Ni kanske har hört talas om paniken som utbröt kring låten ”Sommar’n som aldrig säger nej”? Låtraden ”Dina bröst är som svalor som häckar” skapade ramaskriv i jante-Sverige året  1973. Det finns vissa ramar som man måste hålla sig inom, speciellt när det gäller de artister som anses som folkkära  artister, för att inte hamna i samma situaion som Malta gjorde.

En artist som jag skulle räka till denna kategori är föredetta idol-Seastian som både har varit med i melodifestivalen och nu gör rollen som ”Danne” i ”Grease- den svenska verisonen”. Han har också varit med i Allsång på skansen (Om detta inte gör någon till gruppen folkkära artister, gör inget det). Men trots allt detta kunde Sebastian Karlsson år 2006 släppa låten ”Do what you’re told” som snabbt blev en radiohit utan att någon kommenterade texten i denna låt. Varför rasade inte Sverige? Jag vet inte. Jag rasar.
Jag ska ge er ett par exempel på vad jag menar.

Låten börjar som vad som verkar ett litet gräl mellan Sebastian och hans ”flickvän”.

Someone’s gonna give…

and it ain’t gonna be me

From now on

Han känner att han behöver sätta ner foten och säga att han vill få det som han vill ibland. Eller?

Someone’s gonna give…

and it ain’t gonna be me

From now on you’ve gotta…

Do what you’re told

Jaha ja! Där ser man! Nu är det Sebbe som bestämmer! Ja ojojoj! Men varför ska hon lyssna på dig för?

I’m the man, gimme control

Eftersom han är man. Såklart.

You’ve

Been wearing the pants

It was cool

But I’m taking them back

Nej men vadå man kan ju inte klaga på honom. Byxor är ju faktiskt inte menade för kvinnoben. Man ska inte utmana naturens lagar, eller vad säger du Gud?  (Du skola icke bära din mans byxor, 1 MOS 22:1.)

We’re Venus and Mars

Standing on opposite planets

Sexes panic

Ja vi ska ju inte gå och löjla oss och tycka att kvinnor kan få göra saker som män gör, det är ju bara en galen fas innan hon inser hur töntigt det är att utmana könsrollerna. Inge mer såna strunt saker, så som…

You get in the car, take my keys,

And then you proceed to drive me…

Crazy

…att köra bil! Ja men herregud! Måste jag dra naturgrejen igen? Det finns ju damcyklar, det måste ju ändå räcka.

Skämmes  jante-Sverige för att du bara rasar när det gäller könsord och skämmes Sebastian för att du skriver så sexistisk låtar och för att du tar foton där det ser ut som du slickar dig i armhålan! Skämmes!

En spark i baken skickas på posten.

Jag satt i min säng i min flanellpyjamas och funderade över vad jag skulle vilja berätta för er. Vad finns det som jag skulle kunna bidra med min åsikt om. Jag satte mig helt enkelt framför min dator och letade på massa olika tidningshemsidor efter något jag skulle kunna vara en arg liten terrier över (detta ett smeknamn jag många gånger har förtjänat genom ettrigt klagande/tjatande/argumenterande, lite beroende hur man ser på saken). Inte ens googlandet på antifeminism+blogg kunde ge mig inspiration idag. Jag vet inte om detta har att göra med min feber eller om jag drabbats av allvarlig skrivkramp.

Sen hörde jag ett litet kraffsande och gnagande från fotänden av min säng och sen kände jag att det var en viss sak som jag skulle vilja dela med mig av, och jag måste nog varna för en drös med slisk vid fortsatt läsning.

Innan jul skulel jag nog kunna erkänna att jag var en ganska tjatig liten tjej. Jag hade en period där jag verligen saknade en liten luden varelse som låg i mitt knä och var varm när jag tittade på tv. Detta fick inte min stackars pojkvän höra nog av, men fin som han är så stod han ut tappert och förklarade helt enkelt hur äckligt det skulle lukta.

Men så på våran lilla julafton fick jag en bild på världens finaste bur som ett litet liv skulle få kalla hem inom en snar framtid. Jag blev väldigt lycklig och började genast titta upp allt man behövde veta för att ta hand om en liten hamster, vilket var min egentliga julklapp. En finfin hamster.

