Bajsporr (.se)

Ljudnivån känns som att den kommer från en annan värld, som att det är en ostämd orkester där varje musiker övar på en egen låt ungefär sju centimeter bakom mitt pannben.

Samtidigt känns ljudet lång långt borta. Återigen som att det kommer från en annan värld. Kanske är det jag som är i ”fel” värld.

Någon drar i en lina och långsamt öppnas en lucka. Jag slutar att andas i ett par sekunder. Allt blir plötsligt så verkligt.

En man som jag aldrig sett förut, tittar mot mig och ler, en signal för att berätta att han har bestämt sig. Han ska lämna det trånga utrymme vi befinner oss i för någonting bättre, någonting storslaget.

Han slänger sig ut genom luckan och går vad som enligt alla fysikens lagar borde vara en säker död till mötes. Han faller, utan ett ljud från sina läppar försvinner han snurrandes ned i tomheten. Som en snurrande Jesus faller han raka vägen ned till Himmelen.

Mannen bakom mig knackar mig på axeln, det är min tur nu. ”Får man skrika?” hör jag mig själv fråga. Jag har lärt mig hur man gör. Monkey see, monkey do. Jag tittar mig runt och ler lite mot personerna jag aldrig sett förut.

Jag faller. Jag är vare sig tyst eller snurrande. Jag skriker tills all fukt i munnen sköljts ut med ljudet och luften som rusar förbi mig i en allt fortare takt. Eller snarare luften som jag rusar förbi i all snabbare takt.

Total eufori på vägen mot vad som instinktivt känns som min död. 50 sekunder faller vi i en allt snabbare takt. Utan luftmotståndet hade vi varit över ljudets hastighet. Nu fick jag nöja mig med en galen tysk som njuter av Hitlers vägbyggen.

Plötsligt händer något, som om jag under en bråkdel av en sekund faller ännu snabbare bara för att i nästa ryckas rakt upp. Nya skrik, mer adrenalin, mindre död. Fallskärmen är utlöst.

Ibland undrar jag helt seriöst hur människor tänker och hur evolutionen fungerar.Hur vissa saker inte kan ha död ut med generationer av äckel.

Som tjej har jag ett antal gånger, till och med ett flerta gånger, blivit skriken efter och tafsad på, detta är inget nytt men varje gång detta händer blir jag lika förbannad och ledsen över att detta ens händer.

Jag är på väg hem från en av mina vänner i Segeltorp som ligger utanför Fruängen, vilket är en resa i sig. Jag får sällskap till Slussen men sen var det upp till mig att ta mig hem själv. Min plan; Gullmarsplan, sedan buss till Skarpnäck.

När jag lyckas ta mig till Gullmarsplan och sitter vid hållplatsen och väntar så kommer det fram en kille pch sätter sig bredvid mig. Lite småfull som jag är så svarar jag när han börjar småprata med mig om vart jag ska och vad jag har gjort. Vi pratar och skrattar lite som småfulla människor på väg hem ofta tycks göra. Helt plötsligt kör en av vad som verkar vara hans killkompisar fram med en bil där bussen snart ska rulla fram. Han stannar och tittar på sin vän som sitter bredvid mig på ett väldigt menande sätt, typ ”ska-vi-inte-åka-snart?”. Killen bredvid mig säger då, helt plötslig;

”Du skulle väl till Skarpnäck? Vi ska till Enskededalen, vad säg som om att få skjuts hem?”

Detta är något som jag tar som ett skämt, som något en relativt full människa säger till en annan vid en busshällplats i natten. Hur dum tror han att jag är? Det är regel nummer 1 i uppfostringen i Sverige;

Tala aldrig med främlingar, och om de lockar dig in i en bil, följ inte med dem .

Detta är ett av mina budord som jag inte släpper bara sådär. Då börjar denna man ta mig på låret och försöka övertyga mig om att det visst är en väldigt bra idé att följa med i bilen. Detta är INTE vad jag kallar ett bra argument och hans vidriga sätt gör att jag ställer mig upp och säger åter igen ”Tack, men nej tack”, denna gången ganska mycket argare.

