Bajsporr (.se)

Vi sov ut och hade egentligen inte mycket planerat för dagen, vi skulle fixa tvätt samt köra en gratis guidad tur på cykel. Cykelturen blev ett stående tema för resan då vi denna söndag lyckades sova för länge för att sedan spendera för mycket tid med att leta tvätteri.

 

Det slutade med att vi utforskade hela det område vi bodde i samt råkade hitta en underbar loppmarknad där vi hittade lite grejer, jag en affisch och ännu en väska, johan hittade ett par muggar. Det fanns mycket fint men på grund av storlek och tyngd på saker köptes endast väldigt lite.

 

Efter att vi sett hela loppmarknaden var vi i nära nog döda. Vi hade nu gått i flera timmar och solen hade inte känt behov av att lugna ned sig under den tiden. Vi köpte någon sorts tysk citronläsk och dövade vår brinnande törst. Sedan tog vi nya tag och gick vidare i ytterligare några timmar, trots att vi helt glömt varför vi var ute och gick från början (hitta tvätteri) lyckades vi med just det. Vi hittade ett ställe som var fullt med tvättautomater där vi sedan såg till att alla våra smutskläder inte längre var just smutskläder.

 

När allt detta var klart var det dags för mat, på menyn stod “nudelnudelsoppsoppa” dvs. ett paket nudlar tillsammans med ett annat paket nudlar tillsammans med ett paket pulversoppa. Detta är en mycket smakrik och fyllig måltid trots innehållet, om man dessutom gör som jag gjorde och har i lite hackad färsk tomat kan det nästan klassas som riktig mat.

 

Efter maten och lite förande på rummet (och duschning och handtvättning av det vi haft på oss då vi tvättade “vanligt”) gick vi ut, återigen i det område där vi bodde dock med sikte att leta reda på en mysig park att öla i. Vi hittade en park, dock fanns där inte så mycket som en tillstymmelse till ljus och vi satte oss istället vid en busstation. När vi tröttnade där så såg vi till att upptäcka massa nya barer denna kväll med. Det tröttnade vi dock också på, dessutom stängde alla ställen tidigt, vi drog och käkade pommes igen, denna gång med en ackompanjerande börek.

Efter maten satte vi oss vid busshållplatsen precis utanför och drack den sista ölen. Klockan var mycket och det var dags att dra hem. VI var dock lite missnöjda med antalet barer och sade att om vi skulle hitta ett ställe som var öppet så skulle vi gå in. Det gjorde vi. Ett ställe som mest verkade locka lokalbefolkning och som höll mycket lägre priser än de andra ställena. VI var inte helt missnöjda även om vi kunde klarat oss utan ölen.

 

När vi äntligen drog hem fann vi sovande amerikaner i rummet och kom på oss själva med att, på två dagar i Berlin, fortfarande inte varit i stadskärnan.

NU BLEV DET I LITE FEL ORDNING, INLÄGGET NEDAN BORDE HA POSTATS EFTER DETTA…

 

Innan den här resan var vår inställning till tåg relativt likgiltig. Nu är vi dock väldigt förtjusta i detta transportsätt, tågresan till Prag är en av de resor som sett till att vi fått denna inställning.

Trots att kupén var trång, det var sittkupé á la nattåg njöt vi av resan som var väldigt väldigt vacker. Våra kupékamrater bestod av en kille i tjugonåntingårsåldern som bodde i Prag och var väldigt pratsam och pratade väldigt bra engelska. Han berättade lite om sin stad och vi snackade under större delen av resan. Dessutom fanns där en man som inte sade något under hela resan förutom då han vägrade flytta på sig för de två utbytesstudentarna som var de enda som hade reserverade platser (de var f.ö. våra andra grannar).

 

Efter lite om och men (hitta saker är vi inte så bra på) lyckades vi ta oss till vårt hostel och efter ytterligare lite om och men intog vi vårt rum, dock lockade köket mer och vi “lagade” “mat” och njöt för fulla muggar, till förrätt serverades champinjonsoppa och till huvudrätt parmesanpasta. Däremellan hann det bli den 25e så jag och min paj pratades vid över telefon.