Frågorna var många; Ska man skaffa sig en guld eller dvärghamster? En hona eller hane? Vad är den bästa maten? Det bästa spånet? Det bästa sättet att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig?

Det är egentligen ganska läskigt. Att det finns ett litet liv i världen som är helt beroende av att jag ger det mat och byter vatten och tar hand om det.

Det blev i alla fall en liten man. Detta kan nog faktiskt komma som en överraskning för en del, eftersom jag talar om min lilla skönhet som om det vore en hona. Men jag visste att min lilla hamster var en Ester, så jag tycker det föll sig bäst så. I munnen alltså.

Ester är i och för sig inte så liten, utan en ganska gigantisk liten varelse, stor som en hamster ungefär. Men fin är hon. Finast.

Det jag egentligen ville berätta för er, tappra läsare som hållit ut i denna oändliga sörja till inlägg, är hur mysigt det kan vara för en person med rädsla för att vara ensam att bara höra någon kraffsa och gnaga på en trädgren eller rulla över ens tår med sin stor rosa hamsterboll när man känner sig som mest ängslig och ensam.

Liknande inlägg:

1. Nationstestet. Raggningstestet.
2. Om detta må ni berätta.
3. FFL Frysen stajl

Svenska kvinnor har börjat bekänna färg.

Kanske värdens töntigaste kedjebrev. Ja jag är seriös. Då tar jag ändå med de kedjebreven man fick och skrev förhand när man gick i mellanstadiet i beräkningarna. Så fruktansvärt jävla töntigt.

Varför är den stora frågan. Varför finns det här behovet av att berätta vilken färg ens BH har, eller om man inte ens har på sig en?

Jag ser inte behovet, jag gör verkligen inte.

Inte för att jag vill sexualisera kvinnan underkläder mer än den redan är, men det är det det känns som att man gör genom att bekänna färg, låta folk gilla ens färg och genom det få någon typ av godkännande över att ens underkläder är najs. Speciellt nu när denna ”stora hemlighet” har läckt ut till det andra könet känns hela denna grej lite mer smutsig och onajs. Killar sluta gilla våra underkläder, vi gillar er inte mer för det, det känns mest bara sliskigt.

Så nu kan ni få gå och fundera över min BH:s färg. Spänningen är olidlig.

Liknande inlägg:

1. Det är inte jag som är svinet i dramat
2. Inlägget som inte kom (om personen som inte kom med på resan)
3. Att inte kunna sociala samspel.

Nu har Färjan-Håkan lurat döden.

Färjan-Håkan satt oskyldigt i soliga Thailand och gjorde lite pappersarbete  i solens land när han plötsligt fick en kokosnöt rakt i huvudet! Eller inte direkt rakt i, mer på ena kanten.

” Hade det varit en direktträff hade jag svimmat, men det tog mer på sidan, säger Håkan.” Livsfara helt enkelt.

Färjan-Håkan fortsätter med att berätta om den hemska känslan när han trodde att hans liv var över, på sitt karaktäristiska välformulerade vis;

”Pang! sa det. ”Det är ­inte sant, en kokosnöt i huvudet” tänkte jag.”

Nu kan man ju tänka sig att det finns några av er där ute som tycker att jag ganska orättvisst hånar denna typ av journalistik och främst då kanske denna artikel om livsfaran i och med kokosnötens fall. Men det bästa har ännu inte kommit.

för visst kan en kokosnöt döda en människa, det skulle jag också skriva upp på. Men då pratar man ju om normalstora kokosnötter. Som är ungevfär lika stora som en handboll ungefär. Men detta var inte fallet i detta fall. Så att säga.

”En fallande kokosnöt kan döda en människa. Håkan hade tur i oturen, nöten som träffade honom var ­inte mycket större än en tennisboll. Kokosnötter kan bli upp till 3 kilo tunga. Om en fullstor kokosnöt träffat honom är risken stor att Sverige hade varit en doku­såpafavorit fattigare.”

Jag skulle väl, enligt temat på tidigare inlägg, kunna säga att denna förlust skulle vara topp 3 på ”dödsfall jag inte bryr mig om, över huvud taget”-listan. Men visst. Tack för en fin artikel, Erik Sidung. Jag hoppas du är stolt över dig själv.

