Utvald bloggare
De tio senaste inläggen skrivna av Kim:
Ni kanske har hört talas om paniken som utbröt kring låten ”Sommar’n som aldrig säger nej”? Låtraden ”Dina bröst är som svalor som häckar” skapade ramaskriv i jante-Sverige året 1973. Det finns vissa ramar som man måste hålla sig inom, speciellt när det gäller de artister som anses som folkkära artister, för att inte hamna i samma situaion som Malta gjorde.
En artist som jag skulle räka till denna kategori är föredetta idol-Seastian som både har varit med i melodifestivalen och nu gör rollen som ”Danne” i ”Grease- den svenska verisonen”. Han har också varit med i Allsång på skansen (Om detta inte gör någon till gruppen folkkära artister, gör inget det). Men trots allt detta kunde Sebastian Karlsson år 2006 släppa låten ”Do what you’re told” som snabbt blev en radiohit utan att någon kommenterade texten i denna låt. Varför rasade inte Sverige? Jag vet inte. Jag rasar.
Jag ska ge er ett par exempel på vad jag menar.
Låten börjar som vad som verkar ett litet gräl mellan Sebastian och hans ”flickvän”.
Someone’s gonna give…
and it ain’t gonna be me
From now on
Han känner att han behöver sätta ner foten och säga att han vill få det som han vill ibland. Eller?
Someone’s gonna give…
and it ain’t gonna be me
From now on you’ve gotta…
Do what you’re told
Jaha ja! Där ser man! Nu är det Sebbe som bestämmer! Ja ojojoj! Men varför ska hon lyssna på dig för?
I’m the man, gimme control
Eftersom han är man. Såklart.
You’ve
Been wearing the pants
It was cool
But I’m taking them back
Nej men vadå man kan ju inte klaga på honom. Byxor är ju faktiskt inte menade för kvinnoben. Man ska inte utmana naturens lagar, eller vad säger du Gud? (Du skola icke bära din mans byxor, 1 MOS 22:1.)
We’re Venus and Mars
Standing on opposite planets
Sexes panic
Ja vi ska ju inte gå och löjla oss och tycka att kvinnor kan få göra saker som män gör, det är ju bara en galen fas innan hon inser hur töntigt det är att utmana könsrollerna. Inge mer såna strunt saker, så som…
You get in the car, take my keys,
And then you proceed to drive me…
Crazy
…att köra bil! Ja men herregud! Måste jag dra naturgrejen igen? Det finns ju damcyklar, det måste ju ändå räcka.
Skämmes jante-Sverige för att du bara rasar när det gäller könsord och skämmes Sebastian för att du skriver så sexistisk låtar och för att du tar foton där det ser ut som du slickar dig i armhålan! Skämmes!
En spark i baken skickas på posten.
Att äga ett litet liv.
Jag satt i min säng i min flanellpyjamas och funderade över vad jag skulle vilja berätta för er. Vad finns det som jag skulle kunna bidra med min åsikt om. Jag satte mig helt enkelt framför min dator och letade på massa olika tidningshemsidor efter något jag skulle kunna vara en arg liten terrier över (detta ett smeknamn jag många gånger har förtjänat genom ettrigt klagande/tjatande/argumenterande, lite beroende hur man ser på saken). Inte ens googlandet på antifeminism+blogg kunde ge mig inspiration idag. Jag vet inte om detta har att göra med min feber eller om jag drabbats av allvarlig skrivkramp.
Sen hörde jag ett litet kraffsande och gnagande från fotänden av min säng och sen kände jag att det var en viss sak som jag skulle vilja dela med mig av, och jag måste nog varna för en drös med slisk vid fortsatt läsning.
Innan jul skulel jag nog kunna erkänna att jag var en ganska tjatig liten tjej. Jag hade en period där jag verligen saknade en liten luden varelse som låg i mitt knä och var varm när jag tittade på tv. Detta fick inte min stackars pojkvän höra nog av, men fin som han är så stod han ut tappert och förklarade helt enkelt hur äckligt det skulle lukta.
Men så på våran lilla julafton fick jag en bild på världens finaste bur som ett litet liv skulle få kalla hem inom en snar framtid. Jag blev väldigt lycklig och började genast titta upp allt man behövde veta för att ta hand om en liten hamster, vilket var min egentliga julklapp. En finfin hamster.
Frågorna var många; Ska man skaffa sig en guld eller dvärghamster? En hona eller hane? Vad är den bästa maten? Det bästa spånet? Det bästa sättet att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig?
Det är egentligen ganska läskigt. Att det finns ett litet liv i världen som är helt beroende av att jag ger det mat och byter vatten och tar hand om det.
Det blev i alla fall en liten man. Detta kan nog faktiskt komma som en överraskning för en del, eftersom jag talar om min lilla skönhet som om det vore en hona. Men jag visste att min lilla hamster var en Ester, så jag tycker det föll sig bäst så. I munnen alltså.
