Bajsporr (.se)

Det ända nämnvärda med resan till bled var ett par mindre roliga händelser och situationer. för det fursta var vagnen vi åkte i dåligt ventilerad och på så sätt simulerade den, värmen i sahara.

Nästa obekvämlighet var att vår mjölk hade öppnats av sig själv i jespers ryggsäck vilket vi som tur var upptäckte rätt kvickt då jag såg att det började droppa vit vätska på en äldre mans huvud. Vi löste det väldigt bra genom att först placera alla utsatta plagg i en plastpåse och sedan torka bort så mycket som möjligt av mjölken från ryggsäck och ting.

Första dagen i Slovenien började inte så bra som man kunnat önska sig, då den började kl 02:00 (eftersom jag inte kunnat förmå mig att sova på hela resan från milano till Ljublijana) på en bänk utomhus på centralstation i Ljubljana, nu väntade vi bara på att regionaltågen skulle börja köra mot Bled, en väntetid på bara en så där sju timmar. Men nu fick man iaf chansen att få sluta ögonen nårgra timmar alltså slutade jag med min ryggsäck som kudde på en vitmålad parkbänk och jesper kvarterade sig i väntrummet på en yta som var i mina mått mätt olämplig som viloplats.

Några timmar senare satt vi på tåget till Bled, kort där efter anländer vi till Hostel Castel 1004 där vi dumpar bagaget och låter slumpen leda oss på äventyr och jakt på kontanter. Våra fötter tog oss ner till sjön som var så magiskt vacker att man gott kunnat lägga sig för att sova i hundra år försäkrad om att den sanna kärleken kommer att väcka än med sagornas ljuvaste kyss. Men till slut kallades man tillbaka till verkligheten då pengabehovet ännu inte hade stillats.

Så åter igen var vi på jakt efter kontanter då vi stötte ihop med en likasinnad person från Kanada, Toronto som vi slog följe med då det visade sig att den första bankomaten vi hittade bara tog mastercard och tydligen skulle det finnas en som tog visa någonstans i det ställe de kallar shoppingcenter, efter kontanter hade införskaffats splittrades följet och jag samt Jesper hämtade våra badkläder och spenderade resten av dagen på badområdet där vi njöt av det varma vädret.

Innan vi gick till en efterlägtad sömn i vaderad säng, satte vi oss på en lokal krog och avslutade dagen med en liter Slovensk öl var.

Dagen efter var vi alla ganska sega och trötta och efter att vi sovit ut och ätit en rejäl frukost gjorde vi egentligen inte så mycket.

Franci som bl.a. studerar latin och typ forngrekiska har två timmar om dagen, varje dag, privatlektion i latin. När det var tid för dagens session åkte jag, johan och seba in till stan för att köpa våra biljetter till Bled samt se om det kanske inte fanns ett ställe i Milano där det finns bra billiga kläder (och som inte är HM).

Det fanns det inte.

(Vi hittade en bra väldigt billig affär men hittade ingenting som vi kände att vi ville köpa)

Vi gav upp sökandet och åt glass istället. Den var väldigt god och ganska billig. Ett par minuter in i glassätandet kom Franci, varefter vi tog upp sökandet en liten stund innan Seba var tvungen att åka hem till sig (han bor i en stad precis utanför Milano).

På kvällen gick vi ut igen, till samma område som dagen innan. Francesco hade berättat om en drink där man har ett glas med mynta och socker och en slags bro över glaset på vilken det ligger en kub av alkohol som sedan antänds, blir vätska, rinner ned i glaset varpå du dricker det. Jag och Franci beställde varsin, redo att skåda spektaklet… In kom två fyror absinth, inte riktigt lika coolt som vi hade hoppats…

Vi gick från det stället när det var avklarat, njöt av utsikten kring kanalen och tog oss till vad som antagligen är världens coolaste ölställe. Du kunde där beställa dels hur många olika ölsorter som helst och dels beställa i sjuka storlekar. Vi skulle ta det lugnt så vi beställde in en tvålitrare att dela på. Det är alltså ett glas med två liter öl, glaset ser ungefär som en karikatyr av ett ölglas, inte stop eller sejdel eller sådant man vanligtvis får en stor stark i utan ett sånt där avlångt. Apropå avlångt så kan nämnas att glaset var ungefär 80 cm högt. Det var riktigt coolt att dricka ur och gav oss en härlig kväll.

Även denna kväll hade vi bestämt oss för att ta oss hem, detta skulle ske på cykel. Kruxet var att det fanns två cyklar men tre människor. Det slutade med att Franci körde mig vilket var najs till dess att min fot halkade till där den satt på hjulnavet och hamnade bland ekrar och sådant som generellt inte tycker om fötter samt rör sig snabbt och sitter på cyklar.

Skadan på foten var inte så stor, det gick inte hål på huden överdrivet mycket. Värre var det med skon, en gummibit hade lossnat från hälen som såg ut att ha spruckit. Hem kom vi iaf och efter hemkomst hände inte mycket mer än att både jag och johan stupade i Giulias rum.

Sista dagen var inte jättehändelserik. Vi lagade skon, handlade lite och åkte till stationen.