Liknande inlägg:

1. Att vara eller inte vara Petter Hansson (att suga eller inte suga)
2. Nintendogenerationen och bajset.
3. Get a life/Get a room!

Igår hade vi besök från hufvudstaden. Kerem och Karro ärade oss med sin närvaro i vår fina och nystädade lägenhet. Vi skulle egentligen fått det här besöket för två veckor sen då vi skulle ha firat Kerems 20årsdag, dock blev det ändrade planer, men nu var de alltså här.

Vi skulle, för att visa dessa två vårt lite finare lite bättre studentliv, gå på en pubrunda på nationerna i stan. Vi jobbade oss under kvällen igenom 4 olika pubar, men vi startade vår resa på vår egen nation, V-dala.

Som jag berättade förut så hade Kerem precis fyllt år så vi bestämde oss för att sjunga för honom på den första nationen och sen kläckte jag den fantastiska idéen om att vi skulle göra Det Stora Nationstestet och  sjunga för honom på varje nation för att se hur många som hängde med i firandet och genom detta avgöra stämningens hetta, eller kyla. Här kommer resultatet.

V-dala: Den första nationen vi hamnade på, och även vår egen. Puben var full av människor och klockan var väl ungefär 22.00 när vi började sjunga, men ändå var stämningen låg. En kvinna mimade med i sången. Några få applåderade efteråt. Mer än så blev det inte. Tyvärr. Jag kan inte se en så stor anledning till detta utom att detta kanske inte är den mest stämningsfulla puben i stan (men de har en bra lördagsklubb i alla fall). 3/10.

Upplands: Andra anhalten och grannationen. Här var det också fullt av folk och klockan hade nog hunnit bli nästan halv när vi kom hit och hade hunnit fått ölen och ställde oss vid en barlist längs en vägg. Vi hade inför sången ett problem att lösa; Det fanns inga sittplatser där födelsedagsbarnet kunde sitta under sången. Lösning; Vi sätter Kerem på en pall där någon redan sitter. Detta kan bli festligt tänkte vi, nu har ju hela det stora bordet där vi satte ner Kerem sett oss och uppmärksammat att något kommer hända, nu måste de ju sjunga. Men icke. Knäpptysta var de. Det var alla på hela puben. Bajsstämmning skulle man kunna säga. Men till Upplands försvar så är denna nation inte helt optimal för att skapa en stämning för annat än små sällskap då hela puben består av mindre rum med ett par bord istället för ett större rum med större bord.  Jag tror också att det borde där vi satte ner Kerem mer blev överraskade och förvirrade än vi trodde de skulle bli. För lite öl möjligen. Sen måste ju vi som testutförare ta åt oss lite kritik då vi först försökte oss på ”med en enkel tullipan…” och misslyckades innan vi tog den vanliga hederliga sången. Testet var alltså inte utfört på samma sätt som vid första puben. Skäms på oss. Men trots allt detta, så var stämningen mer begravningslik här än vad som är acceptabelt. 1/10.

GH: Tredje stoppet för kvällen. GHs pub som mer ser ut som scoutstuga än något annat men är en väldigt liten gemytlig pubmiljö, speciellt bra för vårat test. För även om vi på denna pub hann prata med lite folk innan vi sjöng och berättade om testet så var detta i särklass det bästa stället. När vi började sjunga för Kerem så började folk ställa sig upp vid alla borden och skålade med oss och skrålade med och jublade och det blev helt enkelt en väldigt härlig stämning. Fantatsiskt trevligt. Det här är platsen då jag, om ett par veckor, ska bli sjungen för. 9/10.

Norrlands: Vad som kom att bli sista anhalten för kvällen. En större pub än de tidigare men nu var klockan också väldigt mycket, så folk borde ha hunnit få i sig ett par öl innan vi kom dit och kanske vara lite mer sugna på att skråla i takt med oss. Här hade vi också lite hjälp i form av Mauro, gammal gymnasiekompis till männen i sällskapet, som jobbar på Norrlands. Folk sjöng med lite granna. En väldit full man tacklade mig och lyfte upp Kerem på ett bord. Men det fanns ändå inte den här helhetsstämningen på puben som vi hoppast på, även om en del enskillda instattser måste prisas. 6/10.

