Bajsporr (.se)

Att passa in kan ta upp en stor del av en persons energi och tid. Detta gäller  mig, jag anstränger mig verkligen för att bli omtyckt och uppskattad. När det kommer till min arbetsplats lägger större delen av arbetstiden på att klicka med arbetskamraterna än, låt oss säga, mitt faktiska arbete. Inte för att jag behöver deras vänskap, utan bara för att jag ska kunna stoltsera med min sociala talang. Hittills kan man bara beskriva mina försök som totala katastrofer. Jag brukar leka leken ” pest eller kolera” med ofrivilliga deltagare. Tvingar dem att svara för att sedan förkasta deras svar. 

En standard fråga” Vad skulle du helst simma 500 meter i , köttfärssås eller kycklingsås?” Svaret blir oftast köttfärs, eller pinsam tystnad. 

Idag gjorde jag ett nytt försök att klaffa med mina närmaste. Vi pratade och tvångstankar och impulser. Jag började med att känna av stämningen, iaktta på håll för att inte göra något förhastat och säga något opassande. De började rabbla upp exempel på när man får impulser att göra något drastiskt, som att hoppa framför tåget när det rullar in på stationen. Eller klippa av sig håret när man håller i en sax. Eller vikten av en apelsin gör att man vill kasta in den i ett fönster. 

Jag säger till mig själv ” det ligger på en svensson-nivå. Det här kommer du att klara, säg något svensson-aktigt och skratta. Försök inte med något annat nu”

När jag väl öppnar munnen hör jag mig själv säga ” som när man möter ett barn i höfthöjd och vill bara sparka den i huvudet, för att det skulle vara så lätt” sen skrattar jag. För mig själv. 

Min gravida arbetskamrat tittar på mig, alla andra tittar på mig och unisont och enstämmigt säger de ” nej, verkligen inte”. Så dog det ut. Jag försöker med ” jo, men kom igen….kom igen…kom…..igen…hörrni…kom igen” eller mitt femte ” kom igen” visste jag att de aldrig skulle komma igen utan bara fortsätta stirra på mig. Jag är en alien.

Jag vet att dem jävlarna ljuger . Jag vet det med mig, för jag kan fan inte vara den enda som känt av lockelse av att sparka en 5-åring i skallen, under haka så de biter sig i tungan. Bara sparka ut med benet liksom. ingen kick flip eller så utan mer en hörna på en elvamanna plan.

Nu kan man inte bli mer missanpassad än vad jag redan är, så mitt nya uppdrag är att se hur långt jag kan gå, hur grov jag kan vara. Det är nu jag tystar min inre röst och bara lever rövare. Har ju faktisk endast 5 arbetsdagar kvar sen lämnar jag staden. och kommer jag tillbaka får jag väl bada i Mälaren, ( jag jobbar på västerås badhus).

/ Martina

Tänkte skriva om ett av mina bemötanden med att härligt killgäng från my hood, Vällingby! Läste precis om hur jesper hade osynlig, som en ninja, lyckats ta sig bort från detta idiotiska killgäng som uppenbarligen inte ville något annat än jävlas, med folk.

Till skillnad från jesper så kan inte jag vara en cool ninja, jag kan dessutom heller inte hålla mig borta från killgäng på samma sätt som vissa andra, för jag blir så fruktansvärt arg! Denna historia, som är ganska kort, skedde en gång mitt på dagen när jag var på väg till tunnelbanan hem ifrån mig(tar ca 5 minuter att gå).

Jag brukar oftast vara ganska glad och det var jag denna sommardag. Med musik i mina öron och ett glatt humör så går jag mot tunnelbanan när jag tar en liten avsides väg som är ganska instängd där folk inte brukar gå. Ca 200 meter framför mig ser jag ett killgäng på ungefär 7 personer, direkt ser jag hur en av grabbarna, som uppenbarligen är ledaren som jesper skulle säga, börjar gå lite framför gänget. Ledaren biffar upp sig lite, sträcker på ryggen, spänner alla muskler han har och tittar på mig när han går med raskare och raskare takt.

