Idag var det dags. Idag var dagen då allt stod på spel.
Idag var Dagen D
Om KTA får bestämma var idag inte alls Dagen D, idag var Dag -1.

Men vi backar sisådär en vecka.

Smset löd:

Det här är Richard, KTA-läkare. Ring så fort du kan

Inget mer.

Var det något allvarligt? Om det inte skulle vara något allvarligt skulle det väl inte vara så bråttom? Å andra sidan, om det var något allvarligt skulle väl inte läkaren ha smsat utan istället ha fortsatt att ringa? Men varför var det isf så bråttom med detta icke-allvar?

Richard lät glad när han svarade.

Kanske hade han en överraskning?

Provsvaren från gårdagens prover hade kommit in.

Men de såg väl såklart bra ut, det var väl det han ville ha sagt?

De såg inte så bra ut som de borde.

Säkert bara crp, skjutit i höjden för att jag varit lite förkyld, helt normalt.

Jag hade ovanligt låga nivåer av koagulationsfaktorer.

oj

Efter lite Q&A om mina blödningsvanor (tandborstning, toalettbesök, blåmärken) konstaterades att jag kanske hade blödarsjuka men att jag borde strunta i det.

Score, två kroniska sjukdomar!

Blödarsjukan skulle inte påverka mig.

Förutom att jag skulle ha ännu en kronisk sjukdom och bli exkluderad från läkemedelsstudien jag lyckats få programkommittén för läkarprogrammet i Uppsala att godkänna som giltig frånvaro.

Likt John Locke (inte filosofen utan LOST-karaktären som är döpt efter filosofen) vägrade jag godta när folk sade åt mig vad jag kan och vad jag inte kan göra.
(även han stundtals guidad av en Richard)

Om Ricki Lake har lärt mig någonting så är det att jag vet vad som ska göras när något behöver förändras snabbt.

Det var dags för koagulations-bootcamp.

Koagulations-bootcamp består i princip av att äta spenat, och oh boy did I eat spenat!

Så idag var det dags.

Nu skulle testet tas om och likt Heidi Klum sade Richard min KTA-läkare (i runda slängar) ”One day you’re in, and the next day you’re out”.

Liknande inlägg:

1. Förbannade tunnel. Förbannade konst.
2. Nintendogenerationen och bajset.
3. Bajsporr, Google och Petter Hansson

Alla söker vi efter svar.
En del på livet, en del på ett quiz på sin nollning och andra på vad man egentligen ska tycka om vargjakten.

Alternativ tre gäller mig.

Som så många andra vill jag ha någon vis människa som redan tyckt till om situationen. Någon som man känner att man kan lita på som, gärna osentimentalt, spaltar upp för- och nackdelar och sedan meddelar en dom.

Som så många andra har jag funnit min tilltro till Nordman.
Som jag ser det har Nordman ponerat en potentiell vargjakt och helt sonika bestämt sig för att tillverka den moraliska kompass som krävs.

Visserligen ser jag i egenskap av hardcore-naturvetare att jakt kan behövas för att förhindra en j-kurva och därmed en ohämmad tillväxt av stammen och som leder till en sjukdom eller dylikt som får populationstalen att sjunka till lägre än de var från början.
Därför kan jakt behövas för att hålla vargstammen på en fortsatt hög nivå.

Dock ser jag inte att vargpopulationen är i denna situation. Vi har inte en ohämmad tillväxt hos vargstammen, istället håller de på att dö ut. Uppenbarligen inte av inavel eftersom alla skjutna vargar var ganska så hälsosamma (iaf ur en genetisk synpunkt).

Dock så har ju den utredning regeringen tillsatte kommit fram till att asmånga vargar ska dö och nya flygas in till Sverige. Nåja, vore ju inte direkt första gången regeringen haft fel.

Men hur ska jag ställa mig till det hela?
Enter Nordman

Som en varg i ett laglöst land när vintern närmar sig, springer jag med fara för mitt liv.
Jag har inte lust att dö för en längtan som gör ont, men det är för sent att stanna när jag hunnit ända hit.
Så jag följer ändå den väg jag valt och lämnar inga spår.
För blodet där jag gått är inte mitt.
Jag har inte fått en chans, du är rädd för det jag är och det är för sent att leva om det liv vi levt.

Exakt som han gjorde i frågan för/mot vandrare har Nordman öppnat mina ögon.