Testet var mycket roligt att genomföra och vi hade en solklar vinnare i GHs pub. Mycket härlig stämning  och också puben com har flesta, och definitivt roligast, öl. Gårdagens inköp där innehöll bland annat en körsbärsöl och en grönt te-öl. Sjögräsölen var slut. Tyvärr.

Igår blev de också många diskussioner kring raggning, både innan vi gick ut, men också under kvällen. Hur ska man ragga? Kan vi sno knep från How i meet your mother och köra ”Have you meet Ted?” eller möjligen ”Ted Mosby, architect.” (fast då med Jespers nyinskaffade namnskylt där hans nuvarande studieinriktning kan läsas)? Många diskussioner som sagt. Vem skulle lyckas bäst ikväll?

Så här i efterhand skulle jag nog säga att vem som var vår vinnare är svårt att avgöra, i alla fall om vi ska prata om de deltagare som vi som sällskap bestod av. Istället kom det in en otippad deltagare. Toamannen.

Under mina levnadsår har jag många gåner stött på dåliga raggningsrepliker. Mest i film. Mest i amerikanska sådana. Jag har dock inte haft någon empirisk erfarenhet av detta.  Tills igår.

Som jag tidigare berättade hamnade vi på GH efter ungefär tre öl, och detta leder till att min blåsa känns fullare i takt med att jag gör detsamma. Så jag begav mig mot toalettkön för att lösa detta problem. Det var jag inte ensam om att göra. För bakom mig står en man som antingen tänkte att toalettkön var ett bra raggningställe, eller bara kände för att göra något kul av denna annars ganska långtråkiga väntan.

Toalettmannen lutar sig fram emot mitt öra och säger relativt högt, trots att det mest logiska hade varit att viska;

- Jag bukar inte ligga med tjejer som dig, men…

Hur ska jag tolka detta? Jag får mest en känsla av att han försöker med The game. Min reaktion blev mest ett ljud, som inte var av sexuell karaktär, utan mest blev något typ av ljudsatt andning. Detta hände precis när det var min tur att gå på toaletten (tackgodegud) så det han fick nöja sig med som respons var just mitt ljud och ett fniss när jag var tvungen att passera honom igen på vägen tillbaka.

Han lyckades nog inte med sin uppgift, om denna inte var att ge mig en upplevelse jag inte tidigare varit med om i och med min första dåliga raggningsreplik på krogen. Den tackar jag för.

Liknande inlägg:

1. Att äga ett litet liv.
2. FFL Frysen stajl
3. Jävla Stockholmsnatt. Jävla manshelvete.

Här om dagen hade jag i min undervisning ett seminarium som delvis hanterade frågan kring nintendo-generation och dess situation i skolan.

Sedan dess är detta jag något jag gått och funderat över medias roll i mitt liv. Jag tänkte på det igår kväll när jag under ett par timmar spelade tv-spel utan att tröttna. Jag tänkte på det idag när jag låg och tittade på ”Americas next top model” på min dator när jag badade. Men framför allt funderade jag över detta för ett par minuter sedan då Jesper innifrån vår toalett än en gång påminde mig om teknikens sjuka roll i våra liv, men också denna mans speciella humor.

”God dag,till min förskräckelse ter det sig på det viset att jag tycks ha försatt mig i en litet prekär situation med vilkens hantering er hjälp ombedes. Det tycks ha flytt mitt arma sinne att toalettpapiret äro slut. Mitt spörsmål gäller därför huruvida någon av er skulle ha möjlighet att kasta in ett näsdukspaket från städkabinettet? (…)”

Detta sms får jag när jag sitter ungefär fyra-fem meter ifrån toalettdörren. Mannen väljer alltså det absolut märkligaste sättet för att påkalla min uppmärksamhet. Han hade tur att min mobil var på. Annars hade det kunnat ta lång tid innan någon kom ihåg att han var borta och börjat leta.

Teknologin har sina brister.

Liknande inlägg:

1. Inga blad, inga skärsår, inget hår!
2. Jag kanske har letat efter gud ändå…
3. Kimpaj om pajerna

Ni vet vad det är jag har skrivit mest om i denna blogg. Ni vet vad jag menar. Sex. Det har på något sätt blivit min nich att skriva om sex. Sex och sexrelaterade saker.