Jag tänker ”Äh” och fortsätter gå med musik i mina öron och med samma glada humör och tittar bort från människan när jag helt plötsligt utan att ens förstå själv hur snabbt de där 200 metrerna har gått märker att Ledaren hoppar emot mig med bröstet före och skrämmer skiten ur mig. Jag sliter ut mina hörlurar och tittar fruktansvärt arg på honom och hör hur hela killgänget skrattar som galningar.
Här skiljer sig det kanske Jesper skulle gjort mot det jag gjorde.

Jag går ca 5 meter till då jag vänder mig om, hostar till och gör tummen ner med båda händerna med så stora rörelser som möjligt emot Ledaren och hans gäng. Efter detta så vänder jag mig om och fortsätter gå, än en gång så är det 200 meter emellan gänget och mig när Ledaren skriker ”EY LEN, KOM HIT BRE!” och spänner sig så mycket han kan.

Här gör jag nästa misstag då jag vänder mig om och går sakta emot honom med hjärtat dunkandes som om jag sprungit 2 mil på 5 minuter. Mina tankar under tiden jag går dessa 200 meter (som kändes som en evighet) är i stilen som ”Hur ska jag slå ner allihopa?” ”Vem ska jag slå ner först innan jag får spö?” ”Är det värt det?”.

När jag väl kommer fram så säger Ledaren ungefär ”Ey abo vafan gör du med händerna sådär yao?”. Och jag tänker direkt att jag får nog prata mig ur det här så jag säger ”Jo alltså när du hoppade emot mig sådär så blev jag ju fruktansvärt rädd och tyckte att det var ganska dåligt det du gjorde. Därför gjorde jag så med händerna:(”
Snubben trodde väl antagligen att jag skulle säga ”din mamma” och hoppa på honom eftersom han kollar på mig med en frågvis blick och säger ”Vafan gå nu bre” och hans kompisar börjar as garva när jag vänder mig om och går mot tunnelbanan.

Jag känner nu efteråt att jag hade ganska mycket tur. Det kunde ha gått så mycket värre.

Tur att ledaren var socialt inkompetent och bad mig att gå efter min mening utan brytning och hot om våld.

Ikväll såg jag ”My Bloody Valentine 3D” på Heron City. Det här inlägget skulle handla om det. Inte längre. Kortfattat: Filmen suger. 3D-effekterna suger. Glasögonen är Rayban-wannabes.

Det här inlägget handlar om min färd hem.

Efter att ha gått vad som enligt skyltarna var 1,2 km till Skärholmens T-bana, bl.a. genom ett öde och tämligen creepy garage kommer jag ned på perrongen.

Missade tåget precis. 14 minuter till nästa. Nästan tomt på Perrongen.
Tre ungdomar. Två tjejer och en kille. De brottas med en selecta-automat och tjafsar om vad som kan vara öppet såhär dags.

Klockan är 22:53.

En av tjejerna säger att de kan gå till OKQ8. ”De har öppet dygnet runt!”. Jag gick förbi OKQ8 på väg från Heron. Det var stängt. Jag funderar på om jag ska berätta de dåliga nyheterna.

Nej.

En gubbe kommer ned på Perrongen. Tittar på mig. Han ser lite skrämd ut. Sätter sig långt bort. Efter att ha brottats med nästa Selecta-automat sätter sig de tre på bänken snett bakom mig.

De pratar om vart de ska. OKQ8 figurerar ej som alternativ. Jag lyssnar inte så noggrant. PLING – SMS från Kim. ”Kan vi inte dra hem till dig?” säger killen. PLING – min sms-konversation fortgår. Deras avbryts. Någon säger som reaktion på det senaste i raden smspling, ”Komigen vi snor den”. Nu lyssnar jag desto noggrannare. Mobilen på ljudlös.

