Bajsporr (.se)

Massa nya bilder i galleriet!

Spring och kolla! Ni får se grejer som vi inte ens har skrivit om ännu!!!

W00t 1337 pix lixåm!

Alla bloggposter blir lite fördröjda, därför tänkte jag snabbuppdatera vad som hänt det senaste dygnet med tio punkter.

• Jag har läst ut “Processen” av Kafka, vilket var väldigt passande eftersom vi var i Prag
• Johan har köpt en jacka
• Jag har köpt en väska
• Jag har fått en flygtur när jag körde segway full fart genom en park. Jag smutsade därmed ned min enda rena T-shirt så att den är oanvändbar (se bildgalleriet)
• Jag har köpt en ny T-shirt
• Vihar gett upp tanken på att baka bröd på resan
• Vi har druckit öl
• Vi har inte gått på “Klub Matrix”
• Jag har dödat en geting och därmed brutit mot mitt annars strikta utövande av ahimsa
• Vi har satt oss på tåget till Berlin

Vi vaknade tidigt, vid nio-tiotiden, av att tjejerna satt och snackade, utan hänsyn till två sovande svenskar.

De skulle checka ut och hade därför gått upp tidigt. Vi hade tänkt somna om men råkade i samtal och var sedan klarvakna. Jag införskaffade bröd som sedan åts såsom Gud skapat det.

Irländskorna skulle inte åka förrän tidig kväll och bjöd med oss till stranden, vi drog även med oss Ed och Dave och gick ned och satt vid vattnet.

Tjejerna hade av någon anledning införskaffat vattenpistoler tidigare på resan som de använde flitigt hela dagen. Då de kunde få sin vilja igenom med hot om bevattning tog ett märkligt internskämt fart här.

Vi blev alla kallade för Manslave: Manslave number one (Dave), Manslave A (Ed), Manslave Alpha (Johan) och Manslave Do (Jag). Vi var här alla lika “bra” manslaves vilket dock ändrades så fort någon inte hade lust att göra det som de ville. Det kunde röra sig om t.ex. att bära något eller att säga att man var just en manslave och att man skulle göra som de ville.

Efter att vi suttit vid vattnet ett tag gick vi in på badstället och badade, det visade sig då att Ania inte kunde simma. Alls.

Det struntade vi andra i, vi gav henne en badring innan vi simmade ut till den ponton som fanns några meter ut. Efter ett par minuter med hennes rop på hjälp simmade jag tillbaks för att hjälpa henne, det visade sig då att hon (med badring) kunde ta sig ut, hon var dock livrädd och ville att någon skulle simma bredvid. Det tyckte jag tog på tok för lång tid så jag simmade ut med händerna på bojen användandes bentag med eminent teknik vilket gjorde att vi kom fram ganska snabbt samt att jag blev befordrad till Manslave No. 1

Lite senare fixade vi en bättre ring, jag var dock för trött för att hjälpa till denna gång och Ania hade vant sig vid vattnet och lyckades ta sig ut, om än med lite besvär. Under hela färden tystnade hon inte en enda gång utan ropade på hjälp ständigt. Jag och resten av tjejerna låtsades att vi ingenting hörde men Johan kunde inte hålla tillbaks utan stod på pontonen och skrattade åt både ur hur svårt det såg och hennes rop på hjälp. Detta resulterade i följande dialog

Johan: hhahahahha

Ania: I’m degrading you to Manslave number 499 now! That’s not an even number! I hate odd numbers!

Laura (tyst till oss andra på pontonen): But one is an odd number you idiot…

Ania: I heard that!

Det var iaf kul när man var där. Senare gick vi tillbaks och träffade Ed och Dave som inte följt med in. Vi fick reda på att de av någon anledning blivit manslave 103 repsektive 104, Ania tröstade dem med att de iaf inte var värre än johan.

Sedan gick vi och åt kinesiskt på samma ställe som gången innan fast med den påtagliga skillnaden att maten var god.

Sedan regnade det och vi gick hem, där fick vi träffa våra nya rumskompisar, två tjejer från någon stad nära Manchester. De var jättetrevliga och vi satt och pratade i typ en timme innan vädret blivit bättre och de gick ut på en tur.

Efter det kom nästa gäng: Ett par där killen såg allmänt förvirrad ut och tjejen såg ut som någon som verkligen verkligen försökte vara cool med varenda liten muskel i kroppen. Hennes tröja skvallrar om resultatet av detta försök; Lila tröja som inte riktigt är tillräckligt lång med svart glänsande text “2 Tough 4 you”.