Trender är icke till för att brytas. Stabilitet är fantastiskt. Gamla mönster är det vackraste jag vet.

Så sex.

Det finns en konstnär. Det finns en konstnär vid namn Richard Whitehurst från stora landet Amerikatt. Han är en konstnär som säger sig ha tröttnat på den enformiga konsten i hans stad. Han säger sig ha tröttnat på att ställa ut sin konst på olika gallerier och han säger sig ha tröttnat på att det enda konsten går ut på är egentligen att kopiera redan existerande konst. Han vill förändra. Han vill förändra folks liv för alltid. Han vill göra ett bestående intryck.

Det senaste året har det funnits en ganska lång debatt kring konsten i Sverige. Vad är konst? Vad får man egentligen göra i konstens namn? Får man bryta mot lagen men ändå frias, enbart för att man gör det för konsten?

Detta är nog en debatt som Richard Whitehurst har lyckats skapa i USA med sitt nya konstverk.

Han har tidigare gjort ett konstverk som är en, vad man skulle kunna kalla, mesigare version av sitt nya konstverk tidigare. Detta kallades för THE PUNCH-YOU-IN-THE-FACE TUNNEL. Konstverket gick ut på att Richard Whitehurst hade byggt en tunnel. En trattformad tunnel. Om du kryper igenom tunnel tills dess ände så, som namnet kanske avslöjar, så kommer Richard Whitehurst att slå dig på käften, rent ut sagt.

Detta fick Richard Whitehurst väldigt mycket uppmärksamhet för. Hans tredje offer var en modell som han bröt näsan på som sedan förlorade sitt jobb, och eftersom detta är Amerikatt, så är det såklart att hon stämde honom.

Men hans nya idé är lite mer extrem. Den har redan skapat väldigt  mycket protester från bland annat lokala feministgrupper. Hans nya konstverk har, redan innan det är färdigt, blivit hotat med att inte få ställas ut.

THE RAPE TUNNEL

Richard Whitehurst håller på och bygger en tunnel, likt den i hans tidigare konstverk som leder intill ett mörkt rum där Richard Whitehurst själv kommer att vänta på besökaren och, ja, försöka våldta honom/henne.

Och ja, den här mannen är helt seriös med detta. Han tänker alltså sitta i ett mörkt rum och försöka med alla medel han kan att våldta alla besökare.

”Maybe I won’t be able to rape everyone who crawls through the tunnel, but the door is open for all kinds of scenarios; rape, serious injury, maybe even death. I might even get arrested.”

Det hoppas jag verkligen att du blir. Richard Whitehurst borde hängas. Eller än nu bättre våldtas.

Richard Whitehurst pratar om våldtäkt precis som om det skulle vara som vilken våldshandling som helst. Han pratar om det som om det vore samma sak som ett slag i ansiktet, bara lite mera våldsamt.

På frågan om Richard Whitehurst  är pro-rape svarar han;

”Not really.”

Som sagt. Rövknulla honom. Eller ännu bättre. Tryck upp en trasig glasflaska i analen på Richard Whitehurst.

Ursäkta språket.

Men att visa sån brist på respekt för den mänskliga kroppen och varje människas integritet. Vare sig den där jävla tunneln blir klar eller inte. Vare sig den får ställas ut eller inte. Vare sig någon faktisk kryper igenom den eller inte. Grip Richard Whitehurst. Spärra in honom. Det kvittar om det här är konst eller inte. Det har ingenting med saken att göra. Detta är bara så fruktansvärt avskyvärt och vidrigt att jag har lust att ställa mig upp inne på HUGOS och skrika rakt ut av ilska.

Få saker gör mig så här arg.

Nej nu ljög jag. Många saker gör mig såhär arg. Men sällan blir jag så illa till mods över att det finns såna här människor och att de ges utrymme i konstvärlden och att  det  finns människor som  till exempel som kvinnan som är ansvarig för galleriet där Richard Whitehurst vill ställa ut sin tunnel försvarar honom och anlitar en bunt med advokater för att försvara honom.

Vidriga människor finns det tydligen fler av än jag anade.

Om jag tror på mord?

Not really.

Jag hoppas ni får svininfluensan och dör.

