Bajsporr (.se)

Åh, det känns som jag ska gå i taket. Nej, det var en överdrift men jag har definitivt tröttnat på ”den coola underground rapparen”- Promoe. Han är västeråsare, så jag borde gilla honom, stadspatriot som jag är. Jag har givit honom en ärlig chans, men sen gör han ”svennebanan”.

Låten handlar om svenskar och deras svenskhet. Som han tycker att han självklart inte är en del av för han är ju vegetarian, har dreads, rappar och är allmänt underground. Men det är ju inte sant. Dessa är bevisen:

1. Han name dropar sitt bands namn och dess största hit från förra skivan. Sålde den dåligt eller försöker du glida på bandets framgång?

2. Han ställer inte upp för sin barndomsvän när han har  en graffiti-kväll för ungdomar om han inte får 50.000 i arvode.

3. Han uppträder på RixFM-festivalen och fjortonåriga flickor med idomin på läpparna kan rappa i takt till ”svennebanan” Då är man inte underground, då är man Måns Zelmerlöw fast med längre hår och större ego. 

Men i musikens tecken kan jag för en gångs skull säga att det var riktigt behagligt att besöka Gina Tricot idag, för det var Michael Jackson -tribute. Det finns något bra med att han gick bort och det är att åtnjuta bra musik. Även om jag skäms lite varje gång jag njuter. Det gör jag. Men fun fact, i musikvideon Black or white är Macaulay Culkin den lilla pojken i början och Tyra Banks är med i slutet. 

Det roliga är att en är vit barnskådis som började knarka och den andra svart. Precis som Michael…

…precis som Michael.

”Härifrån går det bara utför. Snart är du också nere i skiten.”
Min mamma ler förstående och tar min hand.

I onsdags firade vi. Vi firade att jag ännu ett år klarat mig utan att dö. Ur det perspektivet känns ett födelsedagsfirande närmast som en total dumförklaring. Jag tror visserligen inte att det var särskilt många som blev förvånade över att jag klarade ett år till men man tyckte ändå att det var så pass anmärkningsvärt att det skulle firas.

”Nu är du en man, hur känns det?”
Jag förstår inte alls, jag är lika omanlig som i förra veckan men ändå är jag tydligen att betrakta som en man nu.
”Du sade ju att jag blev en man för två år sedan när jag fyllde arton?”
Thomas, mammas man, ler förstående och höjer sitt ölglas.

Det här med manlighet har alltid varit ett litet mysterium för mig. Jag behärskar vissa delar av vad som uppfattas som manligt, exempelvis är jag ”manligt” förtjust i teknik. Samtidigt är jag alldeles ”omanligt” modeintresserad.

Det är inte en oförståelse inför könsroller i allmänhet eller ens den manliga könsrollen i synnerhet, det är snarare en oförståelse kring hur jag ska kunna passa in i den form som stöpts för mig utan att behöva dra in den retoriska magen.

Jag skulle gärna påstå att jag är övertygad om att ingen kan passa in helt utan att tänka på det men jag tror inte att det är så. Jag ser många män omkring mig som är helt avslappnat manliga. Oftast är dessa personer äldre än jag och har väl haft mer träning. Det kanske är så att jag helt enkelt blir en av dessa manliga män med tiden…

Att bli vuxen kanske inte handlar om att bli bekväm i sig själv utan snarare om att bli bekväm i den man av dagens samhälle förväntas vara.
Om tonåren handlar om att göra revolt och att hitta sin ”alldeles egna” nisch eller subkultur att passa in i så verkar vuxenlivet handla om att hitta sin plats i mängden och att passa in där.

Inte konstigt att så många tonåringar har ångest om det är det man går till mötes. Lite konstigt att jag inte har haft det. Men å andra sidan kanske det var en del av min revolt.

Men min bekymmerslöshet (nåja…) till trots så har jag inte sett fram emot att bli äldre på mycket länge. Faktiskt inte så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt att det verkar ju inte så party det där med att åldras.