Vårt tåg var ett nattåg som skulle ankomma i Ljubljana vid två på natten, väl där skulle vi vänta på första tåget till Bled som går vid niotiden på helger.

Mer om resan, väntan och såklart Bled, senare.

Titeln, “Fuck the system” samt “Fuck your dischiplina” var fraser som vi fick höra ofta under vistelsen.

De första två var internskämt sedan tiden jag spenderade med Francesco, Giulia och Seba i Frankrike (det första upprepade jag ett otal gånger medan det andra yttrades konsekvent av Seba och Franci).

För er som inte vet vilka dessa är så kan jag dra det snabbt. Förut brukade jag vara i en fransksvensk familj i Frankrike i ungefär två veckor om året. Denna familj känner jag genom min mormor som har kommit i kontakt med den genom en väninna som i sin tur är styvmor till mamman i familjen.

Familjen består av en mamma, Marianne, en pappa, Jean-Marc, samt fyra döttrar Elsa, Clara, Mathilde, Cecile (i stigande åldersordning) i åldrarna sjutton till tjugonågonting.

Ett år när jag var där var även en italiensk kille, Francesco, där med sin bästa kompis Sebastian. En vecka senare kom även Francescos syster Giulia dit samt deras föräldrar.

Jag blev snabbt kompis med allihop och vi har hållt kontakten via facebook och msn. När det sedan blev tal om att åka ut i Europa talades vi vid över msn och såg till att det kunde bli något av det hela. Sedan är det ju rätt uppenbart hur det gick…

Vi kom efter en liten färd med tunnelbanan och en buss fram till Francis och Giulias hem på Karl Marx-gatan i San Siro (väldigt nära fotbollsarenan med samma namn som f.ö. kan ta in 1% av Sveriges befolkning).

Jag och Johan blev inkvarterade i Giulias rum, Seba sov med Franci i dennes rum och Giulia blev utslängd till vardagsrummet (andra natten spenderade hon dock hos sin pojkvän).

Vi bjöds på en underbar frukost och någon timme senare på en minst lika underbar lunch. Parmaskinka och ost och grejer (hur någon kan vara smal i det landet är för mig en gåta).

Efter vår lunch och efterföljande (underbara) kaffe åkte jag, johan, franci och Seba in till stan och för att se det som man bör se när man är i Milano. Det är inte mycket.

Piazza Duomo ska man ju ha sett och sen ska man ju… Nej det är nog det, man ska in i ett köpcentrum och snurra på en tjur i marken också. Sedan kan man fönstershoppa i (utanför) alla klädaffärer där ett billigt plagg går på 200 euro.

Efter det tog vi oss till Sforza Castle som också är en sak man borde se. Det var fint men stängt så vi kunde inte gå in precis då. Vi satte oss därför i en park precis utanför och njöt av utsikten tills vi behövde dra oss hemåt för att äta middag. Vi tog spårvagnen hem (där finns inga kontrollanter och vi kände inte för att spendera en dags matbudget i onödan).

Maten var underbar den med (och det efterföljande kaffet). F.ö. åt Johan då sin första omelett i hela sitt liv.

På kvällen gick vi till en bar som hette Totem som var nischad som onischad genom att spela tre låtar i rad ur “varje” musikstil och på så sätt variera musiken under hela kvällen. Väl där provade vi en öl som hette Golden Fire som vi tog in 3 liter av i ett minifat som sedan stod på bordet ganska kul och lite spexigt, dock inte i jämförelse med ölen dagen efter… Men det blir nästa inlägg…

Jo justeja, kvällen slutade med att vi blev hemkörda av Giulia och någonstans på vägen gav vi upp idén om att skriva alla inlägg den kvällen (som vi hade skrivit i bloggen).

Nej, ingen av oss har blivit skjutna. Det var istället så att vi på väg till tågstationen gick förbi vad vi dömde “Wiens plattan”, där hade en man precis blivit skjuten och låg i en mindre blodpöl samtidigt som en annan man fördes iväg i handfängsel.

Anledningen till den abrupta presentationen samt bristen på inlindning är helt enkelt att vi ligger efter i bloggandet och jag har tagit på mig att ta ikapp det hela. Vi ligger efter då inlägget om wiens andra dag dröjde vilket jag använde som ursäkt för att inte påbörja något eget om tiden efter det.

I övrigt var den dagen inte mycket att prata om, vi hängde på vårt hostel ett par timmar. Jag såg på The Darjeeling Limited (väldigt bra film) och Johan sov på en soffa.

Efter att vi tagit oss till tågstationen upptäckte vi den lyx vi blivit påtvingade då alla vanliga platser var upptagna. I vår kupé i liggvagnen erbjöds gratis mineralvatten(!). Vi hade ju dessutom säng och grejer!

Morgonen därpå väckte den trevlige konduktören oss en timme innan ankomst samt serverade frukost bestående av croissant, apelsinjos och kaffe.

En timme senare ser jag en bekant skara; Francesco, Giulia och Sebastian. Vi är nu framme i Milano och har en av de bästa vistelserna under resan trots att vi befinner oss i en av de tråkigare städerna.

Milano sammanfattas i nästa inlägg

Fred ut