Johan var trött och jag var opepp på att dra ut ensam i en okänd stad så vi gick båda och lade oss.

 

Efter relativt tidig uppstigning sightseeade vi Prag, såg den spexiga klockan samt kafkas hus samt insidan på ett par klädaffärer (jag köpte en väska och johan en jacka). Efter att vi rännt runt ett tag stötte vi på en kille på en s.k. segway, det är ett slags fordon med två paralella hjul i ungefär axelbredd med en platta mellan samt ett styrdon som sticker upp (se bildgalleriet), den styrs genom att den åker åt det håll styrspaksgrejen åker åt, efter som denna alltid hålls i blir det alltså åt det håll man lutar sig åt.

Efter att jag fått prova att åka (vilket jag drömt om länge) frågade vi hur mycket det kostade att åka, han jobbade nämligen för ett företag som gjorde guidade turer med segways. Efter lite överläggning bestämde vi oss för att det var värt sitt (höga) pris.

Turen bestod mest av att vi åkte runt lite och bekantade oss med styrningen varefter vi åkte till en park, våra segways ställdes om till “fast mode” och vi fick åka hur vi ville!

 

Det var nog bland det roligast jag har gjort. Johan körde på vägen men jag vek direkt av i full fart på gräset mellan bänkar, runt träd upp på vägen igen fram och tillbaks till allas förtjusning (väldigt många tog bilder när vi svischade fram). Toppfart ligger kring 30 km/h har jag för mig men är inte riktigt säker, oavsett så räcker den.

Segwayn är designad så att du inte tappar balansen, lutar du dig för långt fram trycker den upp dig, för långt bak dras styrgrejen upp igen. Det är i princip omöjligt att ramla. Det finns dock en grej som segwayn inte klarar av, gropar. Det är en sådan sak som i regel inte har några somhelst problem med att existera i parker, gärna gräsbeklädda så att de inte syns. Det fick jag erfara.

 

I full fart kommer jag, under en trädkrona, korsar en gångväg, mellan två bänkar och sedan “oj jävlar!”, segwayen hoppar till börjar snurra då endast ena hjulet får fäste jag överkompenserar snurren segwayn hoppar ur gropen fortfarande snurrandes lika vilt och precis när jag känner att jag kanske, kanske kan klara mig så flyger jag. Landar och skrapar upp min ena arm men mest orolig för segwayn som, om den blivit skadad, jag varit ersättningsskyldig för. En segway kostar 30 000 kronor. Jag tittar upp och ser segwayn liggandes(!) någon meter bort med en annan liten plastbit en halvmeter ifrån den och mina glasögon ett par meter bakom.

Allting var dock oskatt och jag tyckte mest att det var kul även om vår jättesnälla guide verkade vara genuint orolig för mig. Fallet som beskrevs ovan skedde på en bråkdels sekund och enligt johan såg det jätteroligt ut, som om segwayn flög upp i luften och jag efter…

 

Efter resten av åkturen hade jag och johan bestämt oss, vi vill aldrig gå mer i hela våra liv.

Efter maten som bestod av en blandning av olika färdiga pastarätter spenderades kvällen drickandes öl i en park samt med att råka hamna i ett sexdistrikt, tacka nej till knarklangare samt dra en varsin strongbow på en irländsk pub dit vi kom tio minuter innan stängning samt stannade i fyrtio minuter.

 

Självklart hände det massa annat också men vi är efter i bloggandet så tyvärr får ni helt enkelt prata med oss om det är något ytterligare ni undrar.

Klockan är typ 11, vi sitter och smaskar på vår väl påkostade frukost med 6 olika sorters bröd samt salamikorv i väntan på det tåg som skall ta oss vidare till vår näst sista stad, Berlin, då vi börjar bli trakasserade av de mest illasinnade och trögfattade getingar vi någonsin påträffat, inte ens när vi sa till på skarpen och gestikulerade vilt med händer och tidningar gick våra klagomål fram till dem (kan bero på att de inte talar svenska eller engelska vi var ju trots allt i prag) om hur besvärligt det är när de ställde sig ivägen för den hungrigt sökande handen som ville förskaffa sig mer av den ljuvliga korven.