Hatet mot, nej rädslan för vargen tar sig uttryck i att 12 000 jägare hade registrerat sig för att döda de 27 vargarna som skulle dödas.

I låten jämför Nordman sig själv med vargar i ett laglöst land. Ergo springer nu vargarna som en Nordman i ett laglöst land.

Så vargen, Nordman, I’m with you on this one!

Liknande inlägg:

1. Siffror ljuger aldrig
2. Topp tre
3. FFL Frysen stajl

Såhär efter en elftedel av min utbildning tänkte jag reflektera.

Idag var nämligen dag 1 på T2 på läkarprogrammet i Uppsala.
Vad vi har att se fram emot under terminens första kurs, tillväxt och degeneration är följande:
1 tenta, 2 duggor, 4 laborationer, 6 fall, 10 seminarier samt 100 föreläsningar.

Så nu när den andra terminen startar och jag blickar framåt får jag tillstå att jag är lika rädd som jag var innan den första elftedelen var avklarad. Den överlevde jag ju bevisligen och om jag ska sia om framtiden så lär jag nog överleva åtminstone en elftedel till. Men det är ju dumt att spekulera.

Terminen som gick var inte särskilt lätt men utmaningen var sällan att förstå eller tillgodogöra sig utbildningen. Det var snarare hur jag gör det samtidigt som jag har något slags privatliv.

Fast nu ljuger jag. Lite, i alla fall. För problemet har också varit hur man ska lägga upp allt plugg, är det föreläsningar, sammanfattningar, böcker, tentor eller flashcards som ska pluggas på?
Även om folk verkar se mig som flashcardskillen så var det bara ett empiriskt försök att hitta ett sätt att plugga som faktiskt fungerar. Än så länge vet jag inte, något som gör mig orolig.

Jag kan känna att det är länge sedan som jag faktiskt utmanade mig såhär. Jag har sedan alla praktiska ämnen lämnades därhän efter högstadiet inte haft några problem med skolan (även om jag absolut kämpade hårt för mina betyg). Där fanns liksom aldrig risken att misslyckas totalt.

När jag jobbade för Ung Vänster fanns det visserligen en risk att man kanske inte skulle gå hem hos den skolklass man besökte eller att man skulle vinna den debatt man satt i. Men där fanns aldrig misslyckandet på samma sätt. Skulle jag förlora en debatt så skulle det gå bättre nästa gång och världen skulle få se solen även nästa dag.

Så nu när risken att misslyckas faktiskt existerar på riktigt, på något sätt är konkret, så är ju frågan, hur hanterar jag det?

Liknande inlägg:

1. Resor och sånt
2. FFL Frysen stajl
3. IPRED ur spel

Såhär i slutet av året dyker det upp listor lite överallt, inte minst nu när decenniet snart är slut vill all sammanfatta 00-talet. Därför presenterar jag nu egna listor.

Topp tre årets julklapp
3. 2005 – Spelberoende
Motivering: År shugohunrafem var spelberoende fett inne efter att Texas Hold ‘Em lanserats som den nya TV-underhållningen. Lite som Keno fast man får se folk vinna om man orkar titta i fem timmar. Ännu har dock Keno inte varit tillräckligt hippt för att blir årets julklapp

2. 2001 – Verktyg
Motivering: Jag man. Jag laga saker. Vi årets-julklappsjury. Vi välja saker. Vi ej
hantera ord ”Specificitet”.

1. 2003 – Mössa
Motivering: Som alla vet gjorde den radikala uppfinningen ”Mössan” sin entré strax före 2000-talets mitt. Även om det inte slagit igenom som man förutspådde så är den värd sin förstaplats.

Topp tre överskattat
3. Gud
Motivering: Asså vad har han gjort under tvåtusentalet egentligen? Inte en enda syndaflod på aslänge, det har gått så långt att vi t.o.m. arrangerar en egen översvämning. Så om någon ska ha skuld för att polarisarna smälter så är det Gud.

2. Barack Obama
Motivering: En urvattnad sjukvårdsreform, en splittring inom det egna partiet, ett upptrappat krig och nobels fredspris. Trots att han ännu inte gjort någonting (bra) och ändå fått fredspriset så svarar en överväldigande majoritet av de svarande i en omröstning på aftonbladet.se att Obama gjort ett bra år. Frågan är när Obama RDF (Reality Distortion Field) kommer att genomskådas.

