Utvald bloggare
Dag tre i Bled var helt enkelt “dagen efter”.
Vi vaknade vid ett, värmde lite burksoppa (tomat med spagetti) genom att hälla kokande vatten på burken och gick ut och satte oss utanför vandrarhemmet och avnjöt den äckliga soppan tillsammans med bröd som Johan införskaffat i närmaste affär.
Efter någon minut dök Ed och Dave upp, de hade tydligen vaknat tidigt och bestämt sig, trots det skick i vilket de uppenbarligen befann sig, för att ta skogsvägen upp till slottet. Det hade tagit ungefär en timme, de hade sedan helt enkelt gått ned igen.
Tjejerna vaknade några timmar senare och var ungefär lika party som alla andra.
Vi var relativt sega hela dagen men såg till att göra saker som behövdes bli gjorda och som med fördel kunde göras just denna dag då vädret inte var det bästa.
Vi gick in till centrum, lyckades ta ut pengar på banken (men inte i bankomaten), handlade lite i den lite större mataffären och gick hem.
Hemma sanerades min mjölkiga väska som här börjat lukta (men efter vanish och doftspray var den som vanligt). Vi tvättade kläder och sov, läste och tittade på serier.
Middag denna dag utgjordes av “lapskojs a la burk allting”. Helt enkelt pulvermos med burkött samt burkgrönsaker samt salt, peppar och basilika (som vi kryddar all vår mat med). Efter detta kulinariska mästerverk till vilket vi åtnjöt det billigaste vinet Bled har att erbjuda kom tjejerna hem från jag vet inte vad (de hade tydligen inte gjort någonting på hela dagen).
Efter en stund blev det dags för fest i grannrummet, det hade nu anlänt fler irländare, även dessa var väldigt vänliga och trevliga. Vi blev officiellt kända som “Swede number one” (jag i egen hög person) och “Swede number two” (Johan himself). Dave fortsatte på temat och namngav irländare på samma sätt och kom upp i tretton vilket innebar att det på festen var två svenskar, två britter och tretton irländare.
Festen var väldigt trevlig och nu när man vant sig vid dialekten kunde konversationer föras mycket lättare än tidigare. Jag upptäckte att Laura, en av tjejerna, tydligen också tyckte om the kooks och att Ed och Dave av någon anledning hade en inövad koreografi till låten Umbrella med Rihanna (även om några av de irländska tjejerna var missnöjda med deras tecken för paraply som de hävdade var helt felaktigt och påstod att tecknet för paraply skulle vara samma som hus dvs armarna i ett uppochnedvänt V ovanför huvudet).
Jag och johan drack upp de sex öl vi köpt tidigare (jag spunkade en) och ändå verkade vi ta det lugnt i jämförelse. Efter att vi smakat allt vad alla hade samt gett bort vår Glen Russel till Laura (som såg till att den tog slut) drog vi till Cocktailbaren.
Väl där var det dags för drinkar igen och jag tog en Viagra som jag tydligen bjöd frikostigt på, enligt Johan hade jag gått fram till en av de irländare som vi ännu inte hade pratat med och sagt att han såg ut att behöva lite viagra (jag är så himla smidig).
Här någonstans (egentligen långt innan) blir allting väldigt suddigt, jag och johan dricker “Green Slovenia” (som dock är blå), jag och Laura shottar B52, jag och Nifnifer diskuterar chrons sjukdom (hennes brorsa hade tydligen det).
Jajusteja johan hade sönder sitt “Green Slovenia”-glas också! Och så gick han hem, men det kommer inte jag ihåg.
Efter att cocktailbaren stänger är det dags att gå hem (tar tio minuter) väl där börjar Dave snacka om att gå och ta en hot dog, vilket jag tycker låter som en briljant idé!
Vi går till centrum (15 minuter max) och upptäcker att här inte finns något ställe att köpa hot dogs och bestämmer oss för att gå tillbaks igen (klockan är här någonting mellan två och halv tre).
Här börjar problemet. Eller den roligaste natten hittills, beroende på hur man ser på saken.
Jag och Dave är oense om vägen och kör stensaxpåse om vilken väg som skall tas och jag förlorar.
Efter en ganska lång promenad upptäcker vi att här låg ju inte vårt hostel och beslutar oss för att gena hem. Det är bara det att vi inte genar över någon äng utan genom ett villaområde.
Genom buskar och häckar, under/genom träddungar. Vi gjorde även ett försök att ta oss över ett staket men misslyckades.
Konstant hävdar Dave att hans vinst gör att han ska bestämma vägen för resten av vandringen, varje gång jag säger vilken väg jag tror att det är väljer han därför den motsatta.
Tillslut kommer vi in bakom någons hus (inte första gången), rundar huset och kommer fram till gräsmattan framför huset då vi hör en relativt upprörd man skrika på bred amerikanska: “Do you know what fucking time it is? It’s fucking three in the fucking morning! Get the fuck out or I will fucking kill you!”
Vi lämnade tomten och tog oss vidare. Efter många dåliga vägval och mycket garv kom vi hem till Castle 1004 Hostel klockan fyra, tämligen nöjda med att vi kommit hem. Jag träffade Ania i ingången som undrade vart vi hade varit, jag berättade i korthet, gick in till vårt rum, Johan hade vaknat till liv och jag slösande ingen tid utan gick rakt på sak och berättade om mitt fantastiska äventyr det uppskattades så mycket att även jag inom minuten låg och sov.