Ja, snart sitter jag väl där i skiten och lutar mig mot en nybliven ex-tonåring som fram till dess att jag avslöjar sanningen bakom det hela känt sig orädd inför allt som väntar. Då, när skräcken sprider sig i hans ögon, liksom diffunderar ut i iris som teet ur sin tepåse, då drar jag på smilbanden, lägger huvudet på sned och ler förstående.

Gårdagens kväll innehöll ett par flaskor sangria med Jesper och Johan, en fin picknick och vad som sedan blev världens finaste filmvisning. Vi hade på rent skämt laddat ner filmen Tyrannosaurus Azteca, en film som handlar om ett krig mellan spanska trupper och aztekerna i nuvarande Mexiko. Spanjorernas trupp består när filmen börjar av sju män, en relativt sölig häst och en väldigt liten kanon plus diverse armborstar och mindre skjutvapen. Nu skulle man ju kunna tänka sig att detta skulle kunna bli en tuff match för de stackars indianerna eftersom deras totala antal inte heller ens är tvåsiffrigt, men ack nej. För aztekernas hemliga vapen är en relativt tam dinosaurie till vilken de offrar ett hjärta från en av sina bybor med jäma mellanrum, vilket antagligen är en bidragande faktor till att deras befolkningmängd är lika stor som spanjorernas trupp.

Men när spanjorernas slöa häst sliter sig när de stannat för att vila en stund ser den lilla T-rexen sin chans till ett kanske lite mer lagom stort mål mat än ett människohjärta och slukar djuret. En av männen ser detta och försöker sticka den med sitt svärd vilket gör att den blir en aning förnärmad och det är här filmens actiondel startar. Nu är dinosauren inte lika tam längre utan ger sig ut på en galen jakt efter allt som rör sig. De två olika lägren i detta krig förenar sig för att försöka döda monstret och kampen förtsätter i en och en halv timme av fruktansvärt dåliga datoranimeringar och fruktansvärda skådespelare. I denna film kan inte bara få se just det utan också:

1. En brunpudrad Ian Ziering, känd från serien Beverly Hills 90210, med en väldigt stor peruk med en tuch av Robert Wells, som spanjorernas kapten.

2. En pastor, som inte ser det minsta spansk ut, som enligt storyn ska ha blivit tillfångatagen av Aztecerna åtta år tidigare, men han har inte sedan dess blivit varken solbränd eller fått längre hår.

3.En kärlekshistoria kopierad från Disneys Pochahontas, mellan en av spanjorerna och en av indianerna, deras förbjudna kärlek går emot hennes fars önskningar om att hon ska gifta sig med byns stora krigare, men det kan hon inte acceptera. Det finns en scen då dessa turturduvor möts vid en sjö och den stora krigaren spanar på dessa två bakom några träd i bakgrunden, och nästan blir dödad. Känner vi mon tro igen detta?

4. Snabba vändningar. En sekund är den vackra indianprinsessan (jag kallar henne P), hennes hjärtas man (jag kallar honom J.S) och prästen utan håret (som förvrigt dricker oavbrutet hela filmen igenom) i ett buskage och gömmer sig för den första dinosauriens ”fru” som försöker hämnas sin man. Helt plötsligt ber detta kärlekspar prästen att viga dem, vilket han gör, sedan avlägsnar sig dessa två och har sin första kärleksakt, går sedan tillbaka för att finna att dinosaurien nu har gått därifrån. Smart drag så att säga.

5.  En fruktansvärt dålig casting. Alla indianer i denna film är asiater. Tro det eller ej men huvudindianen kommer ursprungligen från Nepal och den stora krigaren är egentligen Svensk/Indian med Hawaiianskt ursprung, men bryter hela filmen med skottsk-accent.

6. Språket i denna film slår ändå en del. Alla spanjorer pratar perfekt amerikansk engelska och det gör även dessa indianer så komunikationen mellan dessa två läger är kanske inte så historiskt korrekt som man hade kunnat hoppas.