Ester är i och för sig inte så liten, utan en ganska gigantisk liten varelse, stor som en hamster ungefär. Men fin är hon. Finast.
Det jag egentligen ville berätta för er, tappra läsare som hållit ut i denna oändliga sörja till inlägg, är hur mysigt det kan vara för en person med rädsla för att vara ensam att bara höra någon kraffsa och gnaga på en trädgren eller rulla över ens tår med sin stor rosa hamsterboll när man känner sig som mest ängslig och ensam.
Jag tänker då tammefan inte bekänna färg.
Svenska kvinnor har börjat bekänna färg.
Kanske värdens töntigaste kedjebrev. Ja jag är seriös. Då tar jag ändå med de kedjebreven man fick och skrev förhand när man gick i mellanstadiet i beräkningarna. Så fruktansvärt jävla töntigt.
Varför är den stora frågan. Varför finns det här behovet av att berätta vilken färg ens BH har, eller om man inte ens har på sig en?
Jag ser inte behovet, jag gör verkligen inte. 
Inte för att jag vill sexualisera kvinnan underkläder mer än den redan är, men det är det det känns som att man gör genom att bekänna färg, låta folk gilla ens färg och genom det få någon typ av godkännande över att ens underkläder är najs. Speciellt nu när denna ”stora hemlighet” har läckt ut till det andra könet känns hela denna grej lite mer smutsig och onajs. Killar sluta gilla våra underkläder, vi gillar er inte mer för det, det känns mest bara sliskigt.
Så nu kan ni få gå och fundera över min BH:s färg. Spänningen är olidlig.
Ibland blir man påmind om hur kort livet kan vara.
Nu har Färjan-Håkan lurat döden.
Färjan-Håkan satt oskyldigt i soliga Thailand och gjorde lite pappersarbete i solens land när han plötsligt fick en kokosnöt rakt i huvudet! Eller inte direkt rakt i, mer på ena kanten.
” Hade det varit en direktträff hade jag svimmat, men det tog mer på sidan, säger Håkan.” Livsfara helt enkelt.
Färjan-Håkan fortsätter med att berätta om den hemska känslan när han trodde att hans liv var över, på sitt karaktäristiska välformulerade vis;
”Pang! sa det. ”Det är inte sant, en kokosnöt i huvudet” tänkte jag.”
Nu kan man ju tänka sig att det finns några av er där ute som tycker att jag ganska orättvisst hånar denna typ av journalistik och främst då kanske denna artikel om livsfaran i och med kokosnötens fall. Men det bästa har ännu inte kommit.
för visst kan en kokosnöt döda en människa, det skulle jag också skriva upp på. Men då pratar man ju om normalstora kokosnötter. Som är ungevfär lika stora som en handboll ungefär. Men detta var inte fallet i detta fall. Så att säga.
”En fallande kokosnöt kan döda en människa. Håkan hade tur i oturen, nöten som träffade honom var inte mycket större än en tennisboll. Kokosnötter kan bli upp till 3 kilo tunga. Om en fullstor kokosnöt träffat honom är risken stor att Sverige hade varit en dokusåpafavorit fattigare.”
Jag skulle väl, enligt temat på tidigare inlägg, kunna säga att denna förlust skulle vara topp 3 på ”dödsfall jag inte bryr mig om, över huvud taget”-listan. Men visst. Tack för en fin artikel, Erik Sidung. Jag hoppas du är stolt över dig själv.
Nationstestet. Raggningstestet.
Igår hade vi besök från hufvudstaden. Kerem och Karro ärade oss med sin närvaro i vår fina och nystädade lägenhet. Vi skulle egentligen fått det här besöket för två veckor sen då vi skulle ha firat Kerems 20årsdag, dock blev det ändrade planer, men nu var de alltså här.
Vi skulle, för att visa dessa två vårt lite finare lite bättre studentliv, gå på en pubrunda på nationerna i stan. Vi jobbade oss under kvällen igenom 4 olika pubar, men vi startade vår resa på vår egen nation, V-dala.
Som jag berättade förut så hade Kerem precis fyllt år så vi bestämde oss för att sjunga för honom på den första nationen och sen kläckte jag den fantastiska idéen om att vi skulle göra Det Stora Nationstestet och sjunga för honom på varje nation för att se hur många som hängde med i firandet och genom detta avgöra stämningens hetta, eller kyla. Här kommer resultatet.
V-dala: Den första nationen vi hamnade på, och även vår egen. Puben var full av människor och klockan var väl ungefär 22.00 när vi började sjunga, men ändå var stämningen låg. En kvinna mimade med i sången. Några få applåderade efteråt. Mer än så blev det inte. Tyvärr. Jag kan inte se en så stor anledning till detta utom att detta kanske inte är den mest stämningsfulla puben i stan (men de har en bra lördagsklubb i alla fall). 3/10.