Oh yes, tufft.

Jag sade hej de grymtade och gick.

Jag och johan gick och lade oss en stund efter irländskorna hade åkt, vi sade hej då lite snabbt bara, vi planerade träffa varandra i Ljubljana dagen efter. När vi vaknade satt de trevliga rumskompisarna och pratade med de konstiga. Det var en lång jobbig konversation om insekter och myggbett.

Långsamt långsamt under dagen förstod vi att avloppet hade kajkat ur, vi använde vår doftspray i badrummet men det hjälpte inte riktigt… Lukten verkade inte komma från badrummet. Det blev nu så illa att man knappt kunde, eller åtminstone inte ville andas i rummet. Efter lite detektivarbete upptäckte vi källen… De konstigas bagage, en sådan otrolig odör att man, om man upptäckte att man spred den skulle tappa både rätten och viljan att fortstätta sin existens.

Eftersom inte någon av de konstiga rumskamraterna hade slutat existera antog vi att de helt enkelt måste vara vana vid stanken vilket bara är sorgligt.

‘

På kvällen åt jag och johan pizza innan vi gick ut till “Caffe Pub Devil” där man kunde dricka öl i literglas, vi hade bjudit med de trevliga rumskompisarna som dock aldrig kom, vi gick dock ganska tidigt, vi var tvungna att gå upp tidigt dagen efter för att ta tåget till Ljubljana.

På vägen hem träffar vi våra rumskompisar, på väg för att träffa oss. Det fick bli en regncheck för vi skulle sova.

Så avslutades vår sista dag i Bled. Vi sov sött, intet ont anandes vad som komma skulle, nästföljande dag skulle visa sig vara en av de mest händelserika dagarna på resan…

Dag tre i Bled var helt enkelt “dagen efter”.

Vi vaknade vid ett, värmde lite burksoppa (tomat med spagetti) genom att hälla kokande vatten på burken och gick ut och satte oss utanför vandrarhemmet och avnjöt den äckliga soppan tillsammans med bröd som Johan införskaffat i närmaste affär.

Efter någon minut dök Ed och Dave upp, de hade tydligen vaknat tidigt och bestämt sig, trots det skick i vilket de uppenbarligen befann sig, för att ta skogsvägen upp till slottet. Det hade tagit ungefär en timme, de hade sedan helt enkelt gått ned igen.

Tjejerna vaknade några timmar senare och var ungefär lika party som alla andra.

Vi var relativt sega hela dagen men såg till att göra saker som behövdes bli gjorda och som med fördel kunde göras just denna dag då vädret inte var det bästa.

Vi gick in till centrum, lyckades ta ut pengar på banken (men inte i bankomaten), handlade lite i den lite större mataffären och gick hem.

Hemma sanerades min mjölkiga väska som här börjat lukta (men efter vanish och doftspray var den som vanligt). Vi tvättade kläder och sov, läste och tittade på serier.

Middag denna dag utgjordes av “lapskojs a la burk allting”. Helt enkelt pulvermos med burkött samt burkgrönsaker samt salt, peppar och basilika (som vi kryddar all vår mat med). Efter detta kulinariska mästerverk till vilket vi åtnjöt det billigaste vinet Bled har att erbjuda kom tjejerna hem från jag vet inte vad (de hade tydligen inte gjort någonting på hela dagen).

Efter en stund blev det dags för fest i grannrummet, det hade nu anlänt fler irländare, även dessa var väldigt vänliga och trevliga. Vi blev officiellt kända som “Swede number one” (jag i egen hög person) och “Swede number two” (Johan himself). Dave fortsatte på temat och namngav irländare på samma sätt och kom upp i tretton vilket innebar att det på festen var två svenskar, två britter och tretton irländare.

Festen var väldigt trevlig och nu när man vant sig vid dialekten kunde konversationer föras mycket lättare än tidigare. Jag upptäckte att Laura, en av tjejerna, tydligen också tyckte om the kooks och att Ed och Dave av någon anledning hade en inövad koreografi till låten Umbrella med Rihanna (även om några av de irländska tjejerna var missnöjda med deras tecken för paraply som de hävdade var helt felaktigt och påstod att tecknet för paraply skulle vara samma som hus dvs armarna i ett uppochnedvänt V ovanför huvudet).