7. Glömde jag att nämna den fruktansvärt dåliga animeringen? Jag känner lite instinktivt att om man skall göra en film med förhistoriska djur så får man nog kolla så att man har en budget som kan klara av datoranimering. Men ack nej. Det här känns lite på samma nivå som Greven i ”Mysteriet på Greveholm”. Men de ansåg tydligen att den animering var tillräckligt verklighetstrogen att det i eftertexterna kändes nödvändigt att avsluta med texten ”No dinasaurs were harmed in the making of this film”.

8.Volymen i denna film skulle man kunna jämföra med tv 4 när ljudvolymen höjs så fort det blir reklam. På samma sätt görs det i denna film, fast istället mellan alla dialoger och ljudeffekter när dinosaurien kommer.

9. Dinosaurien, nu när vi ändå pratar om ljudet, låter ingeting när den ”smyger”, för det är det den måste göra. För så fort någon får syn på T-rexen så låter den plötsligt mssor, men trots att den genom hela filmen lunkar fram, istället för att springa ikapp sin  mat, så lyckas den alltid komma väldigt nära de personer den faktiskt lyckas äta på innan de märker att den är där.

10. Pyramiden.. Ja vad ska man säga. Aztekerna är ju som allra mest kända för sina höga och ståtliga pyramider, men i denna film så är denna pyramid två meter hög, och då rundar jag ändå uppåt.

11.En vacker scen som man skulle kunna dra paralleler med nyheter i dagarna. En av spanjorerna sätter sig ner och vilar på en stubbe för att han har ont i sitt ben som han tidigare gjort illa. När han vaknar är benet borta och T-rexen står och tuggar på det. Ännu en gång var denna stora ödla väldigt diskret vid sin attack.

12. Som sagt, mycket dåliga specialeffekter. Se bara på dockan som ska föreställa en av spanjorerna efter att han har blivit lite biten av T-rexen.

Jag älskar dåliga filmer, jag gör verkligen det. Mina absoluta favoritfilmer är dåliga ungdomsfilmer från nittiotalet, så om ni är på min sida är detta en fantastisk film att titta och irritera sig på. All dålig dialog, alla dåliga effekter, all dålig kostym, alla ogenomänkta scener gör mig arg och lycklig, och jag tror verkligen att det var meningen att just vi skulle se denna film just denna kväll. För att bara bevisa detta slutar filmen med en lite epilog av självaste prästen själv som lyckades ta sig tillbaka till Spanien. Den allra sista scenen i filmen går ut på att han förklarar hur han klarade av att sluta dricka som han hade lovat Gud om han fick komma hem till sitt fosterland. Så jag avslutar mitt inlägg som denna urusla, men underhållande, film slutade.

”I kept my promise to God and dedicated my life to helping the needing and poor in Spain, and I never touched a strong drink again, well only wine. For my good works they awarded me sainthood. And my name lives on, in that very special beverage I created, Sangria.”

/Kim

Godmorgon alla läsare. Medan min lille pojkvän fortfarande sover (klockan 13.00) så tänkte jag att jag skulle gå upp och göra mig fin inför sommaren med lite hårborttagnings kräm som jag inhandlade på Åhléns igår. Jag har prövat Veet förut, men den funkade inte och var onödigt dyr för det dåliga resultatet, men igår hittade jag en billigare variant från märket Silky skin som jag tänkte pröva. Min tanke var att även om resultatet blir halvbra så har det  varit ganska värt priset.

För alla personer som inte vet hur en sådan här kräm fungerar så tänkte jag beskriva det lite snabbt. Man sätter på en hårborttagningskräm där man vill att håret ska försvinna, i mitt fall benen, låter den verka i 10 minuter och skrapar sedan bort håret/krämen med en liten spattel och ta da ! Hårlösa ben utan skärsår eller märken.