Upplands: Andra anhalten och grannationen. Här var det också fullt av folk och klockan hade nog hunnit bli nästan halv när vi kom hit och hade hunnit fått ölen och ställde oss vid en barlist längs en vägg. Vi hade inför sången ett problem att lösa; Det fanns inga sittplatser där födelsedagsbarnet kunde sitta under sången. Lösning; Vi sätter Kerem på en pall där någon redan sitter. Detta kan bli festligt tänkte vi, nu har ju hela det stora bordet där vi satte ner Kerem sett oss och uppmärksammat att något kommer hända, nu måste de ju sjunga. Men icke. Knäpptysta var de. Det var alla på hela puben. Bajsstämmning skulle man kunna säga. Men till Upplands försvar så är denna nation inte helt optimal för att skapa en stämning för annat än små sällskap då hela puben består av mindre rum med ett par bord istället för ett större rum med större bord. Jag tror också att det borde där vi satte ner Kerem mer blev överraskade och förvirrade än vi trodde de skulle bli. För lite öl möjligen. Sen måste ju vi som testutförare ta åt oss lite kritik då vi först försökte oss på ”med en enkel tullipan…” och misslyckades innan vi tog den vanliga hederliga sången. Testet var alltså inte utfört på samma sätt som vid första puben. Skäms på oss. Men trots allt detta, så var stämningen mer begravningslik här än vad som är acceptabelt. 1/10.
GH: Tredje stoppet för kvällen. GHs pub som mer ser ut som scoutstuga än något annat men är en väldigt liten gemytlig pubmiljö, speciellt bra för vårat test. För även om vi på denna pub hann prata med lite folk innan vi sjöng och berättade om testet så var detta i särklass det bästa stället. När vi började sjunga för Kerem så började folk ställa sig upp vid alla borden och skålade med oss och skrålade med och jublade och det blev helt enkelt en väldigt härlig stämning. Fantatsiskt trevligt. Det här är platsen då jag, om ett par veckor, ska bli sjungen för. 9/10.
Norrlands: Vad som kom att bli sista anhalten för kvällen. En större pub än de tidigare men nu var klockan också väldigt mycket, så folk borde ha hunnit få i sig ett par öl innan vi kom dit och kanske vara lite mer sugna på att skråla i takt med oss. Här hade vi också lite hjälp i form av Mauro, gammal gymnasiekompis till männen i sällskapet, som jobbar på Norrlands. Folk sjöng med lite granna. En väldit full man tacklade mig och lyfte upp Kerem på ett bord. Men det fanns ändå inte den här helhetsstämningen på puben som vi hoppast på, även om en del enskillda instattser måste prisas. 6/10.
Testet var mycket roligt att genomföra och vi hade en solklar vinnare i GHs pub. Mycket härlig stämning och också puben com har flesta, och definitivt roligast, öl. Gårdagens inköp där innehöll bland annat en körsbärsöl och en grönt te-öl. Sjögräsölen var slut. Tyvärr.
Igår blev de också många diskussioner kring raggning, både innan vi gick ut, men också under kvällen. Hur ska man ragga? Kan vi sno knep från How i meet your mother och köra ”Have you meet Ted?” eller möjligen ”Ted Mosby, architect.” (fast då med Jespers nyinskaffade namnskylt där hans nuvarande studieinriktning kan läsas)? Många diskussioner som sagt. Vem skulle lyckas bäst ikväll?
Så här i efterhand skulle jag nog säga att vem som var vår vinnare är svårt att avgöra, i alla fall om vi ska prata om de deltagare som vi som sällskap bestod av. Istället kom det in en otippad deltagare. Toamannen.
Under mina levnadsår har jag många gåner stött på dåliga raggningsrepliker. Mest i film. Mest i amerikanska sådana. Jag har dock inte haft någon empirisk erfarenhet av detta. Tills igår.
Som jag tidigare berättade hamnade vi på GH efter ungefär tre öl, och detta leder till att min blåsa känns fullare i takt med att jag gör detsamma. Så jag begav mig mot toalettkön för att lösa detta problem. Det var jag inte ensam om att göra. För bakom mig står en man som antingen tänkte att toalettkön var ett bra raggningställe, eller bara kände för att göra något kul av denna annars ganska långtråkiga väntan.
Toalettmannen lutar sig fram emot mitt öra och säger relativt högt, trots att det mest logiska hade varit att viska;
- Jag bukar inte ligga med tjejer som dig, men…
Hur ska jag tolka detta? Jag får mest en känsla av att han försöker med The game. Min reaktion blev mest ett ljud, som inte var av sexuell karaktär, utan mest blev något typ av ljudsatt andning. Detta hände precis när det var min tur att gå på toaletten (tackgodegud) så det han fick nöja sig med som respons var just mitt ljud och ett fniss när jag var tvungen att passera honom igen på vägen tillbaka.
Han lyckades nog inte med sin uppgift, om denna inte var att ge mig en upplevelse jag inte tidigare varit med om i och med min första dåliga raggningsreplik på krogen. Den tackar jag för.