(för er som vill läsa originalartikeln om  tunneln  så finns den här. Jag vill också tacka Jesper för tipset. Tack.)

Liknande inlägg:

1. Dagen D
2. Jag tänker då tammefan inte bekänna färg.
3. Do what you’re told

Den 7 september, 08.15. Min allra första dag på resten av mitt liv. Eller i alla fall 5,5 år framöver. Jag kliver in, livrädd för att tappa bort mig i denna en aning förvirrande byggnad. Livrädd för att råka säga något fel till de andra. Livrädd för dagens lektion. Totalt jävla skräckslagen.

Nu, 17 dagar senare sitter jag vant och studerar i husets bibliotek. Nu är jag inte längre livrädd för seminarierna och mina kursare. Nu sitter jag istället och blir galen på mig själv som inte kan koncentrera mig på att läsa det jag borde till min tenta på tisdag. Jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig och läsa så många sidor som det krävs av oss att det ska läsas och faktiskt komma ihåg OCH analysera!

Jag har lite svårt att anpassa mig till att inte vara bäst i klassen, eller i alla fall bland de bästa. Jag tror jag är lite fucked-for-life från min tid på Fryshuset. Där kunde man. om man hade rätt ordbajsningsskill och en ganska måttlig kunskap om ämnet, kunde man i princip få bra betyg i allt. Detta var något jag trivdes väldigt bra med. Jag är bra på att ordbajsa.

Nu fungerar inte det här längre. Just nu, när jag sitter här och försöker tentaplugga känns det inte som om jag kommer lyckas bajsa fram ett G på skrivningen. Just nu känns det mer som att försöka bajsa fram världens största barn. Jag är trött.

Jag är trött och skulle behöva lite sällskap eller underhållning. Just nu får jag nöja mig med en plopp och internettupplagorna av våra dagstidngar. Det är humor. Oftast. Ibland är det lite tragikomiskt. Men jag tycker det är okej att skratta åt det också. Man får unna sig lite skadeglädje nu när man är fattig student och inte kan roa sig med dyra nöjen.

Men Uppsala är fantastiskt. Det är fantastiskt att varje (nästan) morgon gå till mitt stora skolhus i tegel. Till och med en känsla av Skarpnäck finns här i denna fina stad. Jag skulle nästan vilja påstå att mitt klängväxt beprydda skolhus är det vackraste av alla institutionerna, speciellt nu när löven som täcker hela huset har ändrat färg från sommargrön till klarröd höstkappa.

Mitt skolhus har vinrankor med faktiska vindruvor, som inte ens är lite sura.

Hur är ditt liv?

Liknande inlägg:

1. Tre kronor
2. Resor och sånt
3. Om detta må ni berätta.

Tillbaka från Grekland. Dock ska min reseskildring bli lite annorlunda, det där vardagstjaffset lämnar jag över till di andra.

En sak vi upptäkte under vår utlandsresa är att greker inte är speciellt bra på engelska om man ska vara lite krass. En annan sak som vi också märkte blev en ganska direkt effekt av detta är alla olika definitioner av pajer som detta land innehar.Detta tog ett par dagar för oss att förstå att det inte bara var en restaurang som inte riktigt tyckte att vår västerländska typ av paj var densamma som deras och frågan är om dessa pajer någon gång slutade att överraska oss. Jag tänkte helt enkelt göra en lista på alla dessa pajer och kanske förklara för blivande Greklands-ressenärer vet vad de kanske har beställt.

Souvlaki and pie- Detta var vårat första möte med de oliak typer av Greklands pajen. Vi trodde helt enkelt att man skulle få in souvlaki och sedan som tillbehör en liten typ ost paj. Men icke! Denna rätt bestod av souvlaki i ett bröd som för ögat verkade friterat.

Allonissos cheespie- En av öns paradrätter. En gigantisk kringla av friterad smördeg fylld med feta ost. Denna rätt kan lätt bli ett mål för 2-3 personer även om den ibland står bland förrätterna.

Mediteranien pie- En paj i samma anda som cheespie, men fylld med saker som oliver, feta och andra typiska medelhavsgrönsaker.

Vealpie- Köttgalningen Sebbe beställde in kalvpajen på en restaurang uppe i gamla stan på Alonissos. Denna rätt såg mer ut som lasange än något annat, och smakade ungefär likadant. Sebbe fick kött- han var nöjd.