Tre tjejer halvspringer ned på Perrongen och sätter sig på bänken bredvid min. Konstigt tänker jag. 10 minuter till tåget. Inget springande behövs. I regel anser jag att springande är onödigt. De senaste två månaderna har jag sprungit tre gånger. Alla försök har resulterat i att jag har ramlat. Två av tre har resulterat i skada.

Från ena nedgången låter det nu mer. Skönt. Ju fler människor desto mindre är risken för något. Ljudet kommer från nio killar. De nio killarna känner varandra. De är uppskattningsvis mellan 15 och 18 år gamla. Jag ogillar killgäng. Pulsen går upp något.

10 minuter till tåget.

Anföraren av gänget sätter sig bredvid mig. Jag tar ned min påse från bänken. ”Tack så jättemycket”. Han ser mig i ögonen och ler. Nästa person sätter sig mellan mig och honom. Han ser mig i ögonen och ler. Personen efter honom sätter sig mellan oss. Jag tittar inte mot honom. Jag ser på min klocka. 9 minuter till tåget.

En kille går fram och tillbaks längs bänkarna. Är han Ledaren? Han sparkar på två av killarnas fötter. ”Ta in fötterna säger jag”. De gör som han säger. Han är Ledaren.

En av killarna bredvid Ledaren rundar bänkarna. En halvmeter från fullbordat varv kommer han till mig. Han ”råkar” gå in i min fot. Han snubblar inte. ”Oj, förlåt”. Han ser mig i ögonen och ler. Han sätter sig mellan mig och den som sist satte sig bredvid mig.

Ledaren pratar med någon. ”Om du inte drar härifrån får du spö!”. Jag är glad att mobilen är på ljudlös.

6 minuter till tåget.

Tåget mot Norsborg kommer. Jag tar min kasse och går. ”En station åt fel håll och jag är av med dem” tänker jag. Jag tappar mina 3D-glasögon. Vänder mig om och plockar upp. Bänkarna är tomma. Mina bänkkamrater går också mot tåget.

Jag vänder mig inte om. I min värld har de inte gått på. Jag går till andra änden av den halvfulla vagnen. Sätter mig ned. Andas. Som Per Gessle sjunger, ”Det är över nu”.

Förbi mig går två killar från Perrongen.
Per Gessle verkar inte ha något att säga om situationen.
De står vid dörrarna.
Jag tar ett annat dörrpar.
Jag går av.
De går av.
Jag sätter mig på en bänk.
De lämnar perrongen.

3 minuter till tåget.

Jag tar upp telefonen och smsar Kim. Den fortsätter vara på ljudlös. Liksom jag. Ljudlös. Osynlig.

Slussen. Byte. Rådmansgatan. Ingen från Perrongen. Fulla turister. Port. Trappa. Dörr. Lås. Slår av espressomaskinen som stått på över dagen. Allt är som vanligt. Jag hatar killgäng.

”Ursäkta, om man ska till Sickla Köpkvarter, hur åker man då?” Spärrvakten tänker en sekund och medan ett finurligt leende breder ut sig över hans läppar utbrister han ”jag skulle rekommendera att du cyklar! Fattar du? Cykla Sickla, cykla till Sickla!”

Jag har köpt en telefon, den är fin spexig och har massa funktioner. Men det finns ett problem, den går inte att ringa med om man inte har på högtalartelefon.

I min jakt efter en verkstad som kan reparera telefonen hamnar jag i Sickla, på det ställe som alla verkar eniga om ska kunna laga min telefon. Med ett trevligt leende och ett professionellt bemötande säger kvinnan bakom disken att de tyvärr inte kan ta emot telefonen.

