Utvald bloggare
De tio senaste inläggen skrivna av Martina:
Jag går mot engelska parken och humanistiska centret med trötta ögon och trött sinne. Vad jag möts av är 200 trötta ögon stirrandes på mig och mitt kroppsspråk som signalerade förvirring. Varför denna löjligt långa kö utanför min skola och var leder den? Min fösta tanke är att nu ska Bruce Springsteen uppträda med sina gamla klassiker och därför denna kö. Han ska säker köra Born in the U.S.A och Born to run. Det vill ju inte klok människa missa. Det är inte nödvändigtvis kloka människor som stirra på mig där jag går. Utan rädda människor. Dom köar inte för att se Bruce, dom köar på ett dåligt uppträdande av Svin Influensan som inte ens spelar sina egna låtar utan gör dåliga covers på vanliga Influensan. Sånna där vaccinerade medborgare.
Jag har valt att inte ställa mig i kö,inte fylla i ett formulär, inte dra upp tröjan på höger arm, inte gå hem och må som om Darwin straffat mig för att jag uppmuntrat staten att frångå det naturliga urvalet. Nej jag går sonika förbli kön med rädda medborgare och inte fan skäms jag för det.
För nu ska jag förklara mig, dock känns det onödigt men ändå. Jag får ständigt höra att jag borde göra det för jag har astma och tillhör riskgruppen . Nej, det är inte den sanna anledningen, utan en anledning förklädd till en oroande omtanke. Men man ska inte köpa boken baserat på omslaget. det jag ser i dessa låtsas-oroliga människor är rädsla, dom är dom rädda medborgarna, de vaccinerade, Darwins syndabarn.
För det är ju av solidariska skäl jag ska ställa mig i kö och ta ett nytt vaccin, som känns lite som det där skolarbetet man stickar in 32.59 samma dag den ska vara inlämnad. Inte ihop slafsat och inte korrläst. Det känns lite som ett kvart-i-tre-ragg, det känns lite som Fredrik Reinfeld som får samma fråga i tevesoffan och improviserar
Det är inte av solidariska själ, det är av ren och skär rädsla jag ska ställa mig i den kön. För räddast av alla är de rädda medborgarna som inte är rädda för att jag ska smitta andra utan för att dom falla hårt, och vill ta med sig så många som möjligt i fallet. Jag tror att dom är rädda för att det om 60 år kommer att visa sig att vaccinet var skit och genom att få med sig alla kunna säga till sina barnbarn ” vi trodde alla på vaccinet, alla tog det för vi var rädda” och inte få svaret ” men farfar Martina tog det inte, var inte hon rädd?”
Nej, kom inte och prata med mig om solidaritet. För när jag ska ut och flyga ber jag vänligast att ingen får äta jordnötter under två fjuttiga timmar, men trots det glider fingrarna ner i jordnötspåsen. Så kom inte och prata med mig och solidaritet. För jag måste agera vakthund på alla allmänna platser jag befinner mig på som krogen, biografen, tåget, bussen. Var har ni lagt er solidaritet då, de rädda medborgarna? I era andra byxor kanske? Skillnaden är att jag kommer att kvävas till döds på dansgolvet till en dålig remix av en dålig 80′ hit.
Så när de rädda medborgarna slutar äta jordnötter kanske jag ställer mig i kön och låter mig bli en del av de rädda. Tills dess väljer jag att hålla mig på god fot med Darwin.
Jag går förbi kön och en rädd stoppar ner handen i en nötmix-påse. I rest my case.
/ martina
Nöden kallar: bajs
Bajs kan kännas som världens naturligaste biprodukt. Att bajsa kan kännas som världens vanligaste handling. Men det gör det väldigt sällan. För bajsandet är uppbyggt på känslan av skam och avsky. Man ska helt enkelt skämmas över att tömma tarmen. Därför har flera tekniker utvecklats för att dölja denna handling, vissa mer effektiva och klassiska än andra.
1. papper i toan. ”plumspapper” Min personliga favorit.
2. spola i kranen. Otroligt vanligt, men lite för avslöjande för min smak.
3. Sjunga på toaletten. Förekommer visst, även om många nu tänker ”Nej men det gör väl ingen?” MEn det gör dom, och det uppstår vissa partier som känns mer ansträngda än andra, hummandet faller även under denna rubrik.
4. Bara bajsa hemma. Många skolungdomar använder sig av den tekniken. Jag anser att fler på östra real och ekonomstudenter, för de har en förstoppad framtoning. Ni vet vad jag menar. Det ansträngda, sammanbitna .