Jag och johan drack upp de sex öl vi köpt tidigare (jag spunkade en) och ändå verkade vi ta det lugnt i jämförelse. Efter att vi smakat allt vad alla hade samt gett bort vår Glen Russel till Laura (som såg till att den tog slut) drog vi till Cocktailbaren.

Väl där var det dags för drinkar igen och jag tog en Viagra som jag tydligen bjöd frikostigt på, enligt Johan hade jag gått fram till en av de irländare som vi ännu inte hade pratat med och sagt att han såg ut att behöva lite viagra (jag är så himla smidig).

Här någonstans (egentligen långt innan) blir allting väldigt suddigt, jag och johan dricker “Green Slovenia” (som dock är blå), jag och Laura shottar B52, jag och Nifnifer diskuterar chrons sjukdom (hennes brorsa hade tydligen det).

Jajusteja johan hade sönder sitt “Green Slovenia”-glas också! Och så gick han hem, men det kommer inte jag ihåg.

Efter att cocktailbaren stänger är det dags att gå hem (tar tio minuter) väl där börjar Dave snacka om att gå och ta en hot dog, vilket jag tycker låter som en briljant idé!

Vi går till centrum (15 minuter max) och upptäcker att här inte finns något ställe att köpa hot dogs och bestämmer oss för att gå tillbaks igen (klockan är här någonting mellan två och halv tre).

Här börjar problemet. Eller den roligaste natten hittills, beroende på hur man ser på saken.

Jag och Dave är oense om vägen och kör stensaxpåse om vilken väg som skall tas och jag förlorar.

Efter en ganska lång promenad upptäcker vi att här låg ju inte vårt hostel och beslutar oss för att gena hem. Det är bara det att vi inte genar över någon äng utan genom ett villaområde.

Genom buskar och häckar, under/genom träddungar. Vi gjorde även ett försök att ta oss över ett staket men misslyckades.

Konstant hävdar Dave att hans vinst gör att han ska bestämma vägen för resten av vandringen, varje gång jag säger vilken väg jag tror att det är väljer han därför den motsatta.

Tillslut kommer vi in bakom någons hus (inte första gången), rundar huset och kommer fram till gräsmattan framför huset då vi hör en relativt upprörd man skrika på bred amerikanska: “Do you know what fucking time it is? It’s fucking three in the fucking morning! Get the fuck out or I will fucking kill you!”

Vi lämnade tomten och tog oss vidare. Efter många dåliga vägval och mycket garv kom vi hem till Castle 1004 Hostel klockan fyra, tämligen nöjda med att vi kommit hem. Jag träffade Ania i ingången som undrade vart vi hade varit, jag berättade i korthet, gick in till vårt rum, Johan hade vaknat till liv och jag slösande ingen tid utan gick rakt på sak och berättade om mitt fantastiska äventyr det uppskattades så mycket att även jag inom minuten låg och sov.

Vår andra dag i Bled hade vi bestämt oss för att inte gå och bada, vi skulle istället typ chillaxa runt i staden.

Man märker ganska snabbt att det inte är mycket till stad och därmed inte mycket att chillaxa i.

Man märker också ganska snart att en av de bästa sysselsättningar man kan företa sig i Bled är att njuta av utsikten – den är underbar oavsett var du är, vilken tid på dygnet det är eller hur dåligt väder det än är.

En sak som man märker när man just njuter av utsikten är den backe där det inte växer några träd utan istället ser ut som att det finns en enda stackars ensam räls som slingrar sig ned för bergssidan.

Den rälsen är egentligen ingen räls. Eller det kanske den visst är. Det är ovidkommande huruvida rälsen i fråga de facto är en räls eller något annat, poängen är att det ingalunda går något tåg på denna… “skena”!

Det går istället vad som ser ut som en blandning av en uppumpad pulka och en nedgången bob – dessa kallas “FunBob”

I ljuset av alla dessa fakta måste man vara galen om man för en sekund inte är helt säker på att man vill prova det. Jag menar, vem vill inte slänga sig ned för ett berg i Alperna i 40 km/h med en pulka?

I alla fall så ville vi göra det. Vi gick dit, kollade priserna och bestämde oss för att det nog var bäst om vi åkte två gånger var.

Det är inte förrän man står precis nedanför backen som man verkligen förstår hur högt det är.

Egentligen är det inte förrän man sitter i liften på väg upp som man verkligen förstår hur högt det är.