Potatopie- Den bästa av alla pajerna. Jag och Jesper, kanske lite småfulla, bestämde oss för att pröva ännu en paj på en liten kvarterskrog och nog blev vi överraskade den här gången! Potatopie hävdade Jesper att det inte kunde vara annat än potatisgratäng eller något snarlikt, medan jag höll fast vid att pajerna här inte har någon logik och är därför helt opolitliga. Gissa vem som hade rätt? Potatopie var ett dubbelvikt polarbröd, fyllt med ketchup, senap, lite sallad med till hörande dressing och pommesfrittes. Jag säger bara fan-wait for it-tastic!

/Kim

Liknande inlägg:

1. Austria (No kangaroos) A.K.A. Vin i Wien
2. Vart ligger jag på lantisskalan?
3. Resor och sånt

Ibland undrar jag helt seriöst hur människor tänker och hur evolutionen fungerar.Hur vissa saker inte kan ha död ut med generationer av äckel.

Som tjej har jag ett antal gånger, till och med ett flerta gånger, blivit skriken efter och tafsad på, detta är inget nytt men varje gång detta händer blir jag lika förbannad och ledsen över att detta ens händer.

Jag är på väg hem från en av mina vänner i Segeltorp som ligger utanför Fruängen, vilket är en resa i sig. Jag får sällskap till Slussen men sen var det upp till mig att ta mig hem själv. Min plan; Gullmarsplan, sedan buss till Skarpnäck.

När jag lyckas ta mig till Gullmarsplan och sitter vid hållplatsen och väntar så kommer det fram en kille pch sätter sig bredvid mig. Lite småfull som jag är så svarar jag när han börjar småprata med mig om vart jag ska och vad jag har gjort. Vi pratar och skrattar lite som småfulla människor på väg hem ofta tycks göra. Helt plötsligt kör en av vad som verkar vara hans killkompisar fram med en bil där bussen snart ska rulla fram. Han stannar och tittar på sin vän som sitter bredvid mig på ett väldigt menande sätt, typ ”ska-vi-inte-åka-snart?”. Killen bredvid mig säger då, helt plötslig;

”Du skulle väl till Skarpnäck? Vi ska till Enskededalen, vad säg som om att få skjuts hem?”

Detta är något som jag tar som ett skämt, som något en relativt full människa säger till en annan vid en busshällplats i natten. Hur dum tror han att jag är? Det är regel nummer 1 i uppfostringen i Sverige;

Tala aldrig med främlingar, och om de lockar dig in i en bil, följ inte med dem .

Detta är ett av mina budord som jag inte släpper bara sådär. Då börjar denna man ta mig på låret och försöka övertyga mig om att det visst är en väldigt bra idé att följa med i bilen. Detta är INTE vad jag kallar ett bra argument och hans vidriga sätt gör att jag ställer mig upp och säger åter igen ”Tack, men nej tack”, denna gången ganska mycket argare.

Då tar denna man/kille/dåre tag om mina ramar, tar mig på bröstet och försöker tvinga in mig i den skruttiga lilla bil som hans kompis kört fram.

Ibland tackar jag gudarana för att jag har gått på självförsvar. Min första logiska tanke vid detta tillf’älle är att ta tag om hans midja och knäa honom så hårt jag bara kan. Detta är vad jag gjorde.

Sedan kom ordningsvakterna och började förhöra mig om vad jag höll på med. Jag förklarade halvgråtande situationen för dessa och gick sedan därifrån. När min buss äntligen kom såg jag dessa vakter arg skälla ut denna kille utanför bilen. Nu i efterhand önskar jag att jag hade slagit honom mer. Det gör jag alltid.

Spela roll hur mycket feministisk teori jag kan, hur många föredrag jag har hört/hållit om detta, hur många liknande situationer jag hamnat i så begriper jag inte hur jag skulle kunna förtjäna detta. Det gör jag inte. Det gör ingen. Jävla manshelvete.

Så känna det just nu. Tack Stockholm för detta varma välkomnande hem igen.

Imorgon blir det Incesterås.

Liknande inlägg:

1. Jävla Promoebanan
2. FFL Frysen stajl
3. Helg – Vardag