Här kommer det stora probemet: UTLANDSSEMESTER! För det första funkar inte riktigt magen som den ska, vilket gör att mer tid läggs ner på att tänka över sin tarm och bajsvanor. Sen får man ju inte lägga papper i toan, utan det ska ohygieniskt slängas på sidan. Och gör man fel måste man skamsen stoppa ned handen i toan och stå sitt kast. Sen spelar ju inte ”plumspappret” en avgörande roll som ljuddämpare, för på utlandssemester är det inte plumset problemet. Utan den lösa magen.
För att följa upp det sista knepet så finns det en otroligt jobbig situation som skapar outhärdligt pinsamma situationer. Håller man sig för länge kommer magen att vända sig. Det resulterar ofta i ett dovt, långt sugande ljud i magen. Man försöker skämta bort det ” oj, jag är visst hungrig” ” min magen lever ett eget liv” och så vidare. Ingen köper dessa lögner för att vet, att det du sitter och trycker på är en bajskorv eller prutt, som vill ut. Ut och säga ” hej här är jag”. Det är ett att frihetsberövande inte låta allt komma ut.
Nöden har en lag: bajsa!
Fortsättning följer…
/martina!
Liar Liar pants on fire
Åhå, vad man kan förvränga det svenska språket till sin fördel. Och åhå vad detta görs utan att någon reagerar. Jag vill inte kalla mig för en språkfascist, men andra envisas med att jämföra mina lingvistiska övertygelser med mannen som låter som en inte så god pastasort, Mossulini. Nåja, nu ska inte ännu ett inlägg handla om diktatorer, detta ska handla om något så intressant som språk.
Pressen är de största syndarna i mitt land av regelrättigt språkbruk, eller kanske furstarna över syftningsfel. För att exemplifiera mina till synes rotlösa anklagelse kan jag säga att ” mamma mördad med sitt barn i vagnen” inte är samma sak som ”mamma mördad med barnet närvarande”. För det förstnämnda och det som prydde Afonbladets löp förra veckan får det hela att låta som att mamman mördades med vagnen som vapen.
Eller vad sägs som att bebisen Kerim inte fick leva längre än 21 dagar, kan man verkligen påstå att han inte fick, eller är det mer korrekt att säga att han dog av en multiresistent bakterie?
Visst kan detta anses vara småpotatis i en skörd av mediala rotfrukter men som en sann författare har jag bara byggt upp språkbrotten till det värsta av alla. Eller jag vet inte om det klassas som språkfel lika mycket som lögn. Men uttalandet kommer från Anders Borg, och visst tänker kanske många nu att den mannen säger ju aldrig något vettigt. Det håller jag med om, men han brukar ju kunna säga ovettiga saker och det är tydligt för folket att se. Men när han klär sin idioti i lögner ser folket hans kejserliga kläder all dess glans.
Han står i agenda( eller liknade program med liknande koncept) och pratar om skattetrycket. Sedan säger han ” Sverige har det högsta skattetrycket i världen, bortsätt från Danmark” Nå, lilla Borg, då är det ju faktiskt inte det högsta skattetrycket eller är det det? varför skulle Danmark exkluderas ur begreppet ”världen” ? Kanske hyser Anders Borg en agg mot Danmark, eller så tycker han att Mads Mikkelsen har fått lite för mycket uppmärksamhet sen James Bond film och vill bojkotta landet som protest? För om Danmark får vara med på kartan har ju Sverige inte alls ha högsta skattetrycket utan bara näst högsta och det faller ju inte lika bra i munnen. Gör det det, herr Borg?
Skämmes ta mig fan. Skadeskjutas och lämnas att förblöda är att ta i. Men Så ogillar jag honom mest i hela världen, borsätt från alla mördare, våldtäktsmän krigsförare, fundamenatalister, pedofiler och dom som inte diskar undersidan av tallrikar.
Anders Borg, om du fick bestämma över Sverige skulle alla få ljuga som dom ville då?
/martina
Om detta må ni berätta.
När jag var liten fanns det inget som skrämde mig så mycket som nazismen. Det var som ett orosmoln som hängde över mig. Då var jag så pass liten att jag, för mitt eget bästa, inte borde fått berättat för mig vem Hitler var. Jag minns när nyheten nådde mig, familjen var på semester på Cypern och min bror hade läst om det i skolan. Jag snappade upp lite detaljer som idag är helt värdelösa eftersom de är helt osanna. Mamma sa att Hitler skulle inte döda pappa för att han var lång och blåögd och stark. När jag denna information når mina femåriga öron tror jag att pappa har träffat Hitler på ett tåg, eftersom Sverige tillät tyskarna att åka igenom.