1. Bregott normalsaltat
Motivering: Stenhårt skitsmör som pajar mina mackor.

Topp tre listor
3 ”Topp tre överskattat”
Motivering: Lagom rolig med något otippat innehåll

2. ”Topp tre listor”
Motivering: Solid lista, bra innehåll. Välfraserade motiveringar.

1.”Topp tre årets julklapp”
Motivering: Årets julklapp känns oftast ganska rimlig, med en tillbakablick inser man förhoppningsvis hur orimliga utnämningarna var och inte hur orimliga vi var då som ansåg valen rimliga.

Liknande inlägg:

1. Kompisar är välmenande men inte perfekta, som Bo Inge Andersson
2. FFL Frysen stajl
3. Jesper presenterar sig

Två svarta konturer mot en horisont. Den större av de två tar den andres hand. Han blickar bort i tomheten. Han omfamnar den.

Två svarta konturer mot en horisont. Den mindre av de två har sin hand i den andres. Han blundar. Han vågar inte möta den oändlighet som skriker efter honom.

Med ett barns logik gömmer han sig för den.

”Om jag inte kan se monstret, kan inte monstret se mig”

Hans rädsla för det okända, skälet till varför han gömmer sig, är lika barnslig som gömseltaktiken. Han bryr sig inte. Han vet om det. Den store har utan krusiduller upplyst honom om sakernas tillstånd.

Till slut öppnar den lille sina ögon, inte för att omfamna eller bemöta tomheten utan för att finna tröst hos sin, till synes, så lugne kompanjon.

”Du tittar ju inte heller” utbrister den lille.

”Om jag inte kan se monstret, kan inte monstret se mig”

Liknande inlägg:

1. Inga blad, inga skärsår, inget hår!
2. Azteca Rex
3. Jävla Promoebanan

Dagens gästinlägg kommer från en otippad duo. Professor emeritus i islamologi, Jan Hjärpe (ingen koppling till Bajsporrs Johan Hjerpe) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Åkesson skriver idag på Aftonbladets debattsida att Sverige står under hot från muslimerna. Jan Hjärpe säger i ett flertal intervjuer att debattinlägget är läskigt och liknar nazistpropaganda med skillnaden att Hitlers judar i dagens läge förbytts mot Åkessons muslimer. Bara för att testa hela grejen har jag tagit mig friheten att översätta Åkesson till hitlerism.

Läs och njut

Judarna är vårt största hot

En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba (Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd. (Red. anm.)) västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.

Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med judendomen och semitiseringen. Man utgår från att judar inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att judendomen i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att judar har ett annat namn på gud.

Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja judendomen på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.

Judendom skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på vålds­användning. Judendom har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att judendomen och den judiska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.

Detta, tillsammans med nästan 2000 år av krig och motsättningar mellan judendomen och det kristna Europa, tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning.

Såhär långt tvingas man dock konstatera att judar har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat judendomen. Massinvandringen från judiska områden tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den judiska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker. Naturligtvis är en betydande andel av Europas judar inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till judendomen som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland judiska ungdomar i Europa.

I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i en brittisk undersökning från 2007 uppgav 37 procent av de unga, brittiska judarna att de skulle föredra torahs lagar framför brittisk lag och lika många ansåg att den som konverterar från judendomen skall avrättas. I andra studier från bland annat Frankrike och Tyskland kan samma mönster urskiljas.

För 80 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att judendomen skulle komma att bli en av Sveriges största religioner, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med judendomen skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal judiska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande judiska företrädare skulle framföra krav på införandet av torahlagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att judiska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira hanukkah samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den judiska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Stockholm, med största sannolikhet har en judisk majoritet.

Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

F.ö. Undrar jag om Åkesson menar att judarna eller Adolf var hotet under andra världskriget.

P/O

Liknande inlägg:

1. Vart ligger jag på lantisskalan?
2. Liar Liar pants on fire
3. Vargjakten, Nordman och Jag

Spela den så kallade temamusiken

Fem kumquats
Sex jenka
Tre skruvar samt tre muttrar (från Järnia)

Tre kronor. Inte tre kronor som den nationalsymbol som pryder stadshuset på den ö som är Stockholms kronjuvel eller spelarna i det hockeylag som inte kommer att försvara sin titel som olympiska mästare vid det kommande vinter-OS:et.

