Utvald bloggare
När vi kom hem var vi båda väldigt trötta. Vi hade haft problem med att ta oss från malmö till Stockholm (konsekvent förlorat alla traderaauktioner vi gett oss in i). Och när vi äntligen steg av vid Stockholms Central kändes det väldigt konstigt.
Självklart var det underbart att träffa Kim och att träffa alla andra som dök upp på festen vi hade (trots att det regnade katter och hundar). Men det var ändå en sorts tomhet, en tristess som kändes ohanterlig till en början. På resan var det saker som hände hela tiden, nya intryck, nya människor, nya städer, ny mat (som vi såg iaf, vi käkade ju samma nudlar oavsett var vi befann oss). Väl hemma var det samma tak som tittade ned på en när man låg i sängen som det alltid hade varit, inga konstiga fläckar som skymtades där uppe, det fanns inte ens några obscena hälsningar inristade på sängkarmen.
Det tog någon vecka, sen var man bekväm i det normala. Det normala som ändå inte var särskilt normalt. Jag skulle ju inte plugga men hade heller inget jobb.
Efter tre veckor på MC-Boden blev jag anställd som ombudsman för Ung Vänster Storstockholm. Det är ett jobb som innebär att jag dels får sitta och pilla med siffror (bokföring) och dels vara ute i gymnasieskolor och prata om vad vi tycker och sådär.
Nu vet ni vad jag gör och vad jag har gjort. Slut på navelskåderiet.