Jag fick även berättat för mig att Hitler sköt sig själv i en bunker. Eftersom jag var fem visste jag inte var en bunker var, men jag visste var en bunke var. I min fantasi skapades därför bilden av att Adolf sköt sig i en tunna som sedan rullade ner för en kullerstensbacke. Femåriga Martina var livrädd att detta skulle hända igen och för kullerstensbackar.
Nåja, detta inlägg ska inte handla om mig och min fantasi utan jag ville bara klargöra vilken otrolig respekt jag hade för nazismens offer och hur högt jag värderade att föra historien vidare , trots många felaktigheter som jag under livets gång korrigerat.
Här om dagen läste jag Aftonbladet, som är en av Sveriges enda större ”röda” tidningar. Och läser man tidningen kommer man att läsa serierna och det är precis vad jag gör denna dag. För ovanlighetens skulle läser jag Kalle och Hobbe, som jag brukar tycka är mesig och lam. Men just denna dagen chockas jag av dess innehåll. Kalles barnvakt, eller mamma, tjatar på att han bara stökar runt och hon tar till med hårdhandskarna. Detta är ett beteende hon inte accepterar.Hon säger åt honom på skarpen. Kalle är en liten satunge, det är vad han är. Vad gör Kalle då? Han sträcker upp högerhanden i skyn och säger ”Jawohl, mein Fürher!” Hur gammal är barnet? Och är jag den enda som reagerar på att han drar nazistskämt i tidningen i en serie som handlar om en kille som tror att hans tygtiger lever? När jag var i Kalles ålder trodde jag att Hitlers kusin skulle mörda alla i min familj och Kalle kan helt obrytt antyda att kvinnan som tar hand om honom är samma människa som står ansvarig för miljontals människors död. Och autobahn, men främst miljontals människors tragiska öde!
Skämmes ta mig fan Kalle. Skämmes.
/ Martina
Att sakna förmågan att passa in
Att passa in kan ta upp en stor del av en persons energi och tid. Detta gäller mig, jag anstränger mig verkligen för att bli omtyckt och uppskattad. När det kommer till min arbetsplats lägger större delen av arbetstiden på att klicka med arbetskamraterna än, låt oss säga, mitt faktiska arbete. Inte för att jag behöver deras vänskap, utan bara för att jag ska kunna stoltsera med min sociala talang. Hittills kan man bara beskriva mina försök som totala katastrofer. Jag brukar leka leken ” pest eller kolera” med ofrivilliga deltagare. Tvingar dem att svara för att sedan förkasta deras svar.
En standard fråga” Vad skulle du helst simma 500 meter i , köttfärssås eller kycklingsås?” Svaret blir oftast köttfärs, eller pinsam tystnad.
Idag gjorde jag ett nytt försök att klaffa med mina närmaste. Vi pratade och tvångstankar och impulser. Jag började med att känna av stämningen, iaktta på håll för att inte göra något förhastat och säga något opassande. De började rabbla upp exempel på när man får impulser att göra något drastiskt, som att hoppa framför tåget när det rullar in på stationen. Eller klippa av sig håret när man håller i en sax. Eller vikten av en apelsin gör att man vill kasta in den i ett fönster.
Jag säger till mig själv ” det ligger på en svensson-nivå. Det här kommer du att klara, säg något svensson-aktigt och skratta. Försök inte med något annat nu”
När jag väl öppnar munnen hör jag mig själv säga ” som när man möter ett barn i höfthöjd och vill bara sparka den i huvudet, för att det skulle vara så lätt” sen skrattar jag. För mig själv.
Min gravida arbetskamrat tittar på mig, alla andra tittar på mig och unisont och enstämmigt säger de ” nej, verkligen inte”. Så dog det ut. Jag försöker med ” jo, men kom igen….kom igen…kom…..igen…hörrni…kom igen” eller mitt femte ” kom igen” visste jag att de aldrig skulle komma igen utan bara fortsätta stirra på mig. Jag är en alien.
Jag vet att dem jävlarna ljuger . Jag vet det med mig, för jag kan fan inte vara den enda som känt av lockelse av att sparka en 5-åring i skallen, under haka så de biter sig i tungan. Bara sparka ut med benet liksom. ingen kick flip eller så utan mer en hörna på en elvamanna plan.
Nu kan man inte bli mer missanpassad än vad jag redan är, så mitt nya uppdrag är att se hur långt jag kan gå, hur grov jag kan vara. Det är nu jag tystar min inre röst och bara lever rövare. Har ju faktisk endast 5 arbetsdagar kvar sen lämnar jag staden. och kommer jag tillbaka får jag väl bada i Mälaren, ( jag jobbar på västerås badhus).
/ Martina