Tre kronor som det vi studenter får extra i veckan efter det som kallas en 350 kronors studiemedelshöjning av den borgerliga alliansen. När höjningen annonserades blev jag arg. Hur fan kan de påstå att de gör någonting för studenterna genom att sänka fribeloppet och höja studiemedlet med 350 kronor. Genom en sådan höjning anser nu de borgerliga att de har hjälpt alla fattiga studenter. Problemet är att vi skulle behöva typ 2000 kronor för att kunna höja vår levnadsstandard till en rimlig nivå.

När beskedet med om min studiemedelshöjning kom skrattade jag. Jag hade fått 3 kronor mer i veckan. Övriga 77 kr i veckan som regeringen gett mig ”fick” jag genom att de helt enkelt bestämde sig för att höja mina lån istället. Den så kallade ”höjningen” på 350 kronor var alltså inte ens en låtsashöjning utan en tredjedels gb sandwich i veckan. Men egentligen ska man inte klaga det blir jag faktiskt mer än två glassar i månaden. Glassigt värre!

(F.ö. heter temamusiken Sex kronor och en fimp av Lé Bandmask)

Liknande inlägg:

1. Getinginvasion samt bastutåg
2. Jobbigt på jobbet
3. FFL Frysen stajl

Roar, trots mitt uppstigande strax efter klockan fyra på morgonen känner jag mig relativt pigg. Morgonens första sociala interaktion fick mig att tänka.

7-11-tant: Ja?
Jag: En kaffe tack. Tror du att en stor går ned i en sådan här?
(jag håller upp en termosmugg som det står I ♥ KAFFE på)
7-11-tant: Ja, det skulle jag tro?
Jag: Då tar vi en sån’!
(lämnar fram kaffeklippkort med en stämpel kvar till gratiskaffe samt betalar mitt elixir)
(7-11-tanten stämplar fel ruta)
Jag: Ursäkta, den där rutan var redan stämplad
7-11-tant: Va?
Jag: Ja, rutan som du stämplade, den var redan stämplad
7-11-tant: Ja, den stämplade jag nu?
Jag: Den var stämplad sedan tidigare
7-11-tant: Men JAG stämplade den
Jag: Ja, men den hade stämpel?
7-11-tant: Vad var det för stämpel?
Jag: En kaffestämpel?
7-11-tant: Va?

etc. till dess att jag fick min rättmätiga stämpel.

Den smått löjliga konversationen fick mig att tänka på frågor. En majoritet av konversationen bestod just av frågor. Först så tänkte jag på mina frågor:
Vilken sal ska jag vara i idag?
Varför hittar jag fortfarande brev från Uppsala där de kräver att jag ska höra av mig angående min plats?
Kommer jag att få den där lägenheten egentligen?

Helt sunda normala frågor som är ganska intetsägande. När jag däremot börjar tänka på frågor som andra ställt till mig försvinner den intetsägande bilden och det blir något märkligt.

Vad är du för etnisk blandning egentligen?
Så du är bonden och de andra är dina grisar?
Jesper, kommer du ihåg hur du tog dig hem igår då?
Varför har du en byggjobbarhjälm på huvudet?

Liknande inlägg:

1. Statusrapport: Personer
2. I Amsterdam (efter lite trubbel)
3. Dr. Hessius

(skrivet i tisdags)

För andra gången på två dagar är jag uppe vid fyra. Nåja halv fem åtminstone.

Igår avklarades en resa som skulle komma att ta ca 15 timmar.

Idag avklaras en resa som tar 40 minuter varefter ny börjar som ska komma att ta hela livet.
Men den definitionen menar jag inte att jag har gjort upp med min egen dödlighet på något sätt. Resan innebär ”bara” att jag inlett en utbildning som ska leda till vad jag ska göra i resten av mitt liv.

Halv fem var det ja. Tåget till Uppsala gick strax efter sex och ankom tämligen tidsenligt i Uppsala strax före sju. Sömndrucken slår jag upp ögonen. Jag var inte hemme förrän vid nio kvällen innan. Jag och Kim hade lämnat våra resekompanjoner kvar i Grekland pga av trasiga lampor på en landningsbana tidigare under dagen. Efter ett matstopp hos min moder hade vi halvt döda stapplat in i min lägenhet.

Klockan åtta skulle enligt uppgift min första föreläsning börja. Något i stil med ”Den unge läkaren”. Platsen för spektaklet skulle vara en övergiven armélokal. Polacksbacken. Regementsvägen.