Nej nu ljuger jag igen, det är faktiskt så att man inte förstår hur högt det är förrän man står på toppen av backen och en lönnfet slovensk man med sportiga solglasögon pekar på den pulka i vilken han anser att man ska sätta sig, spänner fast “säkerhetsbältet” samt pekar på den stav som sticker upp mellan benen på en och trycker den fram och säger “Go!”, drar den bak och säger “Stop!” samt säger “Go!” en gång till, den här gången med lite mer eftertryck.

Det är då man förstår att det enda som existerar är ens gula pulka, skenan och typ en miljard meter ner till slutet.

Första omgången användes “Stop”-funktionen relativt mycket, t.ex. där det fanns stora varningsskyltar som uppmanade en att bromsa, den andra gången däremot hade vi båda insett att det där var nonsens och endast “Go”-funktionen utiliserades.

Efter det hade vi inga mer kontanter.

Vi upptäckte även att ortens enda bankomat som tog Visa hade slut på pengar. Det var söndag så banken var ju stängd den med, vilken grej!

Vi gick tillbaks till vårt vandrarhem, helnöjda med livet, adrenalinet, ja till och med med att vara panka.

Tjejgänget på fyra lite halvsnobbiga engelskor som upptagit resten av sängarna i vårt rum hade checkat ut på morgonen och snart efter vi återvänt kom nästa tjejgäng. Denna gång fyra irländska tjejer.

Vi sade hej och sådär men inte mycket mer. Jag upptäckte dock en likhet mellan oss, på min namnskylt på sängen stod jag som Jespet vilket hade bjudit på lite underhållning. När det var dags för tjejernas namnskyltar hade inte en enda fått sitt namn rätt.

Den bästa var Jennifer som fått namnet Nifnifer istället. Jag frågade på skoj tjejen som jag sedan fick veta hette Ania (Aine på namnskylten) vem av dom som var Nifnifer.

Vi började prata, jag berättade att jag inte hette Jespet och vi introducerade oss för varandra allihopa. Vi fick snart veta att det fanns väldigt många irländare på vårt hostel (exakta siffror för dag tre kommer i nästa inlägg). Förutom alla irländare fanns även två väldigt trevliga londonbor – Ed och Dave.

Dave och Ed dök upp, i alla fall för oss, helt oannonserat med fem pizzor som det bjöds på, jag och johan tog varsin slice och bestämde oss för att det nog var dags att få i sig lite mat

Så jag och Johan gick ut och åt kinesmat (de tog visakort på restaurangen). Maten var jätteäcklig. Vi beställde någon meny med två förrätter (var), två huvudrätter (tillsammans) samt efterrätt. Jag rekommenderar inte att detta görs när man är i Bled.

Medan vi satt där började det spöregna. Det var monsunklass faktiskt, det totalt forsade ned så viblev fast på restaurangen något längre än vi planerat och när vi till slut kom till vårt vandrarhem mötte vi irländskorna igen, de skulle över till rummet bredvid (där alla irländare bodde tillsammans med londonborna) och bjöd med oss.

Vi följde med och efter lite ölande samt diverse annat (alla bjöd frikostigt) var det dags att gå ut. Men vart går man i Bled? Vad har man att välja mellan?

Om man utesluter kasinot och countrystället som det sitter ihop med finns det ett ställe som endast är känt som “Cocktailbaren”. Dit gick vi.

Vi upptäcker på plats att de inte tar kort… Attans!

Men vår räddning blir Ed, som vi är evigt tacksamma, som lånar ut 30 euro till oss.

Efter ett par pints känner man alla och alla känner en och Johan går hem. Jag kunde inte förstå hur han kunde gå så tidigt, klockan var ju trots allt bara ett par minuter över ett.

Efter johan gått fortsätts det i samma klass med bl.a. en “Orgasm” och en “B52”

Efter det känner man inte bara alla utan alla är ens bästa kompisar, så när stället stänger vid två är det ju ingen som vill sova utan vi går istället tillbaks till det rum varifrån vi kommit tidigare och fortsätter i samma anda (dock mindre dricka och mer musik).

Det spelades musik ur diverse iPodhögtalare men alla enades om att volymen var på tok för låg. Jag gick då och hämtade de högtalare jag fått av Thomas som är rejäla (som dock mest används för att ladda våra iPods). Då blev volymen alldeles lagom.

Det tyckte vi iaf.

…

Det tyckte inte grannarna.

Efter att grannarna klagat ett par gånger gav vi upp och bröt upp festen och drog oss hem (alltså till rummet bredvid), där vi möttes av en sött sovande Johan.