Utvald bloggare
Helgens djupdyk i den svenska exhibitionismen i form av en dag på stranden har lett till vad som får benämnas som ett ärligt försök till en livsstilsförändring eftersom jag nu bestämt mig för att försöka träna lite och äta lite nyttigare (dubbel betoning på lite).
Denna förändring är bakgrunden till denna morgons äventyr, en promenad till jobbet…
Efter en mycket stor cappuccino (gjord på en sexdubbel espresso) gav jag mig ut i sommarvärmen strax under en timme innan jag skulle börja jobba beväpnad endast med min kamera och den nyinförskaffade hyperaktiviteten.
Mindre än fem minuter från ytterdörren skymtar jag Stureplan, den svenska wannabeöverklassens mecka. Kanske var det värmeslag
Kanske var det kaffet
Kanske var det sömnbrist
Jag ryggade inte tillbaks, istället blev jag bara lite glad och fortsatte fundera på hur otroligt fint Stockholm är. Till och med den gråa äckliga fucking jävla stureplanssvampen har vunnit en plats i mitt hjärta.
Tankarna glider egocentriskt bort från överklassen och in på mig själv… I förra inlägget kändes det, när jag läste det i efterhand, som att jag har problem med min självbild. Så är inte fallet, det jag har problem med mansbilden. För att nästan citera Thåström, ”Det är den som är konstig, det är jag som är normal”.
När jag går där och beundrar min stad slås jag av att om det är någonting som är problematiskt med min självbild så är det hur bekväm jag är med mig själv. Det är ett faktum som gör mig något konfunderad… Varför är jag så nöjd med vem jag är är? Varför är jag så bekväm i min bild av mig själv som innerstadsbo samtidigt som jag är lika bekväm i min bild av mig själv som Ung Vänstrare?
I sig själv är det ingenting konstigt med att uppskatta sin (inner)stad och att vara vänster samtidigt men för mig har det inte alltid varit så. Som relativt ny ung vänstrare hade jag ganska svårt att få ihop det. Det var nästan så att jag skämdes över att vara från Kungsholmen i vänstersammamhang. Det var som en sorts skuld när man pratade om den segregerade hufvudstaden att man bodde på fel sida den mur jag byggt upp i mitt huvud kring vad jag ansåg i regel vara överklassområden, jag menar hur knegigt är Kungsholmen liksom?
Samtidigt var det inte en fråga om att jag ville flytta, nejdå jag vantrivdes inte, det är svårt att göra det på Kungsholmen. Utan det var snarare tanken på att jag, genom att vara en innerstadsunge, var en del av allt det jag som ung vänstrare var emot, guilt by association liksom.
Denna osäkerhet tog sig uttryck i att jag för att kunna vara bekväm i min identitet som vänster kände mig tvungen att uttrycka den på ett otroligt övertydligt sätt, som om det inte räckte med att säga det. Jag hade inte trovärdighet i frågan någonting som kunde förklaras med söndertjatade fraser om att vara ung och röd eller ungdomsrevolter, menande blickar och ett ”när jag var i din ålder”. En av de få som faktiskt kunde vara ärlig var min träslöjdslärare som när jag på väg mot slutet av mitt första år i ung vänster helt sonika utbrast ”jaså du är fortfarande vänster, det trodde jag aldrig!”
Jag tro inte att denna attityd var något som var reserverat endast för mig men i den situation kände jag att jag var tvungen att verkligen visa det för alla, om ord inte räcker till måste det finnas andra sätt. Och hur visar man det bättre än med Che-tröjor, långt hår och en läderjacka?
Samtidigt som jag kan se tillbaks och beundra mig själv för att jag vågade stå ut från mängden så ser jag samtidigt att jag stod ut från mängden i ren skräck för att bli avslöjad som något annat än den identitet jag funnit i Ung Vänster.
En tid in i gymnasiet slutade jag vara rädd och förstod att jag visst kunde vara arbetarklass trots att vare sig mamma eller pappa är/var/kommer att vara gruvarbetare.
Så nu, 20 timmar senare, avslutar jag dagen som jag började den: nöjd med mig själv och drickandes alldeles för mycket kaffe