Så mycket för det äventyret…

Igår natt fick jag mail från one.com, samma ställe som huserar bajsporr, min nya domän är nu i bruk och med det är mitt nya webbäventyr igång. Ett äventyr som jag av någon mystisk anledning kände var så viktigt att alla pengar denna månad är helt slut, tur att jag har mat i kylen ett par dagar framöver…

Nu en dag senare har jag upptäckt att one.com’s server inte var kompatibel med de script jag försökte köra så det var bara att använda min returrätt och avskaffa deras hosting och försöka byta registrar och hitta ny hosting.

Så mycket för det äventyret…

Igår fick jag brev från Uppsala Universitet

”Vi gratulerar dig till att ha blivit antagen till läkarprogrammet i Uppsala och vill redan nu ge dig en del information inför terminsstarten.

Utbildningen börjar måndagen den 31 augusti 2009 med upprop kl. 8.15 sal B 22 Uppsala Biomedinska Centrum, BMC.”

Låter ju inte så farligt förutom att den 31 augusti råkar vara samma dag som jag, alla den andra bloggarna på den här sidan samt vår goda vän Sebastian kommer hem från Grekland. Tillsammans med en mening lite längre ned på sidan blir det riktigt läskigt.

”Frånvaro från uppropet utan giltigt skäl medför att du förlorar din utbildningsplats.”

Bifogat fanns även kontaktuppgifter för en viss Calle Martinsson, ansvarig för att avgöra om du har giltiga skäl eller inte. Han är dock på semester i en vecka till så innan han kommer tillbaks och har hunnit plöja igenom alla mail han fått från folk i samma obekväma sits som jag så vet jag inte hur det blir med något av äventyren.

Åker jag till Grekland? Får jag blir läkare?

Om jag får välja mellan dessa två prioriterar jag läkarutbildningen, säger Calle att jag inte har giltigt skäl och det inte finns några andra biljetter får jag väl helt enkelt säga:

Så mycket för det äventyret…

Tillbaka till civilisationen igen, i alla fall för en snabb visit till verkligheten. Jag har, för er som kanske inte visste det, spenderat de senaste tre veckorna på en plats långt utanför radarn kallad Rånö, med segelsugna barn och alla sorters små kryp du kan föreställa dig. Men nu är jag tillbaka över helgen för att gå på Jazzfestivalen, där jag i flera år spenderat den här veckan under sommaren som en del av personalstaben, men som jag i år endast besöker som just en besökare. Det känns lite märkligt.

Jag ska även försöka hinna med att omge mig med trevligt sällskap som jag saknat under dessa veckor, innan jag, på måndag morgon beger mig tillbaka till ödelandet. Hittills har jag haft det relativt trevligt ute på Rånö. Det har varit relativt fint väder, jag har kraschat med en flakmoped, vi har hunnit ha personalfest två gånger redan och jag har gjort mig mera hemmastadd än vad jag trodde att jag skulle göra. Det här är inte första året jag jobbar på Rånö, men det här är första gången jag reser hem med blåslagna ben iklädd ett par herrkallsipper och otvättat hår, utan att tänka på att i stadens djungel så finns det personer som dömer mig för vad jag kläder mig i (och kanske för att gylfen på kalsipperna består av ett hål som sedd ifrån rätt vinkel kan avslöja en hel del.) Lite The båtten is nådd.

Som tur var hade jag fler klädesplagg med mig än detta och jag hann byta om på båtresan över när jag insåg mitt misstag. Men runt mig anar jag fortfarande en doft av landet och kobajs. Eller jag anar ingen doft eftersom jag lyckats bli sommarsnuvig dagen till ära, däremot anar jag mina medresenärers blickar i ögonvrån. Kanske existerar denna doft. Kanske inte. Kanske stirrar den äldre mannen mitt emot mig lite extra för att vi har likadana glasögon. Mina nyinköpta, hans säkerligen inte detsamma.

Nu är jag snart framme. Då väntar vin, sällskap och Timbuktu. Om du ser mig denna kväll, snälla ge mig ett svar till min fråga;

Luktar jag som en lantis?