I mitt fall stämde detta inte riktigt. Som förpackningen säger så ska hårborttagningen ske ”smärtfritt” och utan skärsår, men som sagt inte i mitt fall inte. För i min kräm var det små bitar av glassplitter som jag inte märkte av förän jag hade smörjt in nästan hela ena benet med krämen och raspade upp min hud med glaset, och då kändes det lite som att jag var halvvägs över ån och var tvungen att ta hela steget och göra båda benen, vilket resulterade i fler små skärsår.

Resultatet blev precis lika dåligt som jag hade förväntat mig, och lite där till i och med att mina små skärsår fickhärlig hårborttagning i sig. Så om ni hör talas om att jag behövt amputera båda benen inom en snar framtid vet ni varför. Förrresten så luktar den bajs också!

(Titeln är för övrigt snodd från bloggerskan Stina-Lee)

Min midsommar blev allt annat än ordinär. Jag och mina vänner tillbringade som sagt dagarna i en båt ute i vackra skärgården, men livet är inte alltid så ljuvt som man har tänkt sig. En del dramatik utspelade sig när en del personer blev överförfriskade och hånglade med män, snodde båtar, dansade limbo, etc. Vi gick även skallgång under kvällen. Men detta berodde inte på mina arma vänners enorma alkoholintag utan detta beskyller jag en äldre släkting med vänner för- Inte för allt drama så klart, det får vissa av mina vänner ta ansvaret för, men för denna enorma dramatik. Med vad som jag fortfarande hoppas var välvilja och vad vi i efterhand nog var ristande äventyr i sina egna liv spenderade dessa 25 åringar kvllen med att få oss stressade över småsaker och hettsa upp en slaks första-fyllan-stämning hos oss yngre och mer ovetande personer.

Detta kanske låter lite luddigt, så jag kanske ska ta ett exempel från denna händelserika kväll.

En av mina vänner (jag ska inte nämna några namn) började grovhånglade med en äldre man under ladudansen. Det var lite Fredrik Åkare och Cecilia Lind över det hela, utan den romantiska delen och med mer stjärttaffs framför barnfamiljer. Hon verkade i vilket fall ha trevligt och plötsligt så splittrades vår kompisgrupp under dansen och vi tappade bort varandra. Dock hittade alla tillbaka till varandra hos en bekant på ön, utom just denna vän.

Nu skulle jag inte säga att jag inte var orolig klockan 3 på natten när hon fortfarande inte hade dykt upp/svarade på sin mobil, men den logiska slutsatsen var ändå att hon hade följt med denna ”Fredrik” hem för lite kuckelimuckande. Men det dessa härliga världsvana världsräddande vuxna personerna gjorde var att skrika om hur allvarligt det var att hon inte hade kommit tillbaka och innan vi visste ordet av skulle de starka männen ”som alla hade gjort lumpen och är experter på det här” ut med en skallgångskedja. Dessa personer poängterade även att det var väldigt farligt och att alla kvinnor borde stanna kvar i huset för att det var farligt där ute och för att dessa män kunde detta så mycket bättre. Helt plötsligt utbryter en i detta mogna sällskap ut;

”Vi kan inte stå är och prata, det här handlar om  minuter!”

Som hämtat ur en dålig actionfilm om en seriemördare. Vilken jävla normal människa som helst skulle nog kunna förstå hur detta känns att höra för en trött förvirrad och relativt alkoholpåverkad kvinna som jag ändå är. Reagerade jag som de ville att jag skulle göra? Ack nej! Mig kunde de inte besegra med sitt översittar-/sexistbeteende utan jag blev istället för att sätta mig på soffan med de andra arg och insisterade på att följa med ut på jackten efter min försvunna vän med alla dessa påstådda militärmän.

Vi hittade hennes senare ute i vår båt med den äldre mannen som hade kommit på sig själv i vår gemensamma säng. Ibland är världen så mycket fräschare än vad man kan föreställa sig. Jag undrar fortfarande om dessa äldre personer inte hellre hade velat hitta min vän våldtagen i ett dike för att de skulle få chansen att agera sin roll som kamratstödjare ännu mer. We will never know. Men en sak är säker, de kommer bli några fantastiska morsor och farsor på stan en dag.