Då tar denna man/kille/dåre tag om mina ramar, tar mig på bröstet och försöker tvinga in mig i den skruttiga lilla bil som hans kompis kört fram.

Ibland tackar jag gudarana för att jag har gått på självförsvar. Min första logiska tanke vid detta tillf’älle är att ta tag om hans midja och knäa honom så hårt jag bara kan. Detta är vad jag gjorde.

Sedan kom ordningsvakterna och började förhöra mig om vad jag höll på med. Jag förklarade halvgråtande situationen för dessa och gick sedan därifrån. När min buss äntligen kom såg jag dessa vakter arg skälla ut denna kille utanför bilen. Nu i efterhand önskar jag att jag hade slagit honom mer. Det gör jag alltid.

Spela roll hur mycket feministisk teori jag kan, hur många föredrag jag har hört/hållit om detta, hur många liknande situationer jag hamnat i så begriper jag inte hur jag skulle kunna förtjäna detta. Det gör jag inte. Det gör ingen. Jävla manshelvete.

Så känna det just nu. Tack Stockholm för detta varma välkomnande hem igen.

Imorgon blir det Incesterås.

När jag var liten fanns det inget som skrämde mig så mycket som nazismen. Det var som ett orosmoln som hängde över mig. Då var jag så pass liten att jag, för mitt eget bästa, inte borde fått berättat för mig vem Hitler var. Jag minns när nyheten nådde mig, familjen var på semester på Cypern och min bror hade läst om det i skolan. Jag snappade upp lite detaljer som idag är helt värdelösa eftersom de är helt osanna. Mamma sa att Hitler skulle inte döda pappa för att han var lång och blåögd och stark. När jag denna information når mina femåriga öron tror jag att pappa har träffat Hitler på ett tåg, eftersom Sverige tillät tyskarna att åka igenom.

Jag fick även berättat för mig att Hitler sköt sig själv i en bunker. Eftersom jag var fem visste jag inte var en bunker var, men jag visste var en bunke var. I min fantasi skapades därför bilden av att Adolf sköt sig i en tunna som sedan rullade ner för en kullerstensbacke. Femåriga Martina var livrädd att detta skulle hända igen och för kullerstensbackar. 

Nåja, detta inlägg ska inte handla om mig och min fantasi utan jag ville bara klargöra vilken otrolig respekt jag hade för nazismens offer och hur högt jag värderade att föra historien vidare , trots många felaktigheter som jag under livets gång korrigerat. 

Här om dagen läste jag Aftonbladet, som är en av Sveriges enda större ”röda” tidningar. Och läser man tidningen kommer man att läsa serierna och det är precis vad jag gör denna dag. För ovanlighetens skulle läser jag Kalle och Hobbe, som jag brukar tycka är mesig och lam. Men just denna dagen chockas jag av dess innehåll. Kalles barnvakt, eller mamma, tjatar på att han bara stökar runt och hon tar till med hårdhandskarna. Detta är ett beteende hon inte accepterar.Hon säger åt honom på skarpen. Kalle är en liten satunge, det är vad han är. Vad gör Kalle då?  Han sträcker upp högerhanden i skyn och säger ”Jawohl, mein Fürher!” Hur gammal är barnet? Och är jag den enda som reagerar på att han drar nazistskämt i tidningen i en serie som handlar om en kille som tror att hans tygtiger lever? När jag var i Kalles ålder trodde jag att Hitlers kusin skulle mörda alla i min familj och Kalle kan helt obrytt antyda att kvinnan som tar hand om honom är samma människa som står ansvarig för miljontals människors död. Och autobahn, men främst miljontals människors tragiska öde!

Skämmes ta mig fan Kalle. Skämmes.

/ Martina

Var Sveriges Compton ligger får vi nog aldrig veta.

Klart är att Öland är Sveriges Jamaica.

Då är den stora frågan, vilket är Sveriges Arjeplog? Svaret är självklart Kärrtorp

Fo Shizzle