När vi äntligen fick träda på det tåg som vi i fem timmar skulle färdas på möttes vi först av en fläkt så fuktig och så varm att den lätt kunnat mäta sig med amazonas och inte känt sig skamsen, kort därefter får vi veta att den vagn vi valt var utsatt för något de kallade ett lätt elektroniskt problem (vilket var en otrolig underdrift då man bokstavligen inte kunde andas eller stanna kvar i skinnet för att värmen var så påtaglig) så smarta som vi är söker vi upp två platser i en vagn som faktiskt bibehåller en temperatur i vilken människor faktiskt kan överleva. Därimot var förflyttningen lite besvärlig då det krävde att en person fick passa platserna och den andra fick bära bagaget, vilket var den uppgift jag fick genomföra. Föreställ er att ni börjar först i en trång tåggång med cycklar lite olämligt plaserade här och var och sen en Johan med två jättar till säckar (en på ryggen och en i händerna) som klämmer och lirkar sig igen denna hinderbana medans svetten lackar. Nu till vagn två och tre där gången fortfarande är trång medan cycklarna nu är utbytta mot människor, så beslutet tas att hiva upp den ena ryggsäcken över huvudet för att sedan undvika de olika hindren så fort som möjligt då hållandet av en överfylld 40 liters väska över huvudet sliter rätt hårt på armarna, men det gick vägen och jag fick till och med uppmuntrande hurrar rop och nickar. Problemet var dock att 1,5 timmar senare var vi tvungna att förflytta oss tebax till bastuvagnen på samma sätt då våra platser var bokade av en barnfamilj från Dresden till Berlin.

Alltannat flöt på som en dans och vi fann oss tillslut på vårt hostel där vi inledde en kortvarig konversation med ett par grabbar från texas. Sedan drog vi ut i grannskapet som visade sig vara ett krog och pubb område till vårat stora nöje, men jag ska inte tråka ut er med detaljer som hur vi blev fulla utan vad vi gjorde väl när det var dax att dra sig hemmåt.

Vi traskar nämligen förbi en grill där de serverar pommes mit mayo und ketchup för ändast 9 kronor vilket jag tycker passar jätte bra som fyllekäks alternativ medan Jesper totalt ratar ideen att pommes skall införskaffas och förtäras. De resulterar i att jag hållet fast Jesper och pekar på menyn samtidigt som jag säger “pommes för 10 kronor” då Jesper först svarar med att rätta mig och säger att det faktiskt är 9 kronor och sen skriker “NEJ!” samtidigt som han försöker slita sig från mitt grepp (det är minst 9 personer som står runt grillen som antigen tittar tveksamt eller skrattar åt våran brottningsmatch med emellanåt utbytet av “pommes 9 kronor” och “NEJ!” till sisådär 20 minuter senare Jesper föreslår att “om du kan lyfta in mig till disken så kan vi köpa pommes”, vilket jag gör under mycket larm från den gapskrattande Jesper. Sen satt båda nöjt och glufsade i oss en mycket god pommes.

För att citera en väldigt bra låt:

“In church is a präst, I am the best! You can fuck the rest, now shall it be fest!”

 

Vi kommer hem inom kort, det är tråkigt för oss men skänker er en obeskrivlig glädje. För att undvika upplopp och andra dåliga saker har vi bestämt oss för att ge er en möjlighet att kanalisera den eufori ni snart kommer att uppleva. Vi kallar det för “fest”, kul grej; man träffas, lyssnar på musik, ljuger lite och har trevligt (och om man vill ger man “välkomna-hem-presenter” (helst mat)).

 

Festen äger rum i smedis på lördag och självklart ska du komma samt dra med dig dina polers!

Vi är väl där från typ åtta så vi räknar med att ni kommer lite tidigare och sätter upp ballonger och annat kalasigt.

 

Förresten, ni behöver inte tacka oss, vi förstår er.

Vaknar tidigt för att få ner vår vilt spridda packning i respektive ryggsäck för att förflytta oss till Ljubljana. Det är här titeln kanske för er inte hänger ihop med skildringen, men det var iaf med denna sinnesstämning vi lämnade vårt hostel och hoppade på bussen till stationen lesce-bled. så precis när vi kliver av bussen ser vi ett tåg rulla in på stationen och båda vänder sig mot den andra med hoppfulla ögon och jesper fäller kommentaren “tänk om det är vårt tåg”. Väl framme vid tåget läser vi snabbt på lappen Ljubljana-München och hoppar självfallet på eftersom det inte fanns mycket tid att utföra en djupare undersökning.

Efter ungefär en timme och 15 min tittar vi ut och upptäcker att i den stad som nu tåget har stannat, står allting på tyska och att vi snabbt därefter förstår att vi åkt åt fel håll och hamnat i den österrikiska staden Villach. så med stor hast slänger vi oss av tåget och tar oss till närmaste biljettlucka och frågar vilken tid nästa tåg mot Ljublijana avgår, och får veta att vi kommer få spendera fem timmar i en stad vid gränsen mellan Slovenien och Österrike. Men vi tar det hela väldigt positivt och rycker på axlarna (eftersom vi lämnat in våra extremt tunga ryggsäckar och på så sätt fria för lite mer avanserade övningar med kroppen) och traskar in i staden med inställningen att det är bara ännu en stad att lägga till listan.

Det visade sig att Villach hade väldigt mycket att erbjuda både kultur och skönhet med många fina byggnader och torg. eftersom situationen var så otippad och roande beslöt vi att sötta kronan på besöket genom att äta spagetti carbonara för att sedan återvända till stationen för att spendera resten av tiden till att skriva i bloggen.

Då all packning var uthämtad och elutag funnet satte vi oss ner med datorn för att börja skriva, men märker inom kort hur någonting saknas och det visar sig att vi hade glömt batteriladdaren till datorn på vårt hostel i Bled. Så den ända rimliga handlingen var ju då att stanna till i lesce-bled för att sen skicka en av oss (den andra får sitta med packningen på stationen och vänta) med bussen till bled för att hämta laddaren och sen återvända till stationen för att sedan tillsammans igen äntligen åka till Ljubljana (Klockan är nu runt sex). Allting går som det ska och jesper har med sig laddaren så vi stiger på tåget mot Ljubljana en tredjegång och faktiskt anländer i Ljubljana en timme senare.

Nu står vi ändast inför problemet att hitta till vårt nya hostel som inte riktigt lämnat en tillfredställande vägbeskrivning, men vi kommer på rätt buss och går av på rätt station dock är det här beskrivningen blir mycket värre det står ändast “follow the blue sign” självfallet ser varken jag eller Jesper någon blå skylt och börjar därför gå längst med vägen för att finna denna blåa skyllt. Efter ungefär en så där 1km drar vi slutsatsen att det nog var åt andrahållet den blå skyllten fanns, så det var bara att vända och gå tebax. När vi väl kommer fram till den busstation vi klev av tidigare ser vi den förbaskade blå skyllten i ett virvar av andra reklamskyltar.

300 meter var det till vårt hostel från den första blå skylten så ni kan nog förstå hur glada vi var när vi väl såg den sista blå skylten sitta på vårt hostel. Men det är inte över än när vi skulle skriva in oss får vi veta att vårt rum har blivit utsatt för ohyra så att de hade ordnat så att vi kunde sova på deras andra anläggning som låg mitt i gamla stan. Så det var bara att slänga upp ryggsäcken på ryggen och gå tebax till busstationen ta samma buss tebax till centrum för att sen äntligen slänga av oss vår börda vid våra sängar och äntligen kunna ge oss ut i staden för att avnjuta Ljubljanskt nattliv.

Jesper ledde oss med anvisningar från våra tidigare rumskamrater (i Bled) till något som heter skeleton bar som verkligen lever upp till sitt namn då det finns orimligt många uppsättningar sklett runt om i baren, vilket skapade en väldigt (tro det eller ej) munter och humorladdad stämning som vi fick dela med två tjejer från staterna som också var på europaturné. Vi drack drinkar med underhållande namn som “juicy balls” och hade det otroligt roligt tillsammans med amerikanskorna vilket man inte kunnat tippa på efter allt som hänt efter dagens händelser. Men man skulle lätt kunna sammanfatta den här dagen som lyckad och äventyrlig (och otippad).