Bajsporr (.se)

Att passa in kan ta upp en stor del av en persons energi och tid. Detta gäller  mig, jag anstränger mig verkligen för att bli omtyckt och uppskattad. När det kommer till min arbetsplats lägger större delen av arbetstiden på att klicka med arbetskamraterna än, låt oss säga, mitt faktiska arbete. Inte för att jag behöver deras vänskap, utan bara för att jag ska kunna stoltsera med min sociala talang. Hittills kan man bara beskriva mina försök som totala katastrofer. Jag brukar leka leken ” pest eller kolera” med ofrivilliga deltagare. Tvingar dem att svara för att sedan förkasta deras svar. 

En standard fråga” Vad skulle du helst simma 500 meter i , köttfärssås eller kycklingsås?” Svaret blir oftast köttfärs, eller pinsam tystnad. 

Idag gjorde jag ett nytt försök att klaffa med mina närmaste. Vi pratade och tvångstankar och impulser. Jag började med att känna av stämningen, iaktta på håll för att inte göra något förhastat och säga något opassande. De började rabbla upp exempel på när man får impulser att göra något drastiskt, som att hoppa framför tåget när det rullar in på stationen. Eller klippa av sig håret när man håller i en sax. Eller vikten av en apelsin gör att man vill kasta in den i ett fönster. 

Jag säger till mig själv ” det ligger på en svensson-nivå. Det här kommer du att klara, säg något svensson-aktigt och skratta. Försök inte med något annat nu”

När jag väl öppnar munnen hör jag mig själv säga ” som när man möter ett barn i höfthöjd och vill bara sparka den i huvudet, för att det skulle vara så lätt” sen skrattar jag. För mig själv. 

Min gravida arbetskamrat tittar på mig, alla andra tittar på mig och unisont och enstämmigt säger de ” nej, verkligen inte”. Så dog det ut. Jag försöker med ” jo, men kom igen….kom igen…kom…..igen…hörrni…kom igen” eller mitt femte ” kom igen” visste jag att de aldrig skulle komma igen utan bara fortsätta stirra på mig. Jag är en alien.

Jag vet att dem jävlarna ljuger . Jag vet det med mig, för jag kan fan inte vara den enda som känt av lockelse av att sparka en 5-åring i skallen, under haka så de biter sig i tungan. Bara sparka ut med benet liksom. ingen kick flip eller så utan mer en hörna på en elvamanna plan.

Nu kan man inte bli mer missanpassad än vad jag redan är, så mitt nya uppdrag är att se hur långt jag kan gå, hur grov jag kan vara. Det är nu jag tystar min inre röst och bara lever rövare. Har ju faktisk endast 5 arbetsdagar kvar sen lämnar jag staden. och kommer jag tillbaka får jag väl bada i Mälaren, ( jag jobbar på västerås badhus).

/ Martina