Utvald bloggare
Morgonen till vår fjärde dag i Berlin väcks vi av de grannar vi fått dagen innan. Båda resesällskapen gjorde sig impopulära med varandra redan från början då de var från Amsterdam och vi öppet sade att vi mådde dåligt av sexhandeln där. Efter det tyckte de inte om oss och vi inte om dem.
Inte blev de populärare när de väckte oss genom att gnissla med sängarna, låta, prata högt och allmänt inte göra som man tycker att ens grannar borde göra när man sover.
Efter den starten på morgonen var vi relativt ofrivilligt klarvakna, vi käkade frukost och gjorde grejer som behövdes göras (försöka köpa tågbiljetter, internetbanka oss, bajsporra oss m.m.) varefter vi åkte in till stan för att äntligen genomföra våra cykeltur. Vi var där först av alla och fick sitta och vänta i halvtimme innan det blev dags.
Vi fick en irländsk guide som var väldigt bra och trevlig och som med en stor portion humor såg till att den historielektion en berlinsk stadsvandring innebär var både lärorik och intressant samtidigt som den var underhållande. Efter fyra timmar tur var vi totalt slut och tog oss hem och åt mat, vi åt nudelnudelsoppsoppa (även om det inte blev två paket nudlar var under ett och ett halvt paket).
Ikväll hade vi ett mål i sikte. Vi hade under de tre första kvällarna lyckats täcka in 10 barer, vi kunde omöjligt avsluta med en siffra som inte var lika fin och jämn. Vi var tvungna att nå 15!
Vi började med Café Zapata, en klubb som inte är helt olik café 44 i Stockholm. Den ligger i ett ockuperat hus i centrala (Öst)Berlin. DÄr inne hade ett lokalt metalband konsert. Därefter kollade vi in ett par andra liknande ställen i anslutning till det stället och såg ett coolt sextiotalsband spela. Under en liten sidotur till en bankomat blev vi tillfrågade av en kvinna i tjugonågontingåldern med väldigt utmanande kläder vad vi gjorde ikväll och när vi berättat sade hon att hon hade en mycket bättre idé och vi förstod då vad som försiggick, tackade nej och gick vidare och när vi tittade upp såg vi att hon inte var ensam med att arbeta i området…
Denna upplevelse verkade skärra Johan något, då han enligt egen utsago aldrig sett en prostituerad innan denna resa och han hade verkligen inte pratat med någon.
Långsamt, långsamt nej stryk det. Snabbt rinner människovärdet ner i kloaken vid en europaresa som denna, vart man än är ser man människor som säljer sig själva för att kunna överleva eller som säljer droger för att försörja det beroende de själva har och därmed drar ned någon annan i samma sörja. Vår ilska mot holländarna byggdes successivt upp, särskilt som de hade mage att döma oss för att vi inte håller med om den människosyn (där människan inte är mer än en vara som kan och ska handlas med) de innehar. Vi fördömde inte dem från början, man är en produkt av det samhälle man lever i. Men efter deras beteende och vårt möte under kvällen blev allting upptrissat…
Pressade att hålla vår mötestid (halv tre) med tyskarna från natten innan fick vi stressa lite på barerna i staden, tre hann det bli. Vi var förresten relativt säkra på att de inte skulle dyka upp men vi ville inte riskera vad som garanterat skulle bli en upplevelse om det skulle gå i lås.
In till Simon-Dach-Strasse och till “Palm Beach” ett ställe inrett som just ett strandställe, komplett med sand på golvet. Där drogs varsin shot innan vi gick till Paul’s Metal, tog en varsin Strongbow och ett parti Fussball och vi hade därmed nått drömgränsen – 15 barer!
Klockan var ungefär halv tre när vi kom till pommesstället, vi lyxade och tog varsin currywurst mit pommes, pratades lite turkiska och kurdiska med killen som jobbar där som vi vid det här laget snackat med en hel del.
Inga tyskar dök upp och vi gick tillbaks till Palm Beach, delade på en tillbringare öl och gick sedan hem vid fyratiden och såg till att vara så högljudda vi kunde när vi kom till rummet med vetskapen om att hur jobbigt det än skulle vara att gå upp fyra-fem timmar senare så skulle det vara värt att få väcka holländarna…