Jag hade en mycket praktisk karta till min lokal från det eminenta google maps. Efter 20 minuter är jag nästan framme. Jag har nått området Uppsala Science Park. Bara ett problem, jag ska till hus 2 men husen har inte nummer, de har namn efter kända forskare. Jag chansar på att huset BMT II är mitt hus. I fjärran (andra sidan Dag Hammarskjölds väg) skymtar BMC (BioMedicinskt Centrum) där jag lär spendera en stor del av de kommande fem åren. BMT II är en kontorslokal.

Jag irrar runt utan mål. Efter ett tag uppsöker jag en tavla över området. Då, med under halvtimmen kvar slår det mig. Det finns hus som är numrerade! Det finns C1, C2, C11, C59 etc. Självklart måste mitt hus vara C2!

Jag ser att c2 och c1 sitter ihop så jag följer skyltarna till C1 men hittar inget C2. Jag irrar runt frågar efter vägen, både hos en förvirrad medelålders kvinna och en förvirrande karta över området.

Återigen kommer jag till C1. Jag går in och ser en skylt ”Kurslokal”. Jag har äntligen kommit rätt.
Ursäkta var är C2?
Eh… Du går ned för trappen ut genom porten till höger och så följer du kulverten.
Okej, tack så mycket!

När jag återvänder från vad som visade sig vara Akademiska Sjukhusets återvinningsstation ser de förundrade på mig.

Eh… Jag hittade inget C2 där nere?
Jaha, oj, nej, men… Vad ska du göra där?
Jag ska till min föreläsningssal på Läkarprogrammet.
… … ?
Ja, Pollacksbacken, hus 2?
Jaha, nej men Pollacksbacken är ju jättelångt bort!

Klockan är fem i när paniken som långsamt växt inom mig till slut tar över. 20 minuter senare har jag hittat rätt. Svettig över hela kroppen sitter jag och lyssnar på den unga kvinnliga läkaren när hon berättar om sin vardag och kontemplerar huruvida det är jag eller google begått misstag.

Dagens vits (som professorn i latin från min grekiska- och latinföreläsning drog)
Ett par ska bjuda en läkare på middag och säger något i stil med just ”Skulle du vilja komma över på middag hos oss?”
Läkaren svarar uppspelt ”Megaencephalon!”

(Mega=Stor/jätte, En=i, cephalon=huvud, encephalon=hjärna dvs. megaencephalon!=jättegärna!)

P/O

Liknande inlägg:

1. Kropp och sånt
2. En elftedel
3. Att äga ett litet liv.

Ljudnivån känns som att den kommer från en annan värld, som att det är en ostämd orkester där varje musiker övar på en egen låt ungefär sju centimeter bakom mitt pannben.

Samtidigt känns ljudet lång långt borta. Återigen som att det kommer från en annan värld. Kanske är det jag som är i ”fel” värld.

Någon drar i en lina och långsamt öppnas en lucka. Jag slutar att andas i ett par sekunder. Allt blir plötsligt så verkligt.

En man som jag aldrig sett förut, tittar mot mig och ler, en signal för att berätta att han har bestämt sig. Han ska lämna det trånga utrymme vi befinner oss i för någonting bättre, någonting storslaget.

Han slänger sig ut genom luckan och går vad som enligt alla fysikens lagar borde vara en säker död till mötes. Han faller, utan ett ljud från sina läppar försvinner han snurrandes ned i tomheten. Som en snurrande Jesus faller han raka vägen ned till Himmelen.

Mannen bakom mig knackar mig på axeln, det är min tur nu. ”Får man skrika?” hör jag mig själv fråga. Jag har lärt mig hur man gör. Monkey see, monkey do. Jag tittar mig runt och ler lite mot personerna jag aldrig sett förut.

Jag faller. Jag är vare sig tyst eller snurrande. Jag skriker tills all fukt i munnen sköljts ut med ljudet och luften som rusar förbi mig i en allt fortare takt. Eller snarare luften som jag rusar förbi i all snabbare takt.

Total eufori på vägen mot vad som instinktivt känns som min död. 50 sekunder faller vi i en allt snabbare takt. Utan luftmotståndet hade vi varit över ljudets hastighet. Nu fick jag nöja mig med en galen tysk som njuter av Hitlers vägbyggen.

Plötsligt händer något, som om jag under en bråkdel av en sekund faller ännu snabbare bara för att i nästa ryckas rakt upp. Nya skrik, mer adrenalin, mindre död. Fallskärmen är utlöst.

Liknande inlägg:

1. Nöden kallar: bajs
2. Jävla Promoebanan
3. Självmordsland samt en snurrande löddrig naken man