2000 år av krig och motsättningar mellan judendomen och det kristna Europa, tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning.

Såhär långt tvingas man dock konstatera att judar har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat judendomen. Massinvandringen från judiska områden tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den judiska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker. Naturligtvis är en betydande andel av Europas judar inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till judendomen som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland judiska ungdomar i Europa.

I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i en brittisk undersökning från 2007 uppgav 37 procent av de unga, brittiska judarna att de skulle föredra torahs lagar framför brittisk lag och lika många ansåg att den som konverterar från judendomen skall avrättas. I andra studier från bland annat Frankrike och Tyskland kan samma mönster urskiljas.

För 80 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att judendomen skulle komma att bli en av Sveriges största religioner, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med judendomen skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal judiska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande judiska företrädare skulle framföra krav på införandet av torahlagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att judiska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira hanukkah samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den judiska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Stockholm, med största sannolikhet har en judisk majoritet.

Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

F.ö. Undrar jag om Åkesson menar att judarna eller Adolf var hotet under andra världskriget.

P/O

Spela den så kallade temamusiken

Fem kumquats
Sex jenka
Tre skruvar samt tre muttrar (från Järnia)

Tre kronor. Inte tre kronor som den nationalsymbol som pryder stadshuset på den ö som är Stockholms kronjuvel eller spelarna i det hockeylag som inte kommer att försvara sin titel som olympiska mästare vid det kommande vinter-OS:et.

Tre kronor som det vi studenter får extra i veckan efter det som kallas en 350 kronors studiemedelshöjning av den borgerliga alliansen. När höjningen annonserades blev jag arg. Hur fan kan de påstå att de gör någonting för studenterna genom att sänka fribeloppet och höja studiemedlet med 350 kronor. Genom en sådan höjning anser nu de borgerliga att de har hjälpt alla fattiga studenter. Problemet är att vi skulle behöva typ 2000 kronor för att kunna höja vår levnadsstandard till en rimlig nivå.

När beskedet med om min studiemedelshöjning kom skrattade jag. Jag hade fått 3 kronor mer i veckan. Övriga 77 kr i veckan som regeringen gett mig ”fick” jag genom att de helt enkelt bestämde sig för att höja mina lån istället. Den så kallade ”höjningen” på 350 kronor var alltså inte ens en låtsashöjning utan en tredjedels gb sandwich i veckan. Men egentligen ska man inte klaga det blir jag faktiskt mer än två glassar i månaden. Glassigt värre!

(F.ö. heter temamusiken Sex kronor och en fimp av Lé Bandmask)

Den 7 september, 08.15. Min allra första dag på resten av mitt liv. Eller i alla fall 5,5 år framöver. Jag kliver in, livrädd för att tappa bort mig i denna en aning förvirrande byggnad. Livrädd för att råka säga något fel till de andra. Livrädd för dagens lektion. Totalt jävla skräckslagen.

Nu, 17 dagar senare sitter jag vant och studerar i husets bibliotek. Nu är jag inte längre livrädd för seminarierna och mina kursare. Nu sitter jag istället och blir galen på mig själv som inte kan koncentrera mig på att läsa det jag borde till min tenta på tisdag. Jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig och läsa så många sidor som det krävs av oss att det ska läsas och faktiskt komma ihåg OCH analysera!

Jag har lite svårt att anpassa mig till att inte vara bäst i klassen, eller i alla fall bland de bästa. Jag tror jag är lite fucked-for-life från min tid på Fryshuset. Där kunde man. om man hade rätt ordbajsningsskill och en ganska måttlig kunskap om ämnet, kunde man i princip få bra betyg i allt. Detta var något jag trivdes väldigt bra med. Jag är bra på att ordbajsa.

Nu fungerar inte det här längre. Just nu, när jag sitter här och försöker tentaplugga känns det inte som om jag kommer lyckas bajsa fram ett G på skrivningen. Just nu känns det mer som att försöka bajsa fram världens största barn. Jag är trött.

Jag är trött och skulle behöva lite sällskap eller underhållning. Just nu får jag nöja mig med en plopp och internettupplagorna av våra dagstidngar. Det är humor. Oftast. Ibland är det lite tragikomiskt. Men jag tycker det är okej att skratta åt det också. Man får unna sig lite skadeglädje nu när man är fattig student och inte kan roa sig med dyra nöjen.

Men Uppsala är fantastiskt. Det är fantastiskt att varje (nästan) morgon gå till mitt stora skolhus i tegel. Till och med en känsla av Skarpnäck finns här i denna fina stad. Jag skulle nästan vilja påstå att mitt klängväxt beprydda skolhus är det vackraste av alla institutionerna, speciellt nu när löven som täcker hela huset har ändrat färg från sommargrön till klarröd höstkappa.

Mitt skolhus har vinrankor med faktiska vindruvor, som inte ens är lite sura.

Hur är ditt liv?

Ljudnivån känns som att den kommer från en annan värld, som att det är en ostämd orkester där varje musiker övar på en egen låt ungefär sju centimeter bakom mitt pannben.

Samtidigt känns ljudet lång långt borta. Återigen som att det kommer från en annan värld. Kanske är det jag som är i ”fel” värld.

Någon drar i en lina och långsamt öppnas en lucka. Jag slutar att andas i ett par sekunder. Allt blir plötsligt så verkligt.

En man som jag aldrig sett förut, tittar mot mig och ler, en signal för att berätta att han har bestämt sig. Han ska lämna det trånga utrymme vi befinner oss i för någonting bättre, någonting storslaget.

Han slänger sig ut genom luckan och går vad som enligt alla fysikens lagar borde vara en säker död till mötes. Han faller, utan ett ljud från sina läppar försvinner han snurrandes ned i tomheten. Som en snurrande Jesus faller han raka vägen ned till Himmelen.

Mannen bakom mig knackar mig på axeln, det är min tur nu. ”Får man skrika?” hör jag mig själv fråga. Jag har lärt mig hur man gör. Monkey see, monkey do. Jag tittar mig runt och ler lite mot personerna jag aldrig sett förut.

Jag faller. Jag är vare sig tyst eller snurrande. Jag skriker tills all fukt i munnen sköljts ut med ljudet och luften som rusar förbi mig i en allt fortare takt. Eller snarare luften som jag rusar förbi i all snabbare takt.

Total eufori på vägen mot vad som instinktivt känns som min död. 50 sekunder faller vi i en allt snabbare takt. Utan luftmotståndet hade vi varit över ljudets hastighet. Nu fick jag nöja mig med en galen tysk som njuter av Hitlers vägbyggen.

Plötsligt händer något, som om jag under en bråkdel av en sekund faller ännu snabbare bara för att i nästa ryckas rakt upp. Nya skrik, mer adrenalin, mindre död. Fallskärmen är